Glöd · Debatt

På sanningssidan av Kungsgatan

Nobelgästerna gör entré i Konserthuset utan att märka särskilt mycket av klimatdemonstrationen på andra sidan gatan.

Medan kön till Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm ringlade fram demonstrerade 150 klimataktivister med tända ljus, plakat och egna texter till kända låtar. Mats Sederholm reflekterar över kontrasterna.

DEBATT. Så har vi passerat tiden när vetenskapen ska firas. Nobelveckan uppmärksammas och lotsar in människor i vetenskapens mirakulösa värld. Dissekeringen av Nobelpristagarna är fascinerande. Vilka är de egentligen, hur blev de som de blev, vad känner de nu och hur gick resan de följt under tiotals år innan det stora genombrottet kom? Och hela tiden utan en tanke på Nobelpris. Bara entusiasm.

Men frågorna om vår tids hot mot mänskligheten, om klimatforskningen och akademikers resa till insikt – om detta är det tyst. Det tycks som ett etikettbrott.

Jag stannar gärna uppe på Nobelkvällen och bänkar mig framför tv för att följa de som tv-underhållning anspråkslösa timmarna, som ändå skänker en stund av lugn och gemenskap. Blir förstås nyfiken på Nobelmiddagens sås gjord på grillade blåmusslor och desserten med tjärsirap. En grönsaksgratäng och choklad- och marsipangodis till får duga framför tv:n. Några glas rödvin, inte alls lika lätt och bärigt som bankettens Pinot noir, men det värmer ändå. Å andra sidan slipper man att som Nobelgästerna sitta och sippa ur ett vinglas långt ifrån normal storlek. ”Ehh, ursäkta, jag tar gärna ett glas till” kanske man inte får ropa till närmaste servitör efter en timme med några blad av gulbeta och en deciliter vin. Kanske bordet skulle tystna, alla skulle se på mig och jag skulle vara avslöjad som en olämplig pusselbit, en etikettskatastrof, innan sorlet, leendena och de vuxna konversationerna skulle fortsätta.

Min knapphändiga klassresa skulle inte räcka till för att göra mig och kanske någon bordsdam – akademiskt överkvalificerad eller med kungligt påbrå – helt bekväma under timmar av konversation. Min självkänsla och övertygelse skulle räcka hur långt som helst, men det är det där med sanning och konsekvens jag inte riktigt kan begripa hur jag skulle kunna slingra mig runt. Jag skulle till sist alldeles säkert framstå som burdus eller väldigt omöjlig att trivas och samtycka med. Konsten att slå in sanningar och känslor över världens tillstånd med vänlighet och artighet bemästrar jag inte på Nobelbankettnivå. Jag borde inte ha blivit insläppt.

Några timmar före de njutbart slumrande och befriande reflektionerna i tv-soffan studerade jag kön till prisutdelningen i Konserthuset. Pingvinliknande män och vackert klädda kvinnor prydde trottoaren på Kungsgatan bredvid Hötorget, men på den säkra sidan om kravallstaketinhägnaden, där de diskret visade upp sina inbjudningskort innan de, bakom svarta limousiner med ännu viktigare gäster som steg av, skyndade sig upp mot trappan till Konserthuset.

På min sida av Kungsgatan, på sanningssidan, språkade några poliser med varandra om jag och mitt sällskap kunde stå så långt fram och så nära trottoaren. Banderoller med texten ”klimaträttvisa” låg utlagda på trottoaren. Den röda flaggan med Extinction rebellions svarta emblem vajade försiktigt bland 150 tätt stående aktivister med tända ljus och plakat gjorda av kartong.

På COP28 klubbades klimatskadefonden igenom. Den som ska stödja de fattiga ländernas omställningsmöjligheter. En framgång, säger många, men fonden är ännu i stort sett tom. De största utsläpparna USA och Kina har gett sparsamt. De fattiga länderna sitter längs korridorerna på COP28 och viftar med det ekande skramlet från konservburken, man söker ögonkontakt med den rika norra hemisfären. Sverige har gått förbi dem utan att låtsas om dem.

Etablissemangets politiker och näringsliv, som så ivrigt konverserar längs honnörsbordet på banketten, har gått kursen i etikett som får dem att så obemärkt kunna se bort från sådana här otrevliga utväxter till samtalsämnen.

Jag inser när jag står med några flyers i handen längs trottoaren att få människor som passerar, och ännu färre i pingvinkön på andra sidan gatan, hör textraderna till omskrivningen av hitlåten Y.M.C.A av Village people, utom möjligtvis refrängen: ”U gotta to listen to the IPCC, u gotta to listen to the IPCC”. Alla tar i extra i refrängen som slungas över Kungsgatan och sköljer in på Hötorget.

Men det tycks som om vetenskap, forskning och sanning välkomnas och uppmärksammas på banketten endast om det passar ihop med gästernas samhällsplattform. För vad klimatforskares rön egentligen uppmanar våra makthavare till är: ”Gör om, gör rätt”. Men den melodin finns inte med i etiketthäftet.

Det syntes som om pingvinkön ändå uppskattade Fredmans epistel nr 81, Märk hur vår skugga, men förmodligen missade de sluttexten: ”Ofta möts vi av hån eller hat när vi varnar om förändrat klimat. Ingen lyssnar till appeller. Att ni ser larmen som onödigt tjat, stöper oss till rebeller”.