Varför är den antirasistiska kampen så exkluderande gentemot människor som faller utanför den vita normen? Har de som hånar människorättsaktivister för att vara godhetsknarkare faktiskt en poäng?
Det är självklart att alla som vill arbeta för ett samhälle fritt från rasism måste få vara välkomna. Det är däremot inte en naturlag att just vita akademiker är de som vet bäst hur antirasistiskt arbete ska bedrivas. Hade exempelvis det humanitära hjälparbetet haft ledningsgrupper och pr-byråer bestående av personer med samma härkomst som de man vill hjälpa är jag säker på att vi inte skulle matas med bilder på utmärglade, utsatta, hjälplösa svarta kroppar. Man skulle slippa se klängande svarta och bruna barn som beundrande sträcker upp armarna mot en enda vit hjälparbetare som står där som en hjälte mitt i nöden.
Det ser likadant ut i det inhemska integrations- och flyktingarbetet. Det är kyrkor, frivilligorganisationer och andra civilsamhällesaktörer där vita kvinnor vänder sig till andra vita kvinnor och ber om stöd för sina verksamheter. Man engagerar varandra i sådant som man är duktig på och har gjort tidigare.
När ickeprivilegierade organiserar sig möts de med försiktighet i bästa fall och rena fördomar i andra fall. Elin var en av dem som mest idogt jobbade för att ge hemlösa ensamkommande tak över huvudet under vinterhalvåren i Stockholm. Det erbjöds sovsalar, mat, kläder och hygienprodukter. Hon mötte kärleken i volontären Rahim, konverterade till islam och tog på sig slöja. Plötsligt fanns det vare sig husrum eller mat att donera. ”Tyvärr”. Uppenbarligen är det svårare för folk att lita på dem som inte är som de själva. Oavsett om ändamålet är att ge stöd till just sådana människor.
Det är ett dilemma att även de som vill göra gott är fast i samma kulturella och intellektuella arv som de fenomen som de vill motarbeta. Det ligger i sakens natur och bara för att man tycker illa om idén om att människors värde bestäms av vilken etnicitet de har, är man ingen supermänniska som står helt oberörd av det samhälle man är beroende av.
Det är också helt nödvändigt att kampen bedrivs både av representanter för de missgynnade och de privilegierade. Om utsatta grupper inte får gehör från majoritetsgruppen kommer de inte att få igenom några förändringar. De som kommer från den privilegierade gruppen har också kännedom om hur gruppen bäst påverkas och de legitimerar och ger tyngd åt kraven. Vi ser det ju som ett stort problem att män generellt inte engagerar sig mer mot våld mot kvinnor.
Så hur ska vi komma åt det komplicerade och känsliga problemet med att den koloniala maktordningen går igen också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet, i fattigdomsbekämpning och biståndsarbete? Jag tror att lösningen är lika svår som enkel. Vi måste synliggöra det när det sker.
Och när det sker måste de privilegierade aktivt överlämna sina tolkningsföreträden och maktpositioner. Så, nej, jag tror inte att etniska svenskar som engagerar sig mot rasism är godhetsknarkare. Men jag efterlyser mer ödmjukhet inför vilkas röster det är som får höras, vilkas idéer det är som förverkligas och vilkas initiativ det är som ges medel.
Kampen för allas lika värde.
Vithetsprivilegier.
