Vi biter oss själva i svansen när vi stressar genom livet och inte tar oss tid att förstå andra människor. Personer med högkänsliga egenskaper skulle kunna bidra till att sprida mer empati och insikt om att förståelse tar tid, skriver Karolina Schultz Danielsson.
DEBATT. Jag läser om högkänslighet. Ett personlighetsdrag hos drygt tjugo procent av oss människor. Det är klarlagt att samma drag även finns hos många djur. Och egenskapen, eller klustret av egenskaper, är lika fördelad mellan könen. Den vetenskapliga benämningen är sensory processing sensitivity (SPS). Människor med personlighetsdraget lägger mer märke till subtiliteter, visar större förmåga till djup reflektion och har ofta högre empatisk förmåga än genomsnittet. De behöver även mer tid till återhämtning.
När jag blickar ut över vårt samhällsbygge ser jag vad som värderas högt. De höga lönerna går till yrkeskategorier som ägnar sig åt att pragmatiskt agera så effektivt som möjligt för att på så kort tid som möjligt göra en hög pengar ännu högre. Inom företagsvärlden har jag flera gånger hört rådet att hellre fatta ett felaktigt beslut snabbt än att inte fatta något beslut alls. Rådet ges för att även ett felaktigt beslut driver processen framåt. Eller åt något håll. För vi får inte stå still. Vi måste vidare, rusa mot framtiden, vara tidseffektiva och vinstdrivande. ”Move fast and break things” ska ha varit Facebooksgrundaren Mark Zuckerbergs levnadsord (Saga Cavallin i DN 7 juli 2023).
Vårdpersonal som räknar ”pinnar” har mer betalt än de som är satta att vara nära patienten. I det närmaste arbetet blir patienten en människa med ett sammanhang, ett liv. Inte ett konglomerat av diagnostiserbara egenskaper i en journal. Men tid att nå förståelse, tid för djup reflektion, värderar vi inte. Förståelse tar tid. Tid är pengar. Och pengar värdesätter vi högst av allt. Vi har alltså byggt ett samhälle där vi inte ger oss tid att förstå.
Jag är övertygad om att vi biter oss själva i svansen.
Jag tänker på Migrationsverkets handläggning av asylärenden. Där saknas verkligen en dimension av förståelse. Den sållning som där pågår av människor sker enligt fyrkantiga ramar, där runda människor ska in. För bifall krävs sammanhängande historier, rätt ordval och förmåga att så målande som möjligt upprepa samma sak utan att berättelsen på något sätt skiftar.
Asylprocessen är ett vägande och mätande av exaktheter. Det är en omöjlig uppgift för den som vill hålla sig till sanningen. Sanning är minnesluckor, oklarheter, förträngda upplevelser som sakta kan stiga upp till ytan när tryggheten omkring en återställs, men som inte går att minnas på order. Sanningen är att det nästan är omöjligt att prata om sanningen när den är som värst, för det är att återuppleva det man inte vill ska ha hänt. Och själva benämnandet gör det så fruktansvärt sant att det inte kan uthärdas. Sanning är inte en kronologiskt spikrak historia med klockrena orsakssamband, som går att upprepa igen och igen utan att staka sig. Sanningen ser annorlunda ut. Men i asylvärlden och i hela vårt samhällsbygge ska allt vara linjärt, mätbart, konkret och pragmatiskt. Fyrkantiga ramar skapar fyrkantiga människor. Inte förståelse. Och risken är att fyrkantiga människor ger asyl åt fyrkantiga.
Det sker inte avsiktligt medvetet. Men det kan bli en benägenhet i hela systemet, en förskjutning åt att det inte är ärlighet eller sanning handläggaren egentligen söker, utan ett tydligt orsakssamband att peka på, med rätt ”buzzwords”. Det kan vara så att denna benägenhet har blivit en effekt av att en viss sorts egenskaper hos handläggare inte värdesätts i en beslutsprocess. Egenskaper som ingår hos högkänsliga personer, de som ser det som inte är uppenbart för andra, som känner att något inte stämmer, som är långsammare eftersom de processar mer information än andra. Människor som i större utsträckning förstår vilka människor som är sanna, trots att dessa inte tydligt kan beskriva sanningen alla gånger.
Jag följer många som enträget hjälper ensamkommande till rättvisa beslut hos Migrationsverket, jag har själv hjälpt ett par afghanska ungdomar till uppehållstillstånd. Jag vet inte om det finns en överrepresentation av högkänsliga personer inom gruppen, men det underliggande budskapet hos våra belackare är att vi skulle vara lättlurade och känslodrivna. Men i så fall vill jag vända på det. Högkänsliga personer är känsliga för lögn, känsliga för manipulation, känsliga för underliggande budskap. Om det är som våra politiker ofta och gärna vill påskina, nämligen att vissa av dem som kommer till Sverige inte har rätt till asyl vore alltså en högkänslig person perfekt i jobbet som handläggare.
Jag tror att vårt samhälle förlorar på att inte på bred front använda högkänsliga egenskaper som nödvändiga varningsklockor i en tid där vi alla i Mark Zuckerbergs anda ”rör oss fort och förstör saker”. Vi behöver inte rusa blint mot framtiden. Men då måste ytterligare en faktor få komma in. Tid. Tid till reflektion och återhämtning. Och den tiden, den måste värderas högst av allt.
