Glöd · Debatt

Sluta diskriminera egenanställda

Att vara egenanställd är ett val för den som jobbar på uppdrag men inte vill eller inte har möjlighet att starta eget företag.

Den som jobbar på uppdrag via ett egenanställningsföretag är inte företagare. Ändå behandlas egenanställda som sådana och får därmed ingen ersättning vid arbetslöshet. Acceptera egenanställda som en del av den arbetande befolkningen och ge dem samma rättigheter, skriver Katarina Strandberg.

DEBATT. Med tanke på regeringens utredning om a-kassan vill jag påminna om en grupp arbetstagare som fråntagits rätten till ersättning vid arbetslöshet – egenanställda uppdragstagare.

Svensk lagstiftning ger arbetstagare rätt till ekonomiskt stöd vid arbetslöshet. Denna rättighet har utvecklats tack vare arbetarrörelsen. Regelverket har formats med perspektivet att arbetsmarknaden är uppbyggd kring två parter – arbetsgivaren och den anställde. Dagens arbetsmarknad är däremot inte längre strikt uppbyggt av dessa två parter.

Allt fler arbeten utförs i dag inom ramen för en trepartsprocess; uppdragsgivaren, arbetsgivaren och uppdragstagaren. Och det är vi uppdragstagare som får problem när vi söker ersättning från a-kassan genom att bli tolkade som företagare. Det spelar ingen roll att vi inte har något företag. Många av oss har valt att arbeta som egenanställda uppdragstagare just för att vi vill ha en arbetsgivares stöd. Vissa av oss kanske inte ens kan eller har möjlighet att starta och driva företag.

Det är viktigt att göra skillnad på äkta egenanställningsföretag och företag som bara sköter fakturering. Ett äkta egenanställningsföretag är en arbetsgivare som tar fullt arbetsgivaransvar. För mer information kan man vända sig till EAFB (egenanställningsföretagens branschorganisation). Jag vill även poängtera att egenanställning skiljer sig från bemanning, där uppdragstagaren inte har samma möjligheter att påverka sin arbetssituation eftersom uppdragen redan är avtalade och klara att utföras.

A-kassan granskar oss egenanställda utifrån ett antal kriterier som ofta leder till att vi placeras i kategorin ”självständiga uppdragstagare” och blir klassade som företagare. För att ha rätt till ersättning vid arbetslöshet får vi till exempel inte ha alltför mycket makt att påverka vår arbetssituation. Möjligheten att styra våra arbetstider eller ta uppdrag från flera olika uppdragsgivare är exempel på kriterier som kan bidra till att vi fråntas ersättning vid arbetslöshet. Detta är obegripligt med tanke på att många tillsvidareanställda i dag har förtroendearbetstid. Och vad ska man säga om dem som arbetar på timmar i vården, hos olika vårdgivare? Ska även de fråntas sina rättigheter bara för att de har flera ”uppdragsgivare”?

Så vad ska vi göra? Förbjuda uppdragsbaserat arbete? Då tvingas uppdragsgivarna att anställa – eller hur? Nej, så kommer det inte att bli. Många verksamheter kan inte anställa av olika skäl. En fotograf kan leta sig gråhårig efter ett fast jobb eller lösa problemet genom att bli egenanställd. Tar man bort alternativet egenanställning skapas färre arbetsmöjligheter under lagliga former. Den svarta arbetsmarknaden riskerar öka och fler människor tvingas då arbeta under otrygga former.

Och nu till något riktigt intressant – detta problem är unikt för Sverige i en jämförelse med våra nordiska grannländer. Det är nu dags att även Sverige accepterar att vi egenanställda är en del av den arbetande befolkningen.

Sluta diskriminera oss egenanställda! Vi kräver nu samma arbetsrättsliga status och rätt till ersättning vid arbetslöshet som övriga arbetstagare.