Glöd · Debatt

Är solidariteten död?

Demonstration för bättre villkor inom förlossningsvården – ett av många sätt att visa solidaritet.

För att känna solidaritet måste man känna samhörighet, men vilken samhörighet känner de som hela livet fått höra att de ska satsa på sig själva, undrar Mats Leijon, partiordförande för det nystartade partiet Human Framtid.

DEBATT. Solidaritet är ett av de viktigaste verktygen vi har när vi ska hävda vår rätt gentemot en arbetsgivare, eller regeringen.

Vi går samman, vi hjälps åt, för ensam är inte stark. Vi är beredda på att få det lite sämre under en konflikt för att hävda våra rättigheter. För vi vet att vi inte är ensamma. Grannen har det lika jävligt som vi. Det är enkelt att känna samhörighet, när man kan identifiera sig med andra. Eller rättare sagt; det brukade vara lätt att känna samhörighet. Men någonting har förändrats.

Arbetarklassen har gjort en klassresa. De är inte längre de mest utsatta. En fabriksarbetare tjänar i många fall en hyfsad lön. De har villa, Volvo och vovve. De har löneförmåner i form av sjukvårdsförsäkringar, som ger dem möjlighet att smita förbi vårdkön.  Kort sagt; de har blivit medelklass. Men det här gäller naturligtvis bara den privata arbetsmarknaden. Inom välfärdsyrkena fortsätter det cyniska utnyttjandet av personalen. Främst då genom vidriga arbetsförhållanden. All välfärdspersonal kan fortfarande räknas inom den utsatta arbetarklassen.

För att förbättra de utsatta gruppernas situation krävs krafttag. Men kan de räkna med sympatiåtgärder från en välmående medelklass? Jag tror inte det. För att känna solidaritet, måste man känna samhörighet. Vilken samhörighet känner en medelklass med de mest utsatta efter att i över 30 år ha marinerats i ”satsa på dig själv”, individuell löneförhandling och främlingskap inför dem som har det sämst?

Om det överhuvudtaget blir en reaktion, så kommer den i egenskap av kund. Så skolan fungerar inte? Då flyttar vi våra barn till en segregerad skola. Helvita barn, och ett bättre betyg än dina barn förtjänar.

Nu ska vi prata lite om de mest utsatta: gamla, sjuka, långtidsarbetslösa, och nyanlända.

De har ingen röst. Fackföreningarna var glada över ”märket”. Hur hjälper det dem som får försörjningsstöd? En hundralapp mer i månaden, då minskar vi ditt försörjningsstöd med samma summa.

De  som är sjukskrivna för länge blir utsparkade från det som en gång i tiden hörde till vårt trygghetssystem. Vem demonstrerar och strejkar för dem? Vem demonstrerar och strejkar för våra gamla som har ett stort vårdbehov, samtidigt som kommunerna drar in på personal på grund av ett otillräckligt statsstöd.

Engagera dig för dem som saknar en röst. Hjälp din granne om det behövs, en äkta handling av solidaritet. Hjälp en främling som har det svårt, organisera dig. Svenskar är kända för att när de blir förbannade så bildar man en förening.

Jag kommer att göra det, och dö nöjd. Vad kommer ni att göra?