Enligt miljöminister Romina Pourmokhtari behöver vi kärnkraft motsvarande minst tio konventionella reaktorer under 2030- och 2040-talet. Regeringen har gett Strålskyddsmyndigheten i uppdrag att utreda hur det ska gå till, och deras rapport slutredovisades i onsdags.

Det handlar om effektivare tillståndsgivning – det ska med andra ord bli lättare att få tillstånd att att bygga, starta och driva kärnkraftverk. Man ska dessutom kunna öppna nedlagda kärnkraftverk och starta dem igen. Kärnkraftverken ska inte nödvändigtvis behöva ligga vid kusten och kommuner ska inte ha veto.

I dag kan kommunfullmäktige säga nej till exempelvis en vindkraftspark eller ett kärnkraftverk i kommunen. I vissa fall kan regeringen ändå köra över ett sådant beslut, men inte när det gäller ett kärnkraftverk. Då gäller kommunens nej, och det är den vetorätten SSM föreslår ska avskaffas.

De nämner att det kan bli problem om ett kärnkraftverk byggs mot kommunens vilja, till exempel om kommunen får stora kostnader för infrastruktur. Men i gengäld, skriver de, kan kärnkraftverket ge mer skatteintäkter och locka dit annan industri. SSM ser också en risk för att ”bristen på lokal förankring kan innebära att kommunen upplevs som otrygg och skapa motsättningar hos befolkningen och i förhållande till verksamhetsutövaren.”

Ja, man kan uppleva det som otryggt – därför att det är det. Även i stabila och fredliga tider finns det stora risker, och nu är de ännu tydligare. När kärnkraftverk skjuts sönder i Ukraina och vi riskerar att dras med i ett storkrig är det avgjort otryggt att få en reaktor som granne.

Men under presskonferensen om SSM:s rapport framställde Romina Pourmokhtari alla särskilda säkerhetsregler kring kärnkraften, och allt motstånd, som baserade på upplevelser och känslor. Grundlösa sådana.
Hon fick en fråga från Ekots reporter om hur regeringen ser på en ny blocköverskridande uppgörelse om energifrågan, vilket oppositionen har efterlyst. Svaret blev att hon är glad att hennes parti, Liberalerna, hoppade av den tidigare uppgörelsen eftersom den resulterade i att hon nu får frågor från företagare som är oroliga över att inte få den energi de behöver. Bland annat, menar hon, därför att Miljöpartiet har fått in regleringar avsedda att göra det svårare att bygga ny kärnkraft.

TV4:s reporter undrade hur hon ser på det faktum att Liberalerna sannolikt åker ut ur riksdagen efter nästa val och att det kanske blir en annan regering. Borde då inte den nuvarande regeringen eftersträva en energipolitik som håller för ett maktskifte? Pourmokhtari svarade att de måste se till att industrin får sin energi oavsett om en eventuell kommande regering ”gillar vindkraft eller kärnkraft”. De måste känna sig trygga ”trots den här debatten”.

De här fyra åren, den pågående mandatperioden, kommer enligt Pourmokhtari att ”visa att man behöver bestämma sig om man vill ha jämförbara spelregler för all slags ren energi i Sverige, eller om man vill hålla fast vid magkänsla som grund för vilken favorit man har och vill gynna”.

Det finns mycket undertext i den meningen. De speciella ”spelreglerna” om kärnkraften är alltså bara uttryck för att rödgröna politiker, med magkänslan som grund, gillar vindkraft mer. Att det hon kallar magkänsla grundar sig på kunskap och omsorg om framtiden har hon kanske inte förstått.

Frågan om hur man definierar behovet av energi kom inte ens upp. Men det är intressant, det där med trygghet. När riskerna med kärnkraften och dess radioaktiva avfall gör människor otrygga är det ”upplevelser” som kan vara till besvär för de styrande. Men när industrins företrädare riskerar att känna otrygghet vid tanken på att inte få obegränsat med billig energi, då är det allvar. Det borde ju vara tvärtom.