Sympatiskt och balanserat om liberalismens kärna

Christer Nylander hör till det utdöende släktet socialliberaler. Han tycker att individens frihet att själv forma sitt liv är viktigare än något annat, samtidigt erkänner han att det finns många strukturer som påverkar oss och att vi, trots allt, inte föds som blanka blad. Under tjugo år var han riksdagsledamot för Liberalerna, och han har även haft flera tunga poster – bland annat som gruppledare 2016-2019. Numera har han dock hoppat av från politiken och det anas en viss bitterhet över Liberalernas nuvarande utveckling när han i början av boken nämner beslutet att börja samarbeta med Sverigedemokraterna och krasst konstaterar att ”Jag förlorade det vägvalet.”

I övrigt handlar boken ganska lite om partiet Liberalerna, men desto mer om liberalismens historia och de utmaningar den står inför i dag. Det är en sympatisk bok såtillvida att Nylander ganska sällan kommer med tvärsäkra svar, han vrider och vänder på frågor och landar ganska ofta i en mittenposition. Han ogillar populism och tendensen att se allt i svart eller vitt, han uppskattar bildning och romanläsning eftersom det övar oss i att se saker från olika perspektiv.

Samtidigt är han kanske inte helt konsekvent i sitt tänkande. Han nämner flera gånger att han i sin ungdom var anarkist och att han fortfarande har ett anarkistiskt drag, men samtidigt verkar han ha en väldigt stark respekt för auktoriteter. Han tycker att alla fritt ska få forma sina liv, men är samtidigt ganska positivt inställd till en kulturkanon där några har bestämt vad som är ”god” litteratur.

Ett sympatiskt drag i boken är att Nylander också erkänner när han haft fel. Som exempel tar han upp arbetslinjen som han under lång tid varit en stark förespråkare för, men på senare år har han mer och mer börjat inse att arbete inte måste vara meningen med livet. ”Livet är större än arbete. Liberalism är större än materiell framgång” skriver han, men tillägger samtidigt att det är ”avgörande för människors frihet att de så långt som möjligt försörjer sig själva” och att det är ”viktigt för samhällsekonomin att vi jobbar mycket”.

En återkommande kärna i boken är att liberaler måste återfå sitt självförtroende, hitta tillbaka till det som är kärnan i liberalismen och sluta anpassa sig efter det rådande kulturkriget där många söker en ytterlighetsposition. Det är en klok analys tror jag, det saknas verkligen ett liberalt parti i Sverige i dag och det finns nog många som, likt Nylander, känner sig vilsna i den här tiden. Samtidigt hade det varit intressant att läsa mer om på vilka sätt han anser att Liberalerna har trampat vilse och vad de skulle kunna göra för att bli det parti han vill se. Men kanske är han, trots att han hoppat av riksdagen, fortfarande i en position där han har svårt att kritisera Liberalerna alltför öppet?

Trots att jag är tveksam till delar av Nylanders argumentation är det i grunden en intressant och välbehövlig bok. Framförallt för att han försvarar friheten, men också för att han inser att det kan behövas inskränkningar i vissas frihet för att det stora flertalet ska kunna bli fria. Till exempel att det kan krävas förbud mot vissa typer av miljöförstöring för att våra barn ska kunna leva ett fritt och gott liv i framtiden. Det är en bok som många, både till höger och vänster, skulle må bra av att läsa. Inte minst liberaler.