Krönikor

Det finns inga stånd på en död planet

Män är rädda för fel saker.

På nästan varje miljö- och klimatmöte sitter de där, alla kvinnor och icke-män, och ställer samma fråga: Var är männen? Som den man jag är så känns det lika märkligt varje gång att konfronteras med denna könsskillnad. Trots många tidigare försök och kampanjer för att engagera fler män i arbetet mot en försämrad värld, verkar majoriteten av män fortfarande betrakta klimatkrisen som en mindre prioriterad fråga. Män verkar helt enkelt vara mer oroade för organiserad brottslighet, något de kan förstå konkret, medan kvinnor verkar ha en mer realistisk rädsla för klimatkrisen.

Jag tänker inte slösa tid på att leta efter studier som bekräftar min uppfattning, så jag tar mig friheten att påstå: Kvinnor förstår. De har en starkare övertygelse om att människor måste genomgå stora livsstilsförändringar för att mildra klimatförändringarnas påverkan. Å andra sidan tror män ofta att teknologi kommer att rädda oss. De hoppas på magiska lösningar som ska rena vår luft så att de sedan kan återgå till affärer som vanligt.

Även våra politiska ledare deltar i denna prioritering av hot. Sveriges statsminister och justitieminister har vid flera tillfällen refererat till skjutvapenvåld som ”inhemsk terrorism”. Den svenska regeringens nedtoning av klimatmål har inte gett upphov till samma nivå av oro eller uppmärksamhet. Våldet i samhället är allvarligt i sig, men det verkar som att politikerna använder det som en avledande manöver för att undvika att ta itu med de utmaningar som de själva inte vill hantera. Samtidigt får klimatkrisen inte den uppmärksamhet den förtjänar.

Männens besatthet av organiserad brottslighet och gängrelaterat dödligt kniv- och skjutvapenvåld, är ett förståeligt fenomen. Det är lättare att fokusera på andra som förövare än att titta på den skada man själv orsakar. Det är som om klimatkrisen inte ens är på deras radar när de funderar över säkerhet.

Med risk för att framstå som ännu en dammig genuskurs: Klimatkrisen är inte enbart en ekologisk utmaning, utan också en social och kulturell sådan. Den är nära kopplad till traditionella maskulinitetsnormer som gör de sårbara för att acceptera skitsnack. Här är ett framgångsrecept: Skapa ett YouTubekonto där du på veckobasis hånar forskning samtidigt som du tomgångskör din jeep med en plankstek i käften och menar att det bättrar på ståndet.

Det spelar ingen roll hur många experter på svensk kriminalpolitik som går ut med att rädslan för att utsättas för dödligt våld har ökat men att den faktiska sannolikheten att själv drabbas har minskat, eller att gängkriminaliteten och annan grov organiserad brottslighet inte är en statsfientlig verksamhet eftersom det dödliga våldet trots allt sker inom och mot mindre grupper.

Kommer männen att lyckas att omdefiniera sina prioriteringar och erkänna att klimatkrisen utgör ett av de största hoten mot vår säkerhet och välfärd? Kanske det.

Chanserna kommer bli små på framtidens heteroscen för den man som inte kämpar för pollinatörer och våtmarker. Det finns inga stånd på en död planet.

Det växande utbudet av veganskt hundfoder.

Skatten på snus ska sänkas med 20 procent nästa år. Regeringen upphör aldrig att förvåna.