Glöd · Debatt

Forskare, lyssna på vetenskapen

På Tjärnö marina laboratorium i Bohuslän pågår forskning om evolution, vattenbruk, naturskydd och förvaltning.

Inför aktionsveckan för klimaträttvisa och social rättvisa den 15–22 september skriver 19 forskare om vikten av att universiteten och forskningen engagerar sig i de pågående hållbarhetskriserna – och inte väjer för forskning vars tillämpning kan få politiska konsekvenser.

DEBATT. Medan de flesta forskare erkänner klimat- och hållbarhetskriserna, sker mycket arbete vid svenska universitet fortfarande som om dessa kriser inte existerade. Detta måste förändras. Nu.

Universitetens roll har aldrig varit så viktig som i de nu pågående hållbarhetskriserna, som bland annat innebär klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, samt social och global ojämlikhet. Våra studenter måste skaffa sig de färdigheter som krävs för att navigera i en mycket osäker och instabil framtid. Ny kunskap är nödvändig för att återskapa vår relation till jorden och till varandra. Och oroande vetenskapliga rön måste uttryckas i det offentliga samtalet.

Ändå lever många svenska lärosäten inte upp till sin potential att bidra till omställningen till ett hållbart samhälle – inte minst på grund av universitetsledningarnas och många ledande akademikers oförmåga att ta hållbarhetskriserna på allvar.

De svenska universitetens svar på hållbarhetskriserna har ofta varit långsamma och oambitiösa. Visst, några solpaneler har installerats och några ”miljöpolicyer” har antagits. Men många forskare fortsätter att flyga på akademiska konferenser runt om i världen som om ingenting händer –och många av oss är fortfarande ovilliga att ge upp vår privilegierade livsstil.

Vår undervisning och forskning fortsätter ofta som om hållbarhetskriserna inte existerade. Det är möjligt att ta sig igenom de flesta program utan att få någon förståelse för de fysiska, kemiska, biologiska, men även sociala och politiska orsakerna till och konsekvenserna av hållbarhetskriserna. Och många studenter ges inte möjlighet att lära sig vad som skulle krävas för att bemöta dessa kriser.

Naturligtvis producerar universiteten viktig klimatforskning och grön teknik. Men forskningen om förorenande teknik fortsätter också, och teorier som har lett till ekologiska katastrofer är fortfarande hegemoniska i många discipliner.

Som forskare har vi ibland en berättigad oro för att engagera oss i hållbarhetsfrågor. Men dessa bör inte leda till att ”business as usual” fortsätter.

Många forskare är angelägna om att bevara en bild av neutralitet. Men förväxlar inte detta argument vetenskaplig objektivitet med opolitiskhet? Som forskare använder vi oss naturligtvis av den vetenskapliga metoden, som bygger på empiriska bevis och kollegial granskning. Men vetenskapliga rön har ofta djupgående politiska konsekvenser. Att välja de forskningsämnen som har störst samhällsrelevans och att kommunicera sina resultat till allmänheten är inte att vara partisk. Det är att göra vårt jobb.

Många av oss anser att hållbarhetsfrågor är irrelevanta för våra egna forskningsområden. Men bygger inte detta argument på en snäv förståelse av hållbarhet som ett problem med energiomställning som ska lösas av ingenjörer och politiker? Hållbarhetskriserna är dock rättvisefrågor. De orsakas av ett system som uppmuntrar till exploatering av naturen och medmänniskor. Att skapa ett hållbart, rättvist samhälle inom de närmaste tio åren kräver därför en omvandling av alla samhällssektorer – och för detta behövs bidrag från alla akademiska områden.

Många kollegor är också helt enkelt alltför tyngda av ett konkurrensutsatt akademiskt system som placerar många forskare i situationer av utsatthet. Eller så är vi begränsade av politiska riktlinjer som inte ser utbildning som ”bildning”, utan bara som en förberedelse för arbetsmarknaden. Även om dessa faktorer förklarar passivitet motiverar de också krav på ett annorlunda system där vi kan göra vårt jobb väl. Jorden och akademikerna är offer för samma system som prioriterar konkurrens och kommodifiering i stället för omsorg och förnyelse.

För att svenska universitet ska kunna bidra mer till ett hållbart samhälle måste forskare och studenter bygga upp makt genom kollektiv handling.

Små grupper av anställda eller studenter kan pressa institutionerna att anta ambitiösa klimatmål, revidera kursplaner för att integrera hållbarhetsfrågor eller få finansiering för forskningsprojekt som är relevanta för omställningen. Även att starta en bokklubb om hållbarhetsfrågor med kolleger kan vara ett första steg mot att ta itu med den nuvarande bristen på medvetenhet.

För en varaktig övergång till hållbarhet i kursplaner, undervisningsmetoder och forskningsprioriteringar måste institutionella förändringar initieras på regerings- och universitetsledningsnivå. Men historien har visat att en sådan reform uppifrån inte kommer att ske utan impulser och demokratiska påtryckningar underifrån. För att kräva en sådan förändring kan forskare och studenter bygga upp en egen rådgivande församling på universitetet och engagera sig i massprotester eller till och med civil olydnad.

Aktionsveckan för klimaträttvisa och social rättvisa den 15–22 september (weekofaction.se) – och framför allt klimatstrejken och demonstrationen den 22 september i Stockholm – är viktiga tillfällen att göra dessa krav hörda. Vi, studenter, lärare och forskare, är universiteten. Tillsammans har vi makten att förändra dem.