Med Tidöregeringen går vi mot ett hårdare samhälle, och därför behöver vi nu samlas – alla vi som tror på mänskliga rättigheter, allas lika värde, medmänsklighet och solidaritet, skriver Helena Duroj.
DEBATT. Det har gått mycket fort för regeringen under detta snart halva år. De har svikit vissa vallöften, men de håller Tidö-avtalet, vilket innebär ett förverkligande av SD:s agenda. Det innebär både traditionell fascistisk politik (till exempel utredningsdirektiven beträffande public service och den så kallade cancel culture-diskussionen inom akademin), dels ren rasism som i indragandet av rätten att bo kvar här i landet och upprepade påståenden om att immigranterna inte försörjer sig själva.
I ett sådant läge kan man vänta sig massiva folkliga protester med demonstrationer, strejker och civil ohörsamhet. Men inget sådant märks (i alla fall inte i media). Facken tycks tvärtom vara överens om att lönerna ska hållas låga, och även inom oppositionen finns röster som menar att regeringspolitiken också är deras.
Var är motståndet? Var finns kraften?
Det är begripligt om folk är överraskade, kanske förstummade. Det går fort nu! Man hinner inte ens samla sig till en insändare förrän nästa inhumanitet presenteras – ibland förslag som Lagrådet kritiserat som olämpliga.
Men låt oss inte överraskas och förstummas fler gånger! Nu vet vi hur politiken ser ut och ska se ut, det står i Tidö-avtalet.
Därför måste vi organisera en motkraft, samla våra protester. Alla organisationer som fortfarande tror på mänskliga rättigheter, allas lika värde, medmänsklighet och solidaritet måste samverka om detta just nu övergripande intresse: att stoppa fascism och rasism.
Politiken som förs lever på medborgarnas misstro och missunnsamhet. Därför är gemensam organisering, med en smula tillit, redan på idéstadiet något av en motståndshandling.
Försvaret av mänskliga rättigheter kan göras både digitalt och i verkliga livet. Men vi måste göra något, bryta passiviteten och visa att tilliten mellan människor lever.
Jag som undertecknar detta brev är kristen socialist och har arbetat med antirasism inom Vänsterpartiet. Men jag skriver inte detta som politiker, utan som medborgare.
Min förhoppning är att det kan bildas ett nätverk för att dela lokala insatser och förbereda större manifestationer. Framför allt är det viktigt att handlingar av solidaritet och medmänsklighet blir synliga för dem som känner misstro som det normala.
Min förhoppning till dig/din organisation är att ni
• tar initiativ till bildandet av ett nätverk
• håller kontakt med andra organisationer och media för att protester mot regeringens politik och stödinsatser för bland annat asylsökande ska bli kända
• använder er mediaplattform/sociala medier för antirasistiskt arbete.
