Glöd · Under ytan

Per Gahrton: ”Vi kommer att behöva lära oss att leva med Ryssland”

Ryssar demonstrerar för demokrati i Moskva i april 1993.

Det finns inga ursäkter för vad Ryssland gör i Ukraina. Men precis som Europa lärt sig att leva med Tyskland efter andra världskriget kommer vi att behöva lära oss leva med Ryssland. Och under det totalitära locket finns ansatser till ett civilsamhälle som kan blomstra, skriver Per Gahrton på Under ytan.

Drygt ett år har gått sedan Putin drog igång sitt brutala anfall på Ukraina. Ingen lösning kan skönjas. Ingen av parterna kommer att kunna krossa den andra. Både Ryssland och Ukraina kommer att vara delar av framtids-Europa. Men hur?

Häromdagen ägnade den regimtrogna ryska tidningen Novaya Izvestia  en lång artikel åt något som tidningen kallade ”de demokratiska öarna”. Det handlar om sex städer där man fortfarande väljer borgmästaren i direkta val, däribland vad som brukar kallas ”Sibiriens huvudstad”, Novosibirsk. Även de fem övriga ”demokratiska öarna” ligger i Sibirien eller i minoritetsrepubliker, till exempel Jakutien och Burjätien, långt utanför Kremls vardagsinflytande. Nu är det dock snart slut på detta, som tidningen skriver, ”privilegium”.

Nu ska de sista direktvalen på lokal nivå avskaffas och istället ska borgmästaren utnämnas av en högre instans. Så är det redan i större delen av Ryssland.

Val till duman

Samtidigt är det ett faktum att formellt sker direkta val till den allra högsta nivån – duman, vars 450 ledamöter visserligen till största delen består av företrädare för Putinpartiet Enade Ryssland, men också av representanter för ytterligare en handfull partier. Vid det senaste valet 2021 vann Putinpartiet en knapp röstmajoritet (51 procent), men på grund av valsystemet ett betryggande flertal i duman, 324 av 450 platser. Tvåa kom kommunistpartiet med cirka 20 procent (57 mandat), följt av tre partier med 13–27 mandat och ytterligare tre partier med ett mandat vardera. Det finns alltså många partier i Ryssland och i några större kommuner styrs verksamheten av företrädare för andra partier än regeringspartiet Enade Ryssland – ibland Liberaldemokraterna, ibland Kommunisterna.

Men självklart är det ingen som tror att Putins maktinnehav kan hotas med de här metoderna. Behandlingen av den verklige oppositionsledaren Navalnyj visar hur snäva gränserna är för regimkritisk verksamhet. Avståndet till verklig demokrati i Putin-Ryssland är stort, enligt Novaya Izvestia ligger Ryssland på 144 plats i rangordning när det gäller demokrati.

Samtidigt är det anmärkningsvärt hur mycket utrymme som de regimtrogna medierna ägnar de tillåtna oppositionspartierna. Det finns ju till exempel minst ett parti som öppet motsätter sig invasionen av Ukraina, Jabloko, som leds av den gamle demokratikämpen Javlinski. Det för en tynande tillvaro rent maktpolitiskt, men det är tillräckligt intressant för att det ganska ofta ska omnämnas i ryska medier. Självklart kan förekomsten av andra partier avfärdas som en form av så kallad repressiv tolerans. Eller kanske inte enbart?

Politisk förändring

Jag var valobservatör i Ryssland vid ett av de första valen efter kommunismens fall 1993, i Syktykvar, huvudstaden i Komirepubliken i norra delen av Europeiska Ryssland. Det som slog mig var att det kort efter enpartistatens avskaffande fanns tekniska och formella förutsättningar för att genomföra ett demokratiskt val. Det fanns valsedlar för dussintals partier och väljarna tycktes invanda med väljandets formella procedurer. Den slutsats man kan dra av detta är att Ryssland faktiskt strukturellt och organisatoriskt är färdigt för demokrati.

Att det politiskt är en helt annan sak är självklart, men det är ändå inte helt ointressant att det enda som behövs för att införa demokrati i Ryssland är en politisk förändring. Organisatoriskt och strukturellt finns faktiskt grunderna för demokrati i Putins land.

Kritik i medier

Till detta kommer att det, trots regimens uppenbara övergrepp mot regimkritiska medier ändå förekommer inlägg och artiklar i tidningar som Kommersant och Nezavisimaya Gazeta som andas oro när det handlar om den så kallade speciella militära operationen. I slutet av januari slog Nezavisimaya Gazeta larm om, som det hette i rubriken: ”De nya regionerna blir elektorala diktaturer”. Tidningen kritiserade den tilltänkta strukturen för styrelse i de erövrade Donetskprovinserna och konkluderade att det kommande valet utan tvekan kommer att ge ”ett på förhand bestämt resultat i form av odiskutabel seger för Enade Ryssland och låga röstsiffror för andra partier.”

En annan tidning påpekade att Putin genom att skriva under det så kallade Minskavtalet 2015 tillsammans med statsledarna i Ukraina, Belarus, Tyskland och Frankrike hade erkänt Ukraina som suverän stat med samma gränser som sovjetrepubliken Ukraina. Hur kunde han då nu underkänna Ukrainas existensberättigande? Närmare ”landsförräderi” gentemot Putins nya territoriedoktrin av 24/2 2022, om att Ryssland och Ukraina ”egentligen“ utgör delar av samma land, är det svårt att komma.

Ett ryskt civilsamhälle

I mina ögon liknar situationen ganska mycket den som rådde i början av 1990-talet. Då var det som att hela Ryssland exploderade av debatt och partibildningar och proteströrelser.  Det tycktes ha legat under ytan på det kommunistiska enpartistyret och när väl locket lyftes fanns det ett sorts demokratiskt civilsamhälle som bara väntade på att få blomstra.

Tyvärr sjabblades den situationen bort och västvärlden var inte oskyldig. Man välkomnade knappast Ryssland i sin gemenskap. Jag ställde själv ett yrkande i EU parlamentet om att Ryssland i princip skulle ha samma rätt som alla andra europeiska stater att bli EU-medlem om landet uppfyllde inträdeskraven. Man kan tycka detta var ett fullständigt självklart yrkande eftersom varje europeisk stat har en principiell rätt att bli EU-medlem även om den just nu inte uppfyller kraven. Mitt yrkande avslogs med förkrossande majoritet.

Inga västliga misstag ursäktar Putins folkrättsvidriga överfall på Ukraina, men Ryssland lär ligga kvar där det ligger och precis som vi lärde oss leva med Tyskland efter andra världskriget måste vi lära oss leva med Ryssland efter Ukrainakrigets avslutning. Då kan det vara bra att minnas att mycket tyder på att det trots allt finns ett ryskt civilsamhälle som kan blomstra precis som det gjorde på 90-talet.