Nyligen var det tio år sedan fabriksbyggnaden Rana Plaza i Bangladesh rasade och 1 134 människor dog och runt 2500 skadades. Det är den textilfabriksolycka i världshistorien som dödat flest och den dödligaste byggnadskollapsen i modern tid. Än är ingen dömd, fast ansvariga chefer beordrade sina anställda att arbeta i byggnaden trots larm om att den var extremt dåligt skick och farlig att vistas i.

Nu, tio år senare, har ansvarig EU-kommitté haft en första omröstning om ett lagförslag som skulle innebära att företag baserade i unionen tvingas genomföra vad som kallas “due diligence”. Kortfattat innebär det att företagen tvingas samla och analysera information om potentiella och nuvarande samarbetspartners utifrån bland annat arbetsförhållanden, respekt för mänskliga rättigheter och hållbarhetsarbete.

Även om Rana Plaza-tragedin gav upphov till såväl en offentlig debatt bland konsumenter som globala organiserade initiativ på företagsnivå för att öka säkerheten i textilfabriker i bland annat Bangladesh har vi ändå inte kommit särskilt långt sedan dess. I sin artikel “Rana Plaza: ten years after the Bangladesh factory collapse, we are no closer to fixing modern slavery” skriver forskaren Muhammad Azizul Islam att många av de initiativen inte når sina mål. Ofta är formuleringarna luddiga och ansvarsfördelningen tveksam.

Han skriver också att förhållandena för dem som arbetar i textilfabrikerna förvärrades märkbart under pandemin, då klädföretag i rika länder till exempel inte ville betala i tid – eller alls – och avbröt ordrar med kort varsel. Meningen av textilproducenterna i bland annat Bangladesh har tagit saken till rätten.

Det hör till textilindustrins natur att frågor om ansvar och hållbarhet (i sociala frågor såväl som klimatmässiga) är extremt komplexa. Ett klädesplagg köpt i en butik i Sverige har rest via många händer innan det når hem till dig.

Vi behöver kläder – men till vilket pris? Klädindustrin och klädkonsumtionen i dag är absurd. Det är svårt att föreställa sig alla de steg som krävs för att tillverka det där plagget som man funderar på att köpa bara för att ha nåt snyggt till fredagens fest. En tröja som kostar runt 300 kr (30$) innebär en lön på knappa 2 kr till den som gjort den och 60 procent av kostnaden går till det företag som säljer den. Det kan man kanske tycka är ett överpris – men framför allt hamnar pengarna verkligen inte där de ska. I Sverige hade vi aldrig accepterat en så låg lön för ett så hårt arbete. Så varför accepterar vi då att köpa kläder producerade under sådana förhållanden?

Det enklaste verkar vara att helt enkelt titta bort. Vi bär kläder som producerats i sådana fabriker utan en tanke på den som offrat hälsa, tid och energi för en skitlön (i bästa fall). Men vad innebär egentligen en hållbar klädkonsumtion? Störst ansvar bör helt klart ligga på företagen, och förhoppningsvis kan det nya EU-lagförslaget bidra till att de också tvingas ta det. Men vilka konsekvenserna faktiskt blir lär vi inte veta än på länge. Det är bara att hoppas att inga fler fabriker rasar under tiden.

I stora drag bygger textilindustrisystemet på billig arbetskraft som ska ge maximal vinst för de redan rika. Visst är det bra att både enskilda länder och globala unioner inför lagar som ska stötta upp ett haltande system – men vad som egentligen behövs är ett nytt system. Det görs dock inte i en handvändning. Arbetet i textilfabrikerna i Bangladesh innebär överlevnad för extremt många människor. Att ta det ifrån dem utan möjlighet till annan försörjning är minst lika oetiskt som att fortsätta ha kvar dem.

Nya lagar för att upprätthålla mänskliga rättigheter är bra. Men man ska inte bortse från den makt att förändra som finns hos konsumenterna. I det system vi har, som bygger på logiken om utbud och efterfrågan, kan förändring ske mer eller mindre organiskt om tillräckligt många konsumenter efterfrågar kläder som är hållbart och etiskt producerade, som håller länge och som är enkla att laga själv.

Om vi värdesätter ett system baserat på hållbarhet och långsiktighet istället för ett där maximal vinst för den som redan är rik kanske vi tillsammans kan skapa något som faktiskt gör världen lite mer människovänlig.