Förfalla och förefalla, förställa och föreställa – orden är både lika och olika. I vanliga fall tänker man inte på likheten så mycket, och man förväxlar dem inte. Men i inlästa texter verkar det vara annorlunda. En syl i vädret funderar över varför.
I ljudboken jag lyssnar på är det någon som försöker förställa sig. Hon befinner sig på en teater, och hon är skådespelerska, men man brukar sällan använda det uttrycket om någon som spelar en roll. Dessutom är det inte det hon gör.
Skådespelerskan i boken försöker se en händelse för sin inre syn. Föreställa sig den. Är det författaren som har missat ett e? Nej, inte den författaren, det skulle inte vara likt henne. Jag kollar, och det står föreställa.
Det är uppläsaren som har missat, och hon är inte ensam om den sortens misstag, i och för sig. Många uppläsare läser förvisa istället för förevisa, förfalla istället för förefalla. Helt andra ord med helt andra betydelser, skilda åt bara av ett e. Skillnaden mellan för och före.
Annars läser hon bra, med inlevelse. Hon härmar till och med de olika personernas dialekter. Speciellt värmländska – den låter så värmländsk att den nog är hennes vardagsspråk.
Andra bullar
Så jag undrar om det handlar om en språkkänsla i förändring, som i så fall skulle kunna drabba många ord. Att förta sig är att överanstränga sig, men att företa sig något är företagsamt. Dessutom kan man säga att man tar sig för något, vilket är en helt annan sak än att ta för sig, men det hör inte riktigt hit.
Egentligen är det fascinerande att vi alls lyckas hålla reda på det. Utan att ens tänka på det. Man föresätter sig att göra något, men man försätter någon i vanmakt eller konkurs. Kanske med ett betalningsföreläggande, ett meddelande om att vederbörande verkligen måste betala nu, för annars blir det andra bullar.
Om den som får föreläggandet råkar förlägga det blir det problem. Men man kan också förlägga folk på en förläggning. Då inkvarteras de och förkommer förhoppningsvis inte.
Förkomma och förekomma, förresten. Ibland kan man fråga sig om det som har förkommit fortfarande förekommer, men det brukar det göra. Det kan bara inte påträffas där man hade tänkt sig det.
Den som förstår kan vara förståndig, den som förestår butiken är föreståndare. Det som förfaller rasar ihop, om det inte är en faktura, för då är det egentligen förfallodatumet som förfaller. Men det som förefaller vara på ett sätt kanske inte är det.
Inget pålitligt mönster
Finns det någon logik att tillämpa för att få ordning på det? Ett mönster som talar om vad det borde vara för slags skillnad mellan förefalla och förfalla? Nja. Man kan ana mönster, men de är inte pålitliga, och det beror på flera saker.
Dels har för- och före- i olika ord glidit runt lite oförutsägbart. Förstå har kunnat användas både för begripa och förestå, och så vidare. Dels är många av orden inlånade från tyska eller lågtyska på medeltiden, kanske i olika omgångar. Både förställa och föreställa kommer från lågtyska verleggen, som har använts på olika sätt i olika tider och sammanhang. Ingen ordning ens på tyska, alltså.
Men det finns en tendens. En del ord med för- (men inga med före-) handlar om att göra något för mycket. När man förtar sig tar man för mycket av sin energi, och man kan föräta sig och försova sig. Om man inte får ändan ur vagnen kan man försitta en chans..
Å andra sidan är det alltså allt annat än konsekvent eftersom man också kan förtjusas, förena sig, förtäta stämningen och förälska sig.
Är för-orden mer känsloladdade, kanske? Mer konkreta? Medan före-orden har en svag doft av papper och abstraktion. Det skulle man kunna göra en noggrannare undersökning av, men frågan är om det skulle hjälpa en tvekande ljudboksuppläsare.
Uppmärksamhet
En sak som talar för att det handlar om uppmärksamhet är att något liknande ofta händer med partikelverb. Sådana som ta för sig ovan. Eller hälsa på – som i att besöka någon, inte bara säga hej. Partikeln är alltså ett litet ord som hakas på verbet och ändrar dess betydelse. Tänk på att ta, ta i och ta i. Att ta i något, med betoning på ta, är att röra vid det. Att ta i, med betoning på i, är att anstränga sig eller överdriva, som i ”ta inte i så du spricker”.
Den som har svenska som modersmål råkar inte betona sådana uttryck fel i vanligt tal. Det är bara vid högläsning som hoppa på kan bli hoppa på – även om det uppenbarligen handlar om ett påhopp.
Förgäves letar jag efter källan till historien om den professionella högläsaren under antiken som vägrade läsa en text högt därför att han inte hade läst den ordentligt tidigare. Det skulle bli obegripligt, sa han. Och alla skulle skratta åt honom. Sen läste han ändå, och det blev obegripligt och han blev utskrattad. Stackarn.
Problemet med att läsa högt under antiken hade en hel del att göra med att man ännu inte hade börjat dela av meningarna med punkt. Men det är fortfarande mer njutbart att lyssna på någon som vet vad den läser.
