Glöd · Ledare

Tillsammans mot mobbningspolitiken

Det är skolgårdspolitik som råder nu. Det finns ett mobbargäng som tar till alla medel för att stärka och befästa makten och hierarkierna. Men det finns också de som säger ifrån. De som säger att samhällets värdighet avgörs av hur vi tar hand om dem som har det sämst och hur vi skyddar samhällskroppens skelett av demokrati, rättssäkerhet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Det är viktigt att se hur många olika aktuella frågor som spelar in i detta mönster. De som vill befästa makthierarkier smörar för dem med ännu mera makt och vill befästa maktutövares positioner och maktens symboler. Vi har Tidöavtalet med sina förslag på angiverilagar och en statsminister som alltid ser fruktansvärt självbelåten ut när han får skaka hand med Erdogan. Att lisma för ökad militär makt är det enda som betyder något när regeringen kryper för en totalitär ledare.

På hemmaplan har den militaristiska retoriken krupit sig in under flera år. Ebba Busch Thor var sugen på att skjuta skarpt under Paludan-upploppen och redan Stefan Löfvén 2017 pratade, påeldad av Jimmie Åkesson, om möjligheter att sätta in militär mot kriminella gäng. Hårdare tag-retoriken har helt ersatt debatt om hur vi bygger ett i grunden fungerande och hållbart samhälle.

Många olika förslag och redan genomförda förändringar pekar i samma riktning. En pågående utredning undersöker ny lagstiftning mot förolämpning av polis och andra tjänstemän. Detta trots att det redan finns en lagstiftning mot personligt kränkande förolämpningar. I veckan klubbades en lag som ger ordningsvakter nya befogenheter. Dessa lagförändringar kritiserades av bland annat Civil rights defenders, men har i stort passerat utan stor uppmärksamhet.

Historiskt sett har det varit monarkin, militären, adeln och kyrkan som stått i fokus för den demokratiska kamp som flyttat makt nedåt i hierarkierna. Kanske kan en debatt få kraft om fler får syn på de stora mönstren i pågående skolgårdspolitiska samhällsförvandling. När regeringen föreslår en extra flaggdag för kungen och SD lägger förslag om att kriminalisera flaggskändning så är det makthierarkier vi ska prata om, och ytterst om rätten att kritisera makten och makthierarkiernas företrädare.

Makten måste tåla förolämpningar. Men det vi ser är mobbare som erbjuder en falsk trygghet som går ut på att skapa symbolisk gemenskap genom närhetskänsla till auktoriteter, detta i utbyte mot minskad demokrati, nedmonterad rättsäkerhet och minskade möjligheter för kultur, konst och press att agera fritt, med rätt att provocera och oberoende av politiskt maktinflytande.

Mobbare använder alla medel för att skrämma motståndare till tystnad, i dagens politiska spel till exempel genom att stämma och hänga ut journalister. Mobbningspolitiken som sådan ger sig på dem som har sämst skydd i samhället. Transpersoner utsätts redan i högre grad än andra för trakasserier, våld och hot om våld, men ställs ändå i skyttelinjen för SD:s kulturkrig. Personer som varje månad förnedras i bedömningar för rätt till försörjningsstöd utpekas av statsministern som parasiterande bidragstagare. SD-kommunpolitiker kallar arbetslösa för skit och målar upp en bild där personer med adhd eller psykisk ohälsa skyller på diagnoser för att slippa arbeta.

Mobbningspolitikerna vill ha full kontroll och en angiverilag som går ut på att kunna få alla offentligt anställda att agera som nickedockor som ska överlämna de mest skyddslösa till hänsynslösa maktutövare. Anställda inom kommuner och myndigheter ska tvingas anmäla papperslösa. Det är bra att bibliotekarier och vårdpersonal bedriver kampanjer mot den här typen av anmälningsplikt.

Men det som vore ännu bättre, och som är helt nödvändigt om vi ska stoppa utvecklingen mot ett mobbarsamhälle med alltmer totalitär maktutövning, är gemensam kamp. Facken kunde gå samman i en branschöverskridande kampanj, och alla med samvete och civilkurage behöver vägra ställa upp på mobbarnas spelregler. 

Veckans demonstrationer under parollen ”Riv Tidöavtalet!”

Fortfarande mer än 400 pågående skogsbränder i Kanada.