Vi som sett Walk the line eller annars har ett stort intresse för Johnny Cash minns The Tennessee three som hans bakgrundsband.
Begreppet har nu fått en helt ny innebörd: Det är benämningen på tre state representatives varav två nyss kickades ut ur representanthuset för staten för att ha betett sig illa.
Och det har rört upp massor av känslor. De tre är nu inbjudna till Vita huset, och hyllas som hjältar av vänstersidan, medan högersidan beklagar sig över att vara medvetet missförstådd och tycker det är jobbigt att alla ”drar rasistkortet”, för ja, de två som sparkades ut var svarta.
Tennessee är staten där Ku Klux Klan grundades. Och tills för bara några år sedan stod en staty över Nathan Bedford Forrest, en av de tidigare ledarna, fortfarande kvar. Staten är djupt segregerad och naturligtvis lever rasismen kvar i mellanbjälklagen.
USA:s politiska system, som de är så stolta över, har svåra, inbyggda problem. De som styr kan genom ”gerrymandering”, det vill säga strategisk distriktindelning, och genom att göra det svårt för dem vars röst de inte vill ha, läs svarta, att rösta, ge sig själva en majoritet de absolut inte förtjänar. Och i den djupa södern är föraktet och misstron mellan grupper som störst. De konservativa är nästan parodiska i sin ”kristna nationalism”, som några av dem själva kallar den, och demokraterna tillhör typiskt någon av tre grupper: svarta i fattiga områden, högutbildade storstadsbor och Gen Z.
Och det är ur det perspektivet vi behöver se på händelseförloppet.
Det började med skolskjutningen i Nashville den 27 mars, och de protester mot de obefintliga vapenlagarna som följde. De tre demokratiska statsrepresentantshusföreträdarna försökte debattera i kammaren, men förbjöds. Deras mikrofoner stängdes av varje gång de försökte prata, och de hindrades från att rösta. Ty så kan man göra som parti när man har inte bara en majoritet utan även en så kallad supermajoritet, det vill säga två tredjedelar av stolarna.
Då gick de tre ut till dem som protesterade utanför, med megafoner i hand, och gick sedan tillbaka in, med folksamlingen, och störde debatten. Svaret från republikanerna blev att stänga av de båda svarta representanterna Justin Jones och Justin Pearson, medan vita Gloria Johnson klarade sig kvar. De som inte röstade på henne men på de andra två sa förstås inte att det hade med hudfärg att göra, utan menade att hon inte deltagit lika mycket som de andra.
Men agerandet har gått helt i baklås. För det första är de redan återinsatta som en sorts vikarier för sig själva. Sedan blir det fyllnadsval, och det är ganska självklart att de vinner dessa. Sedan ska vi minnas att just skolskjutningar är frågor folk i mitten, som inte hör till något parti, finner legitima att bråka lite extra runt – särskilt när en precis har genomförts. Slutligen har vi optiken av att vita, medelålders män läxar upp unga, svarta och faktiskt synnerligen vältaliga representanter. Genom att göra som de gjorde har de givit dem en plattform de aldrig fått om de nöjt sig med ett lindrigare ”straff”.
Det kanske bästa exemplet på hur debatten varit är ett meningsutbyte mellan Andrew Farmer (R) och Justin Pearson, en av de två demokraterna, som är väl värt att lyssna på. Det är inte orden som sticker ut, utan den den uppläxande tonen, föraktet, hur nedlåtande och hämndgirig han är. Och det är klart att de långt till höger som gillar bristen på vapenlagar tycker hans insats är heroisk. ”Own the libs”, liksom.
Men för alla andra ser han väldigt skitstövlig ut. Medelålders vit man i Södern som hätskt pratar ner till en ung, svart kollega.
Justin Pearsons svar är lysande. Han frågar i mild men ledsen ton hur många av oss som lyssnar som hade velat bli tilltalade så. Han gör en lång paus medan den okomplicerade, retoriska frågan sjunker in. Kontrasten är genial. Och äkta.
Kamala Harris åkte till Tennessee, pratade med överlevande och anhöriga, kramade ”The Tennessee three” och höll ett passionerat och mycket välskrivet tal.
Det finns flera läxor att lära här. Att sparka neråt är sällan strategiskt, alldeles bortsett från att det är omoraliskt. Att framstå som om man hatar eller föraktar sina meningsmotståndare, när de tillhör en utsatt minoritet, vinner aldrig gehör utanför de redan övertygade. Klantigheten runt hanteringen förtjänar analys och huvudskakningar och en irriterad rynka i pannan.
Men den starkaste kvarvarande känslan är den där smygrasismen, där man låtsas drivas av helt andra krafter och hittar andra skäl än de uppenbara för varje gärning, dragits ut i ljuset, och nu när portarna öppnats blir det väldigt svårt att påstå sig inte se längre. För ja. Naturligtvis var det huvudsakliga skälet till att de vägrade låta dem prata att de inte ville att deras budskap skulle höras, men det var i kommunikationen och uppfattningen att det skulle vara en bra idé att bara köra över Jones och Pears som de visade hur de verkligen kände.
De unga, de svarta i utsatta områden och de som vill se sunda vapenlagar, de har alla nu samlats runt The Tennessee three, med dem som sina nya ledare. Hela världen talar om rasismen i Tennessee. Totalt självmål.
Jag har haft en härlig familjepåsk!
Nu är den över.
