De som kritiserar den brutala vargjakten skräms till tystnad. Jägare kallar in polis för att få fredliga observatörer avvisade. Det är som om Sverige för ett gränslöst krig mot djuren, skriver Eva Stjernswärd.
DEBATT. Chockerande uppgifter om att nära 4 000 jägare tillåts anmäla sig i Naturvårdsverkets hemliga register för jakten på 75 vargar i Sverige och i gränsrevir mot Norge, visar expansiv svensk jaktaktivism som bryter mot EU:s skyddsdirektiv för fridlysta rovdjur.
Jakten har tills vidare stoppats på norska sidan. Modet från motståndsrörelsen mot nazisterna verkar fortfarande sitta i generna hos norska djurskyddare som kämpar både i svår terräng och i domstol. Men den varg som sätter en tass i Sverige är dödens.
En påminnelse om gränsers betydelse, som när nazisterna ockuperade Norge 1940 då det svenska sveket begicks mot människor. Norges kung Haakon VII och hans familj på flykt jagades av tyska trupper men stoppades vid gränsen. De fick inte komma in i Sverige.
Liksom inget hindrade Sveriges strategiska undfallenheten mot nazisterna hindrar inget en notorisk varghatare, som länge misstänkts för tjuvjakt, att delta i licensjakt med Jägarförbundets lokala jaktfurirer. Eller att Sveriges nye landsbygdsminister är en vargfientlig jägare, vars kvinnliga partirepresentant i EU motarbetat att Sverige ska skydda vargar. Från Bryssel slingrar sig jaktkorruptionens hydra via Europeiska jägarorganisationen Face, som avlönar 15 permanenta lobbyister. Jägarförbundens faunakleptokrati står i pinsam motsättning till den upplysta allmänhetens ökade motstånd, i synnerhet mot troféjakt.
En minoritets varghat, brutala jaktmetoder och troféjakt kännetecknar nu Sverige. Nutida häxjakt organiseras i den lynchstämning som Naturvårdsverket och länsstyrelser tillåter, med massuppbåd av tungt beväpnade jägare och hundar som i hundratal köar på varje liten avlägsen väg i skogarna för att döda. På landsbygden skräms oliktänkande till tystnad, som i 90-talsfilmen Jägarna.
Ett tv-team och seriösa värnarorganisationer från Norge, hade med svenska värnare anmält sin närvaro för naturbevakning vid jaktstart i gränsreviren i Värmland. De blev istället avvisade av de beväpnade jaktaktivisternas ledare som hade tillkallat polis. Mot obeväpnade vittnen. Uppenbarligen för att dölja våldet som sen uppenbarats på bilder av misshandlade vargar.
Trots svenska polisens knappa resurser för att lösa gängvåld och skjutningar tvekar nöjesjägare inte att belasta skattemedel med att kalla in poliser från olika delar av Sverige för sin troféjakt. Värnare bemöttes vänligt av polisen och erbjöd skjuts när vädret försämrades. Jägarbilar hade däremot tidigare försökt preja värnares bilar i det farliga väglaget.
Avgrunden mellan dem som skyddar liv och de som vill döda är svart av levrat blod. Den terror som vargar och deras valpar utsätts för är brutalt djurplågeri. Även jakthundarna utnyttjas och utsätts för dödsfara.
Diskriminering av människor som agerar mot djurförtryck är ett illavarslande omen för Sverige. Som när miljöaktivister fängslas, grävande journalister dödas eller som att krig kunde starta i Europa.
Det var ingen slump att nazisternas jaktminister Herman Göring valdes till hedersmedlem i Svenska Jägarförbundet 1938–1945, eftersom de auktoritära takterna fortfarande dominerar viltförvaltningen. Jaktmetoder som förtydligar det fascistiska mot djur; jägare hyllar när vargar jagas till utmattning av hundar i djup snö, skräms in i fållor eller ut på vägar där skvadroner av prickskyttar väntar för att döda. Lemlästade vargar läggs på grankvistar för att dölja skador och hundbett för trofébild, sen slängs de som sopor på ett flak för att skändas in i det sista. På sin blodiga päls.
Värnlösa sjumånaders vargvalpars kroppar i blodig snö får normala människor att gråta. Men jaktdiktaturens knektar vittrar blod för att döda fler i Sveriges gränslösa krig mot djuren.
