Glöd · Ledare

Vadå för uppoffringar, Romina Pourmokhtari?

Det här är det varmaste året på 125 000 år, och det är vi människor som står för uppvärmningen. Den smälter isar, dränker öar och kuster, torkar ut stora områden, tar död på havsbottnar, utrotar livsformer och hotar att göra jorden obeboelig för människor.

De flesta av oss förstår att det där inte håller. Vi kan inte fortsätta att släppa ut koldioxid som om det inte fanns någon morgondag, för det börjar se ut som om det inte är så långt från sanningen. Det svåra är att uppvärmningen beror på sådant som vi tänker på som utveckling, framsteg och välstånd.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari är en av dem som förstår vartåt det barkar. Men på sin presskonferens från klimatmötet och Dubai står hon ändå och säger att omställningen inte får handla om ”uppoffringar”. Istället ska den öka människors frihet, för annars får man dem inte med sig.

Det är intressant att hon säger det, som minister i en regering som är så ivrig att minska friheten och spärra in folk. Kanske är det hennes enda möjlighet att få tala om frihet överhuvudtaget? Men om hon bara hade stannat upp och tänkt efter vad det är för uppoffringar hon talar om, och vilken frihet, hade det kunnat vara klokt.

En mycket stor del av världens befolkning har inte vad de behöver, och det gäller även i rika länder. När vi ställer om måste vi jämna ut det där. Annars kommer vi att bygga nya samhällsstrukturer på samma gamla ojämlikhet, och då kommer de att dras med samma problem – fast i en värld där de är ännu svårare att lösa.

Men om vi i västvärlden inte kan flyga till Thailand på semester och köpa ny smartphone varje år är det ingen uppoffring. De som står för uppoffringarna är andra, som bor på öar som drunknar i havet eller på platser där allting brinner upp. För att inte tala om de nya generationer som ska leva på den här planeten. Att bekymra sig för några ynka telefoner och semesterresor är bara bortskämt.

Utveckling behöver vi. Vi behöver utveckla vår förmåga att se större perspektiv, tänka långsiktigt och bygga solidariska samhällen som prioriterar annat än att göra de rika rikare. Vi behöver utveckla vår förmåga att samexistera och hålla fred.

I julklapp skulle jag vilja ha en klimat- och miljöminister som kan säga det och ett samhällsklimat där det är okontroversiellt. Ett paradigmskifte, helt enkelt. Istället står Pourmokhtari där och invaggar oss i att det är business as usual som gäller, i all evighet, amen, bara de får bygga kärnkraftverk överallt.

Lussekatter.

Den sanslösa idén att ”kartlägga invandringens kostnader”. Kan vi inte kartlägga fascismens kostnader istället?