Är det verkligen fred ni vill ha? Den frågan ställer Kristofer Åberg i en replik till två debattörer från Palestinagruppen Hässleholm/Kristianstad. Han undrar om de inte snarare vill ifrågasätta Israels rätt att existera.
DEBATT. Palestinagrupperna skriver i Syre 1/10 att de är för diplomatiska insatser för fred. Det låter utmärkt, men tyvärr märks den hållningen knappt av alls i deras opinionsbildning. Där möts man av motsatsen till vad som utgör konstruktiv konfliktlösning. Det är inte konstigt att många ifrågasätter om de verkligen drivs av palestiniers rätt, eller om det bara handlar om att motarbeta Israels rätt att överhuvudtaget existera.
Ett typexempel på deras motvilja till dialog är hur de anklagar den israeliska vänstern och dess anhängare (bland annat oss), för att ha som huvuduppgift ”att attackera dem som står upp för en rättvis fred och krav på att Israel ska följa internationell rätt”. Hade man varit intresserad av dialog, då hade man naturligtvis inte uttryckt sig så fördömande om en hållning som är för ett fritt Palestina i en tvåstatslösning med Israel, samt mot all rasism och terrorism.
Faktum är också att det är de israeliska socialdemokraterna som kommit med de allra bästa fredsförslagen. Ehud Barak kom med så bra förslag att annars väldigt propalestinska politiker som Sten Andersson och Pierre Schori häpnade. Andersson och Schori är och var dock socialdemokrater, och en sådan hållning tycks aldrig vara nog för den kommunistiska vänstern. Palestinagrupperna må kalla sig partipolitiskt oberoende, men det är uppenbart bara med enkel efterforskning, att konstatera att arvet efter bokstavsvänstern på 70-talet lever kvar. Den vänstern var starkt influerad av Sovjet. Sovjet var i sin tur allierad med Arafat. Öststaterna stöttade på olika vis den palestinska terrorismen, då bland annat inriktad på flygplanskapningar. Senare tids forskning har visat på hur Sovjetkommunismens propaganda inspirerat den Israelfientliga vänstern även i Europa.
Det är också i dogmatiska och även fundamentalistiska sammanhang man hittar den verkliga motivationen till engagemanget mot Israel. Där finns förstås öppna antisemiter, som angriper ”sionister” på samma sätt som de tidigare angrep judar. Dit hör inte Palestinagrupperna. Däremot finns två andra områden där fundamentalism spelar roll för den propalestinska vänstern. Det ena är vänstervriden religiös fundamentalism. Där har Tro och solidaritet visat på övertramp gång på gång, med antisemitiska konspirationsteorier och inbjudna antisemitiska gäster. Ett av problemen de upprörs över är att judar inte ser Jesus som Frälsaren, och Israels existens är då fel väg att gå för att realisera de religiösa målen.
Ett liknande resonemang är att Israel står i vägen för ett annat paradis man vill införa, men i socialistisk tappning. Där förs teser fram om att Israel är den sista koloniala utposten. Skulle bara Israel falla, då skulle vägen ligga öppen för en socialistisk revolution. Detta enligt propalestinska debattörer som Andreas Malm.
Vurmandet för att stoppa ockupationen är alltså nödvändigtvis inte ett vurmande för fred. Palestinska politiker har erkänt att det bara vore det första steget mot att utplåna hela Israel. Det vore naturligtvis mycket enklare för Hamas och Hizbollah att nå det målet om Israel tvingades till olika eftergifter som kraftigt minskade deras möjlighet att försvara sig.
Av dessa anledningar kan man inte vara svartvit i Israel/Palestinakonflikten. Solidaritet med palestinier måste gå hand i hand med solidaritet med judar och deras möjlighet till självständighet och rätt att försvara sig.
