Glöd · Debatt

Demokrati bygger på en tillit som snart inte finns mer

Tilliten till politikernas förmåga att möta klimatkrisen har eroderats hos forskarna som skrivit under debattartikeln.

”Vi är på god väg mot samhällskollaps, men majoriteten av våra riksdagspolitiker, de som prioriterar ekonomins kortsiktiga bästa, utgår från att klimatet inte hinner bli alltför mycket sämre innan nästa val, medan arbetslöshet, sjukvård, och så vidare mycket väl kan bli akuta.”  – Så beskriver debattörerna läget i dagens debattartikel.

Demokrati bygger på tillit. I grunden handlar demokratin om att fördela begränsade resurser så att allas intressen tillgodoses på bästa sätt. Vi väljer våra representanter till riksdag och andra beslutsfora för att vi litar på att de ska ta kloka beslut som gynnar oss.

Forskare är samhällets spanare in i det okända. De samlar data, analyserar, och drar slutsatser om allt från våra mentala funktioner till universums mest avlägsna galaxer. Man kan kalla dem ”samhällets förstärkta sinnen”; de förmedlar fakta som vi annars aldrig skulle ha tillgång till. Speciellt kan de ge oss förutsägelser om hur klimatet förändras.

För att den förutsägelsen ska bli så korrekt som möjligt har FN skapat en klimatpanel, IPCC, för att sammanfatta klimatläget. IPCC producerar regelbundet sedan 1990 en gedigen syntesrapport baserad på studier från tusentals forskare, alla experter inom någon del av klimatvetenskapen. Den senaste versionen, den sjätte i ordningen, kom ut för någon vecka sedan. FNs generalsekreterare Antonio Guterres sammanfattade de tusentals sidorna med orden: “Detta är en atlas över mänskligt lidande och en tydlig anklagelse om misslyckat klimatledarskap”. “Mänskligheten står på tunn is – och den isen smälter fort.” “{Denna rapport} är en överlevnadsguide.”

Det fanns en tid då samhället ansågs fungera bäst när alla gjorde sin uppgift och inte lade sig i vad andra gjorde; “Skomakare, bliv vid din läst!”. Forskare skulle forska och politiker besluta. En ledare i Sydsvenskan den 15 mars tycks leva kvar i den tiden, i en värld där forskare inte agerar utanför sina laboratorier.

Av demokratiska skäl väljer vi våra politiker inte på livstid, utan ger dem fyra år i taget. En nackdel med detta är att politikerna måste prioritera det korta perspektivet framför det långa. Klimatkrisen utvecklas långsamt men obönhörligt. Vi är på god väg mot samhällskollaps, men majoriteten av våra riksdagspolitiker, de som prioriterar ekonomins kortsiktiga bästa, utgår från att klimatet inte hinner bli alltför mycket sämre innan nästa val, medan arbetslöshet, sjukvård, och så vidare mycket väl kan bli akuta. Klimatåtgärderna får vänta tills läget blir bättre.

Forskare, speciellt de som studerar och rapporterar om klimatkrisen och dess konsekvenser, hamnar då i ett svårt läge. De har gjort sin del genom att meddela politikerna att konsekvenserna redan är allvarliga och att läget kommer att bli många gånger värre om vi inte åtgärdar det nu. Trots det vidtas inga eller enbart ytliga åtgärder. Politikerna kanske till och med låter påskina att de har forskningens stöd i sina beslut.

Vad politikerna gör här är ett brott mot den tillit väljarna visat dem. De prioriterar utifrån andra aspekter än samhällets långsiktigt bästa, mot forskningens inrådan, och i och med det gör de forskare till gisslan.

Enskilda forskare placeras sålunda i ett moraliskt dilemma: Ska jag fortsätta ta fram kunskap om hur illa det är ställt och hoppas att politikerna lyssnar, eller ska jag protestera öppet för att jag inte längre tror att politikerna tar forskningsresultaten på det allvar som krävs?

Vi är nu en stor och växande grupp forskare som på alla sätt försöker göra politikerna uppmärksamma på klimatkrisen. Vi har talat direkt med media och politiker, vi har skrivit debattartiklar och böcker, vi har gjort film och TV-program, vi har föreläst, och mycket mer. Ändå händer inte det som måste hända: Framför allt måste utsläppen ner, och för detta krävs en snabb och djupgående omställning av alla sektorer i samhället. Ju längre krisen utvecklas till klimatkatastrof desto mer verkar vi behöva skrika för att höras. Framför allt är det viktigt för oss att göra det tydligt att politikerna inte längre har vårt stöd i sina beslut som förvärrar katastrofen.

Det handlar alltså om tillit. Vi har inte längre förtroende för de politiska beslut som påverkar klimatet, och vi ser att allt fler forskare och andra insatta medborgare instämmer med oss. Det förtroendekapital som vi har som forskare vill vi använda för att göra de stora väljargrupperna varse om läget och om politikernas svek.

Vi, alla medborgare, har ett ansvar att välja sida i denna fråga. Har du valt?