Krönikor

Att komma bort från HVB-hemmet räddade min sons liv

Ibland hörde jag bara hans flämtningar i telefonen. Ibland skrek han ordlöst rätt ut. Så gott som varje dag släppte jag allt jag hade för händerna och störtade ut i Stockholmstrafiken för att hämta upp min son från det HVB-hem han var placerad på.

Just nu pågår en intensiv debatt om svensk psykiatrisk vård. Det debatteras tvångsplaceringar, inläggningar på psykiatriska kliniker som bara erbjuder förvaring och personer som vittnar om hur mycket sämre de blivit av (van)vården.

Min familj har upplevt alldeles för mycket av det. Först min tid på öppen avdelning under min graviditetsdepression, där jag förstod att om jag skulle överleva var jag tvungen att komma därifrån. Det hjälpte mig förvisso att ta mig samman, men var ju snarare ett hot än en möjlighet att må bättre. Därefter min man och barnens pappa, som hamnade i akut kris och möttes av stängda mansjourer och psykakuter med semestervikarier. I väntan på att verksamheten skulle öppna efter sommaren hann han ta sitt liv, 36 år gammal. Och så, sonen. Som efter år av dåligt mående redan som liten, efter enormt tjat, äntligen skulle få hjälp. Inte vad vi bett om, men ett HVB-hem skulle erbjuda en trygg och professionell plats.

Det blev precis tvärtom. HVB-hemmet var en öppen drogscen där hallickar kom och gick genom obevakade och olåsta dörrar. Min son utvecklade livsfarliga tvångssyndrom, trängd och äcklad av det som pågick och i avsaknad av vuxna som tog ansvar. Jag ställde till med bråk på möten med skolan, krigade för samtalsstöd via ungdomspsykiatrin, grät hejdlöst inför socialtjänsten. Var jag tydlig och bestämd skulle jag sättas på plats. Var jag förtvivlad och orolig möttes jag av kväljande ordsvall utan intention att ta tag i något. Till slut tog jag saken i egna händer och plockade ut honom från HVB-hemmet. Att komma därifrån räddade troligen hans liv.

När en människa mår så dåligt att hen släpper all kontroll och ber om att bli omhändertagen, då har hen redan slagit i botten. Hårt. Jag saknar ord för det raseri jag känner inför hur våra mest hjälplösa och trasiga medmänniskor blir behandlade. Det är brutalt, ovärdigt och oetiskt. Ingen är immun mot kriser. Livet kan ta hastiga och drastiska nya vändningar. Alla kan hamna där oavsett karaktär eller livsval. Sjuka människor behöver omsorg, inte moraliska pekpinnar eller förminskande medömkan.

Efter många turer och många stöttande människor har min son gått från att vara helt uträknad till att i dagarna få besked om att han kommit in på sin drömutbildning på KTH. Som han krigat för att nå dit! Vilket pannben. Vilket driv. Och vilken tur han trots allt haft som varit omgiven om personer som trott på honom och gått den där extra milen för att hjälpa. Ändå är det inte så mycket som krävs för att vända nattsvart mörker till framtidstro. Det får inte bero på en tjatig morsa, eller en underliggande särbegåvning. Alla har rätt att få en andra chans.

Pedagoger, vårdare och tjänstemän som räddar vilsna och olycksdrabbade.

Moraliserande eller obefintlig vård.