EU:s medlemsländer sa nyligen ja till den nya migrationspakten, som stötts och blötts sedan 2016 som en reaktion på att många människor flydde från kriget i Syrien.
Den nya pakten innehåller bland annat olika förslag kring hur man mer effektivt ska kunna förutspå, övervaka och strömlinjeforma flyktingflödet in i unionen, samt hur man kan samarbeta bättre kring humanitära insatser. Störst fokus ligger dock på omlokalisering och ett mer effektivt återsändande – den nya pakten ska på något vis göra det enklare att avgöra vem som får komma in i unionen och vem som inte får det. Begreppet solidaritet används flitigt – men bara som något som finns mellan EU-länder. Tanken med det är att flyktingar ska fördelas mer lika över unionens länder. Hur det står till med solidariteten med de människor som denna pakt faktiskt påverkar är däremot aningen mer oklart.
Pakten beskrivs som historisk. Den är tänkt att komplettera Dublinförordningen, som just nu reglerar asylprocessen vid gränsen i EU, och som i korthet innebär att en person på flykt tvingas söka asyl i det första land hen kommer till inom unionen. Den nya pakten är tänkt att effektivisera just obligatoriska gränsförfaranden, och Sveriges regering skriver följande om detta på sin hemsida:
”Enligt dessa regler föreslås viss asylsökande genomgå ett uppsnabbat förfarande i närheten av yttre gräns, med vissa begränsningar i rörelsefriheten till dess att asylansökan har prövats. Det handlar om personer som kommer från länder med låg beviljandegrad, men också om personer som utgör en risk för nationell säkerhet eller en sökande som lämnat falsk information. Syftet med detta är att minska asyltrycket från personer som tydligt saknar skyddsskäl samt att förenkla för återvändandet.”
Notera i synnerhet ”vissa begränsningar i rörelsefriheten”, ”minska asyltrycket” och ”förenkla för återvändandet” – känns de månntro igen från Tidöavtalets högersvans? Regeringen verkar tycka att det här är toppen, men människorättsorganisationen Amnesty håller inte med. De menar att pakten istället kommer att innebära att ”europeiska ledare medvetet [skulle] införa förfaranden vid europeiska gränser som innebär lidande, inklusive att frihetsberöva personer i stängda förvar vid gränsen i månader”. Jag är beredd att hålla med Amnesty.
Mycket är ännu godtyckligt i paktens innehåll. Enskilda EU-länder kommer kunna betala till en gemensam fond för att slippa ta emot flyktingar. Enskilda länder ska avgöra vilka länder som anses tillräckligt säkra, såväl inom som utom unionen, att omlokalisera flyktingar till. Och begreppet solidaritet tycks bli allt mer urvattnat ju längre man läser.
De senaste åren har följderna av krig drabbat EU i allt större utsträckning på ett eller annat sätt. Många människor har sökt sig hit på flykt undan krig, och sedan förra året har vi också ett krig i direkt anslutning till unionens gräns.
Trenden hos makthavare har samtidigt tydligt pekat åt hårdare och mer effektiva gränskontroller och mindre medmänsklighet – vilket den här pakten illustrerar. Kriget i Syrien, som försatte oerhört många människor på flykt, blev forum för debatt såväl i EU som i Sverige, och de människor som tvingats fly blev brickor i ett politiskt spel. Man kan undra om vi ens förstår vad krig är och vad det gör med människor – i synnerhet i Sverige, som varit välsignat med så många år av fred. Att då börja räkna dem som faktiskt vet vad kriget innebär i siffror som bedöms vara alltför höga, som en börda för vårt välbärgade samhälle, måste räknas som motsatsen till solidaritet.
Krig manifesterar människans sämsta egenskaper och ger dem ringar på vattnet med pakter som den som EU nu stoltserar med. I och med Rysslands invasion av Ukraina blev det omöjligt att vifta bort krig som något som händer andra långt bort på en annan kontinent. Frågan våra makthavare i EU borde ställa sig nu är inte ”hur kan vi stärka solidariteten mellan EU-länder och fördela flyktingbördan mellan oss?” utan “hur kan vi visa solidaritet och dela med oss av vårt välstånd till de människor som flyr undan krigets våld?”.
Låt inte krig bli en anledning att ge mänskliga rättigheter och solidaritet mindre utrymme; låt inte krig bli en anledning att förstärka de mänskliga egenskaper som gav upphov till krig från första början. Vill vi skapa en värld där freden får blomstra måste vi så fröna först. När den här pakten behandlas i EU-parlamentet i början av nästa år bör den skrivas om i grunden, och utgå från mänskliga rättigheter och solidaritet mellan människor, inte länder. EU har en möjlighet att så fredens frön och låta dem gro. Låt oss hoppas att de inser det innan denna pakt blivit lag.
Förhoppningsvis är vi bättre rustade för skogsbränder 2023 än 2018.
Än spås inget slut på torkan.
