Glöd · Ledare

Är du lönsam, lille vän?

Tidöpartierna kom i förra veckan överens om att de vill göra ett ”bokslut för invandringen”. Smaka på de orden. Det är ett språkbruk som inte bara är avhumaniserande, det vittnar också om en syn på invandrare som en belastning, eller som ”parasiter” som en riksdagsledamot för SD uttryckte det för några år sedan

Som forskaren Tobias Hübinette har konstaterat så är kravet på ett ”mångkulturellt bokslut” något som SD har drivit ända sedan 90-talet. Det har också under årens lopp gjorts ett antal försök att räkna på detta. SD lade själva, så sent som förra året, fram en rapport där de hävdade att asylinvandringen kostar Sverige minst 130 miljarder kronor om året. Uträkningen bygger på studier av nationalekonomen Jan Ekberg från 2009 och 2015. Problemet är att de här studierna bara utgår från kostnaderna och inte de vinster som migranter bidrar med till samhället. Ska man bara väga in de ekonomiska aspekterna är det givetvis sant att migranter kostar pengar under de första åren, men på lång sikt kan de snarare innebära en ekonomisk vinst genom att de bidrar till skatteinkomsterna. Samma sak kan för övrigt sägas om de barn som föds i Sverige. Ändå är det få som skulle argumentera för att vi inte borde föda några barn eftersom de kostar samhället en massa pengar i form av skolgång, barnbidrag, vaccinationsprogram och så vidare. 

Nyligen kom också en nyhet om att av de ensamkommande ungdomarna som kom till Sverige under 2015 har i dag 8 av 10 en fast sysselsättning. Sysselsättningsgraden är till och med högre i den här gruppen än för män födda i Sverige, något som helt talar emot att flyktingmottagandet skulle vara en ”förlustaffär”. Det är också ett faktum att invandrare, i högre grad än etniska svenskar, jobbar inom de sektorer som får samhället att gå runt, såsom sjukvården, infrastrukturen och skolan. På många mindre orter är man helt beroende av invandring för att kunna ha en fungerande välfärd. Om man bara räknar utifrån vad varje individ kostar eller bidrar med missar man den här stora bilden. 

Men framför allt är det absurt att bara tala om migrationen i ekonomiska termer. Grunden för asylrätten är inte en ekonomisk kalkyl utan ett moraliskt ansvar. Det är vår plikt som medmänniskor att hjälpa dem som flyr från krig och förtryck. Om det är så att det kostar pengar bör vi kanske i första hand inte fråga oss hur vi kan sänka den kostnaden utan fundera över vilka andra saker vi lägger pengar på som inte direkt bidrar till att göra världen till en bättre plats (ledtråd: försvarsbudgeten för 2024 uppgår till 117 miljarder kronor). 

Vad Tidöpartierna ska använda sitt ”ekonomiska bokslut” till sägs inte, men det är ganska lätt att gissa att det kommer användas som ytterligare ett slagträ i debatten i nästa valrörelse. Det blir också ett argument för deras omtalade folkräkning som de har kommit överens om att genomföra. För att kunna beräkna kostnaderna måste vi först ta reda på hur många som verkligen uppehåller sig i landet, lyder argumentationen. Och för att göra det ska man knacka dörr och samtidigt passa på att utvisa lite fler papperslösa. 

Det allra mest obehagliga i det här förslaget är dock inte att man bara vill räkna ut invandringens kostnader utan att man också vill göra en framtidsprognos, där individkostnaden ska beräknas och redovisas ”efter ursprungsland”. Det vill säga, hur mycket kostar en afghan jämfört med någon som kommer från till exempel Ukraina? Så går det till när man delar upp människor och gör vissa till ekonomiskt nyttiga samhällsmedborgare och andra till parasiter. Rasismen har visat sitt fula tryne igen, den här gången i form av homo economicus.

Flera europeiska länder som Spanien, Irland, Belgien och Malta kräver en omedelbar vapenvila i Gaza.

Sverige motsätter sig en vapenvila, Tobias Billström tycker att det räcker med en ”humanitär paus”.