Krönikor

Vi kurder är ett globalt problem

Det har varit en intressant resa för kurderna i Sverige. Tyvärr blir vi ibland stigmatiserade som statsministermördare eller hedersmördare, och till och med som Natoblockare. Men det fanns en tid då vi betraktades som hjältar i Rojava, nordöstra Syrien, där modiga kurdiska kvinnor stod i frontlinjen. Deras kulor fick jihadister att fly med svansen mellan benen, eftersom en kula från dem var en garanti för att de inte skulle få sina 72 oskulder i himlen.

Vänsteranhängare, progressiva, optimister, pessimister – till och med konservativa, högeranhängare, SD-anhängare och allehanda flyktingmotståndare, stod på kurdernas sida. Alla tävlade om att vara de främsta förespråkarna för kurderna, de stora fredsbevararna.

Men sedan hände Ukraina. Stödet föll samman som ett korthus, och till och med på den vänstra sidan av den politiska skalan blev det tystare. Socialdemokraterna, vars tidigare utrikesminister Ann Linde nästan hade nått legendarisk status bland kurder världen över, blev stumma och började i det tysta att ändra sin politik, precis som socialdemokrater brukar göra när det blir svårt samtidigt som de blir upprörda när man påpekar det faktumet.

Plötsligt ville ingen ha med kurderna att göra, inte ens i Sverige. Nyligen hördes en vanlig svensk man från en liten by i Ring P1 när han uttalade vad ingen annan politiker vågar säga klart och tydligt: ”Vad kurderna gör är deras ensak, vi vill gå med i Nato.” Som om kurdernas kamp mot IS, som hyllades i går men ignoreras i dag eftersom stödet kommer med villkor, nu är något man känner avsmak inför.

Det sägs att kurderna inte har några vänner förutom bergen. Ann Lindes (S) bevingade ord ”jag är kurdernas berg” visade sig vara en tillfällig flört. Generation efter generation har kurderna i Kurdistan utsatts för samma förtryck och gått på samma sol-och-vårare till politiker i diasporan som lika snabbt överger dem när stödet kommer med eftergifter.

Vi är helt enkelt besvärliga. I vårt land Kurdistan, som inte finns på kartan men som är uppdelat mellan fyra förtryckarstater, är vi jobbiga. Vi är jobbiga i Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Natoländerna, EU-länderna, Sverige… Inte bara i Kristersson och Billströms bok. Ja, precis överallt och ett enormt problemfolk för alla.

Nu har regeringen, i ett försök att behaga Erdogan, infört nya lagar som sannolikt kommer att resultera i förföljelse av kurderna. Jag och många andra svensk-kurder, som aldrig har engagerat oss i något kurdiskt parti, känner oss rädda. Vi är inte bara rädda för Erdogan utan också för hans anhängare här i Sverige, som agerar som attackhundar.

Det är svårt att inte känna en nostalgisk längtan som svensk-kurd just nu, när man tänker tillbaka på tiden då folk bara trodde att en ”kurd” var en efterrätt eller när vi enbart förknippades med Palmemordet.

Jag har en racerhoj. Gissa fan om jag kan cykla snabbt på den. Kan man installera fler växlar på den?

Öppna vilken tidning som helst – högern sätter all agenda. Grönvänstern följer med och man undrar varför de pysslar med replikskiften istället för att driva dagordningen?