I förra veckan överraskade Italien och Albanien med att presentera ett nytt avtal mellan länderna, där Albanien förbinder sig att årligen ta emot 10 000-tals migranter som satt kurs mot Italien och räddats på Medelhavet. Men alla detaljer är inte klara, och kritiker menar att det strider mot internationell och EU-lag.
Avtalet innehåller bland annat planer på att bygga två center där migranternas asylansökan ska hanteras. Byggena ska bekostas av Italien, och italienska tjänstemän ska se över asylansökningarna, medan Albanien ska tillhandahålla säkerhetspersonal. Avtalet ska bara gälla migranter som räddas på Medelhavet av italienska fartyg och ska enligt premiärminister Giorgia Meloni inte gälla gravida kvinnor, barn eller ”sårbara” personer.
Men avtalet får omfattande kritik från flera håll. Amnesty international skriver i ett uttalande att det handlar om så kallad refoulment – att skicka tillbaks skyddssökande personer till sitt hemland eller tredje land, något som bryter mot internationell rätt.
– Människor som räddats till sjöss av italienska myndigheter, inklusive de som söker säkerhet i Europa, är under italiensk jurisdiktion och kan inte föras till ett annat land innan deras asylansökan och individuella omständigheter har undersökts. Så enkelt är det, säger Elisa De Pieri, regionforskare vid Amnesty international, i uttalandet.
Italien har hävdat att migranterna fortfarande ska lyda under italiensk lagstiftning. Men enligt Amnesty handlar det om att försöka kring lagstiftningen, såväl nationell, internationell och på EU-nivå.
– EU-kommissionen har redan gjort klart att EU:s asyllagstiftning inte kan tillämpas utanför EU, säger Elisa De Pieri.
Ingen ny migrationspakt än
Avtalet kommer efter att Italiens högerextrema premiärminister Meloni suttit vid makten i ett drygt år. Ett år där det kommit mer migranter via Medelhavet än året innan, hittills 145 000, trots Melonis löften om en minskad invandring. Samtidigt har EU:s medlemsländer fortfarande inte kommit överens om en ny gemensam migrationspolitik för unionen och den frivilliga solidaritetsmekanism där länder åtar sig att ta emot en del av de migranter som anlänt till länderna vid Medelhavet har bara använts för en försvinnande liten del.
I det nyligen slutna avtalet väntas Albanien istället kunna ta emot upp till 36 000 migranter per år, eller 3 000 per månad. Exakt vad Albanien ”får” i utbyte är oklart. Men det tros handla om att lägga ett gott ord för Albanien när det gäller inträde i EU.
– Trots att det ännu inte formellt är en del av EU är Albanien ett kandidatland och beter sig som om det redan vore ett de facto medlemsland i unionen, sa Meloni enligt enligt Euractiv.
Riskerar bryta mot många lagar
Men avtalet skapar många frågetecken. European council on refugees and exiles (ECRE), paraplyorganisation för en rad organisationer inom flyktingfrågor i Europa, har tittat närmare på de detaljer som just nu finns i avtalet, och även om de ser att många detaljer saknas kommit med ett preliminärt uttalande.
Där konstaterar de att lagar riskerar att brytas på många sätt. Bland annat genom att det ser ut som att människor är tänkta att automatiskt bli instängda i centren, trots att de bara söker asyl, samt att det blir svårt att garantera en rättvis process när hanteringen sker utanför EU:s gränser. Centren kommer också att ligga på albansk mark och därför borde albansk lag gälla, trots att avtalet säger det motsatta.
ECRE ifrågasätter också hur man ska välja ut vilka personer som ska anses som ”sårbara” eller ej.
Den mellanstatliga samarbetsorganisationen Europarådet har också gjort ett uttalande om avtalet. Kommissionären för mänskliga rättigheter, Dunja Mijatović, säger där att avtalet är ett tecken på en bredare strävan från länder i Europa efter att externalisera asylärenden som ”en potentiell ’quick fix’ på de komplexa utmaningar som flyktingars, asylsökandes och migranters ankomst innebär”. Hon fortsätter:
”Men externaliseringsåtgärder ökar risken avsevärt för att flyktingar, asylsökande och migranter utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vissa staters förskjutning av ansvar över gränserna uppmuntrar också andra att göra detsamma, vilket riskerar att skapa en dominoeffekt som kan undergräva det europeiska och globala systemet för internationellt skydd.”
