Glöd · Ledare

Naturvårdsverkets handlingsplan saknar handling

Den 3 november slutredovisade Naturvårdsverket sitt förslag till nationell strategi och handlingsplan avseende konventionen om biologisk mångfald. Startskottet för arbetet var det som numera kallas Kunming-Montreal-avtalet, som togs fram i samband med COP15 i december förra året. Det största målet med avtalet är att 30 procent av jordens biologiska mångfald ska ha räddats till 2030, och varje deltagande nation fick i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan. Resultatet: en 60 sidor lång text som innehåller begreppen åtgärd och handling, men väldigt lite om vad det faktiskt är som ska göras.

Känslan i Naturvårdsverkets text är att 2030 fortfarande är långt bort. Det är det inte. 2030 är sex år bort. Ändå återfinns meningar som denna: ”Hur Sverige effektivt ska följa upp ramverket, och behov av nya nationella indikatorer för att följa Sveriges genomförande av ramverket, behöver klargöras framöver”. Man menar att denna nationella strategi är ”en av flera pusselbitar i Sveriges genomförande av ramverket”. En pusselbit som det tog närmare 10 månader att ta fram, och som inte ger konkreta förslag på vad det faktiskt är som ska göras.

Om det tar 10 månader att ta fram varje pusselbit i Sveriges ramverk för konventionen om biologisk mångfald, vad får vi då gjort till 2030? Vad mer än ett antal dokument med fina ord som ligger och samlar damm på något tjänstemannakontor medan arter aktivt utrotas?

En faktisk handlingsplan skulle ange faktiska handlingar. Om detta dokument nu inte är en handlingsplan bör det inte heller kallas det. Naturvårdsverket skriver bland annat att ”alla av människan förorsakade utdöenden av inhemska vilda arter” ska ha upphört senast 2030. Men att ett sådant mål endast kan uppnås med radikala systemförändringar – faktiska handlingar – får tydligen inte plats i detta dokument.

Man undviker det faktum att det krävs stora förändringar i beteende, konsumtionsmönster och utbud. Allt vi äter, bygger våra hus av, gör våra kläder av är produkter av det system som också aktivt utrotar vilda arter och minskar den biologiska mångfalden. Idén att alla ska få allt de vill betala för behöver synas utifrån ett perspektiv som tar hänsyn till vems bekostnad det sker på. Det kommer krävas ett värderingsskifte, där liv och långsiktig hållbarhet står över maximal ekonomisk vinst. 

En annan uppseendeväckande sak med Naturvårdsverkets text är att ordet ”jakt” endast förekommer två gånger – i samma stycke. Att rödlistade arter får jagas i Sverige verkar inte vara ett problem Naturvårdsverket vill beröra i den nationella handlingsplanen för bevarande av biologisk mångfald. Två exempel på rödlistade djur som får jagas och som ofta omskrivs i media är varg och brunbjörn. Inavel är ett stort problem för den skandinaviska vargstammen, som har en genomsnittlig inavelskoefficient på 0,24 (motsvarande siffra för barn till syskonpar är 0,25) och den anses starkt hotad. Ändå jagas den, fullt lagligt. Och det nämns inte ens i denna så kallade nationella handlingsplan.

Uppgiften att ta fram en strategi som kräver radikala förändringar av det system vi byggt vårt samhälle på är inte lätt. Men den är akut och den är nödvändig. Det är naturligtvis viktigt att arbeta fram en gemensam strategi, men hur lång tid får det egentligen ta? Och hur få handlingar kan man nämna i en handlingsplan?

Om Naturvårdsverket vill ha lite hjälp att börja fundera på faktiska lösningar har jag några anspråkslösa förslag där man kan börja. Föreslå en omfördelning av resurser för att främja ett ekologiskt, växtbaserat jordbruk. Förändra skogspolitiken från den kortsiktiga, vinstorienterade nu rådande till en där mångfald och hållbara avverkningsmetoder främjas. De resurser som tagits från naturvård och skyddade naturområden i den senaste budgeten måste återinföras. Och inte minst: inför ett omedelbart jaktstopp på rödlistade arter. Låt villfarelsen att vi kan tänka oss ur detta sluta här.

Björnen Diego slipper dö.

Gammelskog avverkad i Tornedalen.