Nu kom så förslaget om att regeringen ska få godkänna kärnkraftsverksamhet på fler platser, och för fler reaktorer, än vid de tidigare kärnkraftverken. Förslaget var så enkelt att regeringen inte ens tyckte att frågan behövde en ordentlig utredning. En promemoria går nu på remiss i 3 månader. Sen tänker man sig att lagen ska träda i kraft i mars 2024.
Promemorian är inte speciellt utförlig när det kommer till analysen av tänkbara konsekvenser. Förvisso kan man tänka sig att mer kärnkraft innebär större mängder kärnavfall, men hur man skulle kunna möta de problemen berör man inte med mer än det påpekandet. Däremot skiner framtidsvisionen igenom.
Läs bara följande stycke: ”Mindre reaktorer öppnar också för nya tillämpningar, främst leveranser av fjärrvärme, processvärme och vätgas för t.ex. fossilfri stålproduktion. Att placera elproduktion närmare användarna minskar också belastningen på transmissionsnätet. Värmebehovet är utspritt över landet, vilket också är ett skäl till att det bör vara möjligt att tillåta att reaktorer uppförs på andra platser än där de befintliga reaktorerna är lokaliserade.”
Ett lokalt litet kärnkraftverk vid varje stad, ett sött litet lokalt så kallat kärnvärmeverk. Låter det inte bra? Med transport av upparbetat uran, med hantering av högaktivt radioaktivt avfall. helst där så många människor som möjligt bor, för då minskar ju också belastningen på transmissionsnätet.
Man häpnar, det tondöva i visionen om reaktorer i varje större stad, när slaget om de ukrainska kärnkraftverken stått nästan hela fjolåret. När stor del av den lilla kärnkraft vi redan har har legat nere under vintern för att man inte kan upprätthålla fungerande säkerhetsrutiner ens där.
Små modulära kärnkraftverk, som det här handlar om i grunden, finns inte ännu, inte under de premisser som man talar om här. Det finns ett verk i Ryssland, som levererar i betydligt mycket mindre el än de 300 MW man talar om här, det finns projekt i Kina och i Kanada. Men de där färdiga modulerna, de är alltså inte färdiga. Teknikerna för att bemanna en massa små extra reaktorer existerar inte i dag, och regeringen har ingen plan för vad man ska göra av avfallet.
En säkerhetsanalys över vad som egentligen händer med ett samhälle där det finns många reaktorer i närheten av tätbefolkade områden har inte gjorts. Vad gör man i en stad där ett fjärrvärmeverket inte får köras, för att tryckbehållarna är trasiga efter att man glömt fylla på vatten innan man startade upp (som vid Ringhals nu i vinter).
Kärnkraft är redan i dag nyckfullt som bäst. En energiform man inte kan lita på finns där när den behövs, för att det är för komplext, för stora risker. Att då öka komplexiteten med att massivt öka antalet reaktorer utan att ens reflektera över att det kanske skulle ha konsekvenser är dumdristigt.
Men även om promemorian nu saknar allt som vore anständigt när det gäller ett beslut av den här digniteten är det ändå inte värre än tanken på att regeringen, till synes på riktigt, tror att det här är det som kommer lösa klimatkrisen. I de bästa av regeringens drömmar kommer de första verken ändå vara uppställda för sent, när andra energikällor redan behöver ha hanterat elbristen. De kostar mer än alternativen, och kan, i och med att deras produktion inte heller är reglerbar, inte lösa de problem vi ser i dag.
Tumme ner:
Regeringens hantering av Nato-frågan är läskig.
Tumme upp:
Gretas hantering av en specifik mansgris var, om inte annat, underhållande.
