Nalle Puh menade att man måste vara tålmodig om personen man pratar med inte tycks lyssna – det kan ju faktiskt vara så enkelt att de bara har lite ludd i örat. Jag försöker att tänka så varenda gång FN släpper en ny klimatrapport, för av de uteblivna reaktionerna att döma är det inte många som har fullgod hörsel.
Man kan lära sig mycket av Nalle Puh, men nu är han trots allt en teddybjörn och i egenskap av just teddybjörn tänker han förstås som en teddybjörn. Nästan bara nallar kan drabbas av ludd i öronen, människor hör illa av helt andra orsaker.
Om ingen hör vad vi säger kan det ju bero på att vi inte har pratat med dem överhuvudtaget – att vi helt enkelt har varit för upptagna med att tala till de redan frälsta. Såvida det inte beror på att vi ibland glömmer bort hur man tilltalar andra människor. Och vad gäller just den detaljen är jag rädd att vi har gjort ganska grova misstag.
Det är enkelt att känna vanmakt, men när vår förtvivlan övergår till en jakt på syndabockar – de öron som inte lyssnar – är det en förnuftig idé att låta någon mer sansad person tala.
Indignationen över vanligt folks beteenden och det ständiga behovet av att korrigera dem är obehagliga reminiscenser av i grunden förkastliga, auktoritära tankemodeller. De bygger på ett seglivat mångtusenårigt kyrkligt arv – vi bara måste finna synder och syndare.
Det händer allt för ofta att någon skribent som menar väl, men som inte tänker sig för, slänger ur sig ordet ”medelklass” och förväntar sig att vi genast ska begripa vilka förskräckliga människor vi talar om. Några skribenter tycks ha ett starkt behov att distansera sig från dem – medelklassen är ju alltid någon annan – vilket på sin höjd är psykologiskt intressant eftersom skribent är ett typiskt medelklassyrke.
Trots att påståendena ofta bygger på rena historielögner och klassretoriken är avsedd att ge ”legitimitet” till författarens förakt, har medelklassen fått representera en grupp genuint stendumma, alternativt illvilliga människor som mer än gärna springer högerns och/eller fascisternas ärenden. Det blir olidligt att läsa sådana angrepp i längden, för vad man menar med ”medelklass” är ju helt vanligt folk.
Om man vill att folk ska slå dövörat till är det precis så man ska göra. Medelklassen är varken klimatförnekare eller fascister. Men de kan lätt bli det om vi inte slutar att djävlas med dem.
Allt vi behöver utrusta oss med är tålamod. Att vända på attityder eller förändra ohållbara livsstilar är precis som alla andra paradigmskiften långsamma processer där uppmärksamheten går i vågor. Men den kan aldrig stoppas.
Den enklaste förklaringen till att människor inte lyssnar är att budskapet är så skrämmande och att lösningarna på problemen innebär så omfattande att ingen vill tänka på det. Vi hör vad som sägs, men vi lyssnar inte. I alla fall inte tills det börjar bli fullkomligt uppenbart att forskarna hade rätt och till den punkten närmar vi oss allt fortare.
Eller som åsnan Ior sa: ”Det är lustigt med olyckor. Man råkar inte ut för dem förrän man råkar in i dem.”
Efter trettio år av styvnackat motstånd är jag fri från datorvirus.
Det var länge sedan jag hörde något om priset på Falukorv. Skandal.
