Glöd · Debatt

Våga sätta medborgarens röst i centrum för välfärden

I Trondheim pågår ett projekt där invånare med låga inkomster själva är med och utformar välfärden i dialog med offentliga, privata och frivilliga verksamheter.

I Norge och Danmark görs försök med att kommuner inte bara erbjuder vissa tjänster utan frågar invånare vad de behöver och försöker ordna det. Metoden kallas relationell välfärd, och Hilde Rikter-Svendsen skulle vilja se något liknande i Göteborg.

I Göteborg prioriterar kommunfullmäktiges ordförande ”att sätta välfärden först, att bryta segregationen och bekämpa otryggheten”. Men vår välfärdsmodell står inför utmaningar. Klimatkris, kärvare ekonomi, ökade inkomstskillnader och fler som lever i fattigdom.

Dessa ojämlikheter leder till ökad social oro, våld och kriminalitet. Är Göteborg redo för ett nytt förhållningssätt för att möta dessa utmaningar, samt följa Agenda 2030 där det poängteras ”att lära av, lära om och lära nytt”? I dag har vi ett nordiskt nätverk att samarbeta med kring att testa ett nytt synsätt: relationell välfärd.

Som socionom med mer än 40 år i branschen bekräftar jag, och många med mig, utmaningar i vårt nuvarande välfärdssystem. Traditionellt består välfärdsmodellen av att ”förse” medborgarna med tjänster. Min erfarenhet är att det vi erbjuder inte alltid ger medborgarna det de själva anser sig behöva för en bättre livskvalitet.

En viktig utgångspunkt för relationell välfärd är att välfärd inte är synonymt med offentliga tjänster. I stället för att blint luta oss mot professionellt värderande och byråkratiska rutiner, behöver vi bygga konstruktiva relationer med medborgarna. Utifrån vad familjen anser sig behöva för en bättre livskvalitet ska tjänster koordineras i samarbete och dialog mellan familjen och offentliga, privata och frivilliga verksamheter. Det visar sig även bidra till motiverade anställda, innovation, frivillighet och engagemang. Synsättet matchar tillitsbaserad styrning och ledning.

Ett antal kommuner i Norge och Danmark har valt relationell välfärd som utgångspunkt. Exempelvis ett pilotprojekt i Trondheim, Pilot 0–24 Innbyggernes modell. Målgruppen är familjer med låg inkomst. För att komma med i piloten med ett delprojekt krävs minst tre olika aktörer: frivilliga, statliga, kommunala eller privata. I en aktiv dialog med målgruppen om deras behov utvecklas lokalt förankrade resultatmål. Om dessa kriterier uppnås, mottar delprojektet ekonomiska resurser för att säkra genomförandet av resultatmålen.

När det gäller att prioritera relationer visar piloten goda resultat. Synsättet bidrar till respekt, till att man bistår varandra och tillsammans hittar lösningar. Pilotens praktiska arbete innehåller inga skriftliga rutiner. Relationer ersätter rutiner och dokumentation. Pengarna har blivit en katalysator för samhandling. För familjerna har pengarna bidragit till att bekräfta att dom anses vara viktiga samhällsmedborgare. Enligt medarbetare i de olika projekten hade dom inte fått samma positiva resultat om man valt att anställa fler.

Norska och danska erfarenheter är värdefulla i ett samarbete kring relationell välfärd. Men vi måste tillsammans våga, med god support av politikerna och cheferna i välfärdssystemet. Det vi kan vinna är att det ger oss kompetens till ett sätt att styrka vår välfärdsmodells hållbarhet, även ekonomiskt och kvalitetsmässigt. Inte minst till nytta för utsatta familjer, barn och unga!