Idag, den 11 september är det 50 år sedan militärkuppen i Chile. En kupp som ledde till 3 000 dödade och försvunna, över 30 000 torterade och en 17 år lång diktatur som påverkade livet för miljoner chilenare. Än idag finns mycket som världen kan lära av kuppen och motståndet mot den.
Den 11 september 1973 föll bomberna över det chilenska presidentpalatset La Moneda. En militärjunta ledd av generalen Augusto Pinochet – och bakom kulisserna stödd av USA – har beslutat sig för att störta landets marxistiska, demokratiskt valda regering. De många reformer som Allende genomfört under sina tre år vid makten är inte alls populära i högerkretsar och allt starkare röster har krävt förändring och ett slut på bland annat jordreformer och förstatligande av en rad stora företag.
Salvador Allende, den första demokratiskt valda socialistiska presidenten i världen, beslutar sig för att stanna kvar i presidentpalatset och meddelar i ett radiotal att han inte kommer att svika folket. Han tar senare självmord inne i palatset.
Tv-bilderna som kablades ut i världen – på ett brinnande presidentpalats och på hur nationalstadion sedan förvandlades till en uppsamlingsplats där politiska motståndare torterades och avrättades – chockade en hel värld. Det som följde var en 17 år lång diktatur där fackföreningar förbjöds och politiska motståndare förföljdes, torterades och ”försvann”. Flera hundra tusen människor beräknas ha flytt landet.
”Det är alltid fel”
För att minnas händelserna och offren hölls under måndagen ett seminarium på Nordiska Latinamerikainstitutet på Stockholms universitet. Före detta statsminister Stefan Löfven var en av deltagarna. Han beskrev hur han som 16-åring chockades av bilderna från Chile och påminde åhörarna om att militärkuppen i Chile var långt ifrån den enda i området under några mörka årtionden. Ecuador, Guatemala, Brasilien, Bolivia, Argentina, Peru, Panama, Honduras och El Salvador. Alla upplevde de militärdiktaturer.
– Vi hör ibland dåliga ursäkter om varför militärkuppen genomfördes. Men det är alltid fel att ta makten med militär makt. Det är alltid fel att döda politiska motståndare. Det är alltid fel när politiska motståndare försvinner. Ingen har rätt att använda våld för att ta över makten, och om det händer så måste vi se till att rättvisa skipas och alltid stå upp för demokrati, internationell rätt och principerna i FN:s stadgar, sa Stefan Löfven.
Seminariet lyfte också de gärningar som den svenske diplomaten Harald Edelstam gjorde, när han i rollen som Sveriges ambassadör i landet räddade uppskattningsvis 1 500 människor undan tortyr, fängelse och avrättning.
– Han körde runt i staden och letade efter människor han kunde hjälpa. Han pratade med militärjuntan och öppnade upp ambassaden så att människor kunde söka tillflykt där, berättade Caroline Edelstam, barnbarn till Harald Edelstam och ideell vd för Harald Edelstam Foundation.
Bröt mot diplomatregler
Hon berättade vidare hur han också försökte övertyga andra ambassadörer att göra samma sak, något det dock fanns ett svalt intresse för.
Han lyckades även rädda personalen på den kubanska ambassaden när den attackerades av soldater genom att ta med den svenska flaggan dit och säga till soldaterna utanför: ”Om ni skjuter mot mig så deklarerar ni krig mot Sverige”.
– Han hade inte frågat utrikesdepartementet om detta var okej, men han var god vän med statsminister Olof Palme, så han ringde honom på kvällen och berättade: ”Jag gjorde nåt idag…” Han blev sanktionerad till sist, säger hon.
Stefan Löfven tillade under sitt tal att det är viktigt att minnas även personer som Harald Edelstam en dag som idag, som i praktiken utövade en form av civil olydnad.
– Han betydde så mycket för så många personer och visar att en individ kan göra stor skillnad.
– Jag hade velat vara en fluga på väggen och höra Hans samtal med Olof Palme. Men jag tänker mig att de måste ha sagt något i stil med att vi måste rädda människorna, inte reglerna. Edelstam blev inte mottagen av utrikesdepartementet som han borde när han kom hem. Han bröt mot några röda linjer inom diplomatin. Men han räddade så många liv. Och det är något vi måste komma ihåg dagens samhälle också, när demokratin hotas från många håll. Demokrati är aldrig en given sak. Vi måste försvara den, varje år, varje vecka, varje dag.
Åtal mot Pinochet
Det skulle dröja till 1990 innan en civil regering tog över i Chile. Och ännu längre innan diktatorn Pinochet drogs inför rätta. 1998 arresterades han i London, när en spansk domare begärde honom utlämnad för att stå till svars för folkrättsbrott, bland annat begångna mot spanska medborgare.
Men en långsam rättsprocess och två år senare beslutades det i Storbritannien att Pinochet visserligen teoretiskt sett kunde åtalas, men att han var för gammal och sjuk och därför borde få åka hem till Chile igen. Väl på flygplatsen i Chile passade han sedan på att resa sig ur sin rullstol inför direktsänd tv.
Carlos Castresana-Fernandez, jurist och åklagare i Spaniens högsta domstol och som också deltog i måndagens seminarium, ser ändå processen mot Pinochet som en delseger.
– Som statsöverhuvud, chef för armén och senator på livstid så hade han åtalsimmunitet, så det var omöjligt att ställa honom inför rätta under många år. Sedan väcktes en stämningsansökan mot honom, en slags kontroll för att se om världen hade förändrats. Vi tog ut principerna från Nurnberg ur frysen och in i mikrovågsugnen.
Upphävd immunitet
Och det blev ringar på vattnet. År 2000 upphävde Chiles högsta domstol Pinochets åtalsimmunitet och en lång rad processer följde. Men han hann aldrig bli dömd för något innan han dog år 2006.
– Rättvisans dörrar öppnades. Han blev åtalad. Han dog visserligen, men det hela var en viktig startpunkt för en övergång när det gäller grundlagen. Vi har sett nu bara de senaste veckorna hur man bland annat dömt Victor Jaras mördare, säger Carlos Castresana-Fernandez.
Just nu pågår diskussioner för fullt om att formulera en ny grundlag i Chile. Den gamla är en kvarleva från Pinochets diktatur och 2020 röstade det chilenska folket i en folkomröstning för att byta ut den. Men ett första utkast till den nya konstitutionen röstades ner i september förra året, då den av många ansågs för progressiv. I maj i år valdes ett nytt råd som ska formulera ett nytt utkast och där de konservativa fick de flesta rösterna.
– Låt oss hoppas att man lyckas ta fram en ny grundlag som kan erkännas av alla i Chile och som tar hänsyn till inte bara civila rättigheter utan också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, säger Carlos Castresana-Fernandez.
