Energi

Xpan-projektet – avsnitt 171

Idas ex Thomas och hans nya sambo Åsa har tagit initiativ till en fredsrörelseby eller ett fredsrörelsekollektiv ute där de bor. Det är ett försök att mota det konkreta kärnvapenhot som enligt historieboken från framtiden kommer att bli överhängande om obehagligt få år. Om det är ett effektivt sätt vet ingen.

De gick ner till sjön efter frukosten varje morgon, Ida och Harriet. Ibland fick de sällskap med någon mer, men inte den här gången. Det var de två och svanarna, som gjorde vaksamma lovar omkring dem där de simmade. Först tjugo simtag ut och sen tjugo tillbaka. Eller så fortsatte de att bada, men det här var inte en sådan morgon. De satt på bryggkanten och värmde sig i solen innan det var dags för Ida att gå upp och skriva.

– Farmor, sa Harriet. Blir det fred i världen för att vi bor här?

– Nej, men om vi är många som säger ifrån tillsammans kanske fler förstår att det är viktigt.

– Varför kan de inte förstå det själva? suckade Harriet och skvätte vatten med tårna.

– Det tål att tänka på, sa Ida.

Och så gjorde de det. Ja, alla borde verkligen förstå att man inte skulle göra andra illa och förstöra deras hem. Men om någon fällde en bomb på deras hus ville de ändå hämnas. Harriet sa att det fanns de som blev rika på att sälja vapen och ville ha krig för att bli ännu rikare. Det hade Thomas sagt. Ja, och så var det allt det här med makt och resurser.

– Vet du vad resurser är? frågade Ida.

– Sånt som man har som man behöver, eller som man inte har. Du har sagt det. Men då kan det ju bli krig om allting.

– Fel blandning av allting, kanske. Jag tror att det behövs många saker för att stoppa det, och det här är vad vi kan göra just nu.

När de hade soltorkat och satt på sig kläder igen började de gå tillbaka upp till byn. De pratade om enkla, vanliga saker när de balanserade på skogsstigen på klipporna längs sjön och långsamt gick uppför slänten. Som smultronställen, getingstick och varför man måste ha regler för hopprep även om man hoppar på rasten när man är ledig och får göra vad man vill.

– Jamen tänk på när vi spelar Yatzy, sa Ida. Då har vi ju regler. Om man ska tävla mot varann måste alla följa samma. Annars kan man leka något annat,

Harriet var inte speciellt bekymrad över saken. Men hon hade sett några nya barn i byn som hoppade rep och gått en omväg för att slippa vara med. Det var inte så kul att hoppa rep, sa hon. Men om det var en tävling kanske.

Byn bestod nu av ett femtontal vuxna och ungefär fyra barn, och fler var på ingång, sa Åsa som skötte den gemensamma mejladressen. Hon var mer och mer upptagen med att hyra in bajamajor och organisera kommittéer, vilket var precis hennes grej, hävdade hon. Näst efter keramikänglar.

Det var spännande, fantastiskt och precis vad de ville. Men Ida blev ändå lättad när de kom upp till vägen och såg att byn var ganska tom. Kerstin på storgården stod med armbågarna på grindstolpen och tittade ut, och berättade att Idas son hade tagit skåpbilen till stan med några av de andra för att hämta en besökare och passa på att handla. Ett annat gäng var ute i skogen med en guide som lärde dem hitta ätbara växter.

Harriet pep iväg till katterna i ladan och Ida gick upp till sig och började arbetsdagen. I gäststugan hade hon fällt ihop tältsängarna, ställt upp dem mot väggen och brett ut madrasserna på golvet. Där hade hon arbetsplats, sovplats och matplats när hon inte åt med de andra – men hon försökte göra det. De ville prata och veta allt mellan himmel och jord. Aldrig i hela sitt liv hade hon pratat så mycket.

Hon hade klippt ner essän till de elvatusen tecken den fick ta. Hon hade en slutkläm som var både nödrop och slagord, lånat från en annan tid: Du har inte en chans – ta den. Å ena sidan gillade hon det, å andra sidan borde det kanske vara allvarligare, eller mer hoppfullt eller kanske inte i duform. Vi har inte en chans – ta den? Nej, duformen var den enda möjliga.

Dessutom behövde de olika delar som skulle vara med skarvas ihop snyggt och sömlöst, innan hon kollade mejlen eller något annat som kunde få in tankarna på fel spår.

Medan hon skrev, sittande på en madrass, lutad mot ett hoprullat vaddtäcke, hörde hon hur bilen kom tillbaka från turen till Gnesta. Efter en stund hörde hon steg på väg upp mot gäststugan, och hon hade precis kommit fram till att de lät bekanta när de kom ända fram till dörren och någon knackade på. Hon ropade ”kom in” – och in kom Ante, sparkade av sig sandalerna och satte sig på den andra madrassen.

– Long time no see, sa Ida.

– Allt är relativt, sa Ante och log. Fick du mejlet?

– Njae, jag har inte tittat i dag, sa Ida. Jag skriver på en grej och behöver koncentrera mig. Men var har du varit?

– Jag blev inbjuden att föreläsa på några universitet, sa Ante. Så jag har varit lite här och där och diskuterat med andra forskare och så, jag fick en idé om en ny grej att undersöka. Dimensionernas elasticitet. Men du, Åsa sa att ni har lite ont om plats och tyckte jag skulle höra om du har plats. Fast jag kan tälta. Jag skulle bara slänga in packningen så länge.

– Gör det. Där borta, till exempel. Jag kommer att fråga dig sen vad du menar med dimensionernas elasticitet, men inte just nu.

– Men det är enkelt! Du vet, när du …

– Inte just nu, sa Ida. Vi ses sen.

Malin Bergendal