Krönikor

Svensk yttrandefrihet är värd mer

För ett par veckor sedan stötte jag på en medlem i Liberalerna på samtalstjänsten som jag även fortsatt kallar Twitter. Hon förklarade att partiet minsann visst kämpade för frihet och mänskliga rättigheter och att Sverige sakta men säkert höll på att vridas rätt igen. Jag frågade vilka friheter och rättigheter hon upplevde att de vred saker åt rätt håll för. Tyvärr har jag ännu inte fått något svar. 

Regeringen Kristersson hade heller inte ens hunnit sitta en månad innan de förra hösten klubbade igenom en grundlagsändring som tvärtom, oavsett vad man anser om skälen, uttalat inskränkte de svenska fri- och rättigheterna. Det handlade om en utvidgning av spionerilagen som gjorde det olagligt för grundlagsskyddade medier att publicera uppgifter som kan skada Sveriges relation till andra länder. 

Sådant som skulle kunna stoppas av lagen är visselblåsare inifrån internationella organisationer eller krigskorrespondenter i konfliktområden där svensk manskap samarbetar med trupp från andra länder. Även de pågående Nato-förhandlingarna är osäker mark – hur mycket juridisk kompetens skulle en redaktion behöva ha för att våga publicera uppgifter om eventuella svensk-turkiska skandalaffärer? I våras gick SVT ut med att de på grund av den nya lagen stoppat en publicering om hotbilder i Ukraina. Hur mycket som stoppats i tysthet har vi ingen aning om. 

Den här lagen är inte det enda området där regeringen kan tänka sig att inskränka svensk yttrandefrihet för att förhindra kritik från omvärlden. För så länge som Rasmus Paludans koranbränningar bara sårade svenska muslimer så var regeringspartierna oberörda. Ebba Busch ville se svensk polis skjuta skarpt mot dem som besvarade Paludans provokationer med våldsamt upplopp, men budskapet till vanliga muslimer var entydigt: skärp er, det här är lagligt i Sverige.

Det kan jämföras med det bemötande som nu visas terrorregimer som Iran, som på hemmaplan fängslar och torterar frihetslängtande skolflickor men som tar till stora trumman mot ett Sverige där man får elda upp heliga symboler. 

Regeringen har aviserat möjliga förändringar av ordningslagen för att kunna säga nej till koranbränningar med hänsyn till det generella säkerhetsläget. Socialdemokraterna har uttryckt sig positivt om en sådan förändring, vilket inte förvånar någon som känner till partiets historiska syn på individuella rättigheter. Den nya spionerilagen förbereddes ju också under S-styre. 

Sverigedemokraterna är däremot emot inskränkningar i rätten att fritt bränna koraner. Eftersom S ständigt varnar för SD:s hot mot demokratin är det här lätt att få politisk svindel. Den lättar dock lite av att SD samtidigt vill införa ett förbud mot att elda upp svenska flaggor. Man kan sluta sig till att det viktiga för dem inte är yttrandefriheten i sig utan rätten att håna just muslimer. 

Koranbränningar är inte vilka yttranden som helst, och precis som man bör kunna hindra nazister att demonstrera vid synagogor bör man kunna stoppa dem från att arrangeras utanför moskéer vid fredagsbönen. Men krypandet för länder som Turkiet och Iran är pinsamt. Svensk yttrandefrihet är värd mer än så.

Snart är det skolstart, med nya små ryggsäckar och vässade pennor. Skolstartsbarn är det gulligaste som finns.

Det innebär, vilket stormen Hans onekligen understrukit, att sommaren är slut och att mörkret snart kommer för att hämta oss.