”Hej, det är Gustav. Carinas son.” Även om jag som barn lärde mig hitta till varje balkong på Kristianstad lasarett dit jag kunde ta mamma och smygröka, ville jag aldrig lära mig vägen till det palliativa vårdhemmet.
Men där stod jag nu. Medan hängbjörken vid busshållplatsen blev gulare och hängigare, och mamma tunnare och tunnare.
Första dörren måste man trycka på porttelefonen. Det är där jag blir bara min mammas son. En titel och ett uppdrag som just nu är finare och viktigare än allt annat.
Den andra dörren kräver kod, och jag gissar att jag kommer minnas de siffrorna så länge jag lever.
När jag ligger i mammas rum, på den lilla bäddsoffan från Ikea som inte riktigt går att sova i, och googlar på vad andningen säger om hur lång tid hon har kvar så hittar jag en artikel med en expert i Stockholm på vård i livets slutskede.
Han berättar om hur man tänker runt dropp och dryck när den döende inte längre orkar dricka själv, och han berättar hur man gör den allra sista tiden så bra som möjligt för den som snart inte längre är här och journalisten försöker ställa en kritisk fråga och experten ler.
”Varför är det så viktigt att satsa resurser på döende? Är det inte bättre att satsa pengarna på…
– …Förbifart Stockholm, biter Carl Johan Fürst av.
Han är van vid frågeställningen.
– Jag tycker att hur man tar hand om sina svagaste speglar ett samhälles moraliska nivå.
Så länge det gick pratade vi, mamma och jag, om världen och livet, om det som varit och det som är. Jag inser att mina uppfattningar om rätt och fel, om vad som är viktigt och vad som är meningen med hela skiten, har jag fått av henne. Och det gör mig lite stolt.
Mina syskon är med mig, hon har gett oss frihet, och det har hållit oss ihop, och nu är vi här. Växelvis, men tillsammans i det mest naturliga och samtidigt allra svåraste vi varit med om.
Som så många andra där en enkel diagnos och en vårdplan enligt mallen inte fungerar, så har mamma sin historia av fatala misstag, bortprioriteringar och konsekvenser av att de som ska ta hand om oss när vi behöver det allra mest är stressade, stafettande och tillfälligt inhyrda.
Men det bor ingen bitterhet i mamma. Bara tacksamhet för alla som lägger själ i sitt arbete med att ta hand om henne, fast inget längre finns att göra.
När människan blev människa, när vi fick språket och fantasin, var det första vi började göra att ta hand om våra döende och döda. Jag tänker att egentligen var det väl där, i själva omtanken, i heliggörandet av varje människa, som civilisation uppstod.
Nu har vi så mycket bättre möjligheter till det än någonsin tidigare. Och jag pendlar mellan ilska, inte olik den mamma visade från sjukhussängen när nyheterna spelade framför henne, och tacksamhet.
Ilska över att det skulle kunna vara så mycket bättre. Vi är så mycket rikare. Och vi arbetar så hårt för det. Och vad köper vi sedan? Några får en jet och en yacht, många ett större hus, en hemmabio och några fler kvällar på restaurang. En hel del får ingenting. Alltmedan skolan har anställningsstopp och hemtjänsten minutscheman. Dyrare och större bilar lämnar barnen på en förskola där barngrupperna växer, och försäkringsbolagen säljer drömmen om att hamna någon annanstans än på sjukhuset vi betalat för tillsammans.
Tacksamhet över att ändå leva när det finns smärtmedicin, personal med tid för omtanke om min mamma och ett litet vårdhem med en fin trädgård och en balkong med eftermiddagssol, så stor att vi kan rulla mamma ut i sängen för att ta sina sista bloss där.
En vän som också tagits från den här världen brukade fråga vad vi ville ha kvar om vi vaknade imorgon och världen var ny. Vad av allt som finns borde bevaras, och vad borde göras nytt? Och jag tänker att det finns så mycket i den här civilisationen värt att hålla fast i, så mycket värt att kämpa för och så mycket vi aldrig kan ta för givet.
Alla som försöker säga ifrån när barn i tusentals bombas och dödas.
Att det behandlas som en åsikt bland andra, inte en självklarhet.
