I Susanna Kumliens mardröm står en snabbmatskedja för underhållningen i kommunen, men bara om de får leverera catering. Flyglar och böcker har man slängt eftersom de inte gick att sälja. Eventuella likheter med synen på kunskap och kultur i dagens Sverige är som de är.
DEBATT. En kvinna, med en lön från skattebetalarna som är dubbelt så hög som en klassiskt skolad musikers, sitter ensam i en öde före detta konsertsal tapetserad med reklam för fastighetsbolag och internationella riskkapitals- och friskolekoncerner och lyssnar på en man iförd kycklingkostym, hjälm och fyrkantig ryggsäck som spelar pekfingervalsen på ett leksaksinstrument i plast. Kentucky fried chicken har lovat stå för underhållningen i samarbete med Foodora om de får leverera catering för en rund summa som faktureras kommunen.
Flygeln har körts till soptippen då den inte kunnat säljas och böckerna på biblioteken har gått samma väg, av samma skäl. Det enda som kunde intressera spekulanterna för det realiserbara kapitalet, det vill säga fastigheterna (även om deras värde, liksom alla svenska fastigheters, gått ner på sistone) visade sig vara förutsättningen att kommunen stod för transporterna och (självklart!) sophanteringen samt betalade fakturorna.
Kanske vill någon av de internationella koncernerna verkligen göra en köpgalleria eller ett genomkommersiellt konferenscenter av den före detta konsertlokalen i en mellansvensk stad, om bara kommunen betalar i form av skattebefrielse och gratis el, vatten och avlopp, hon har fått ett halvt löfte om det. Hon blev så glad!
Kvinnan snyter sig. Hon är uppriktigt rörd över att de stora vinstdrivande koncernerna är så snälla, så engagerade i medborgarnas väl och ve och inte minst blir hon rörd över sig själv och sitt eget engagemang, hur hon uppoffrat sig för medborgarnas bästa och stått upp för det som är viktigt här i världen. För det enda som egentligen spelar roll!
Utanför står arbetslösa men bildade och yrkeskunniga människor med avancerade studier, stipendier och utmärkelser i bagaget och bildar en lång, hålögd trasproletariatskö av oersättlig yrkeskunskap. De söker nu jobb som Foodorabud.
Win–win! tänker kvinnan, kunskapsdevalveringen har lyckats, äntligen går ingen omkring och inbillar sig att de kan något när de inte är finansmän. Det är så irriterande med människor som tror att deras kunskap har värde, intalar sig den ensamma kvinnan när hon med själ (? nåja) och hjärta (!) applåderar det fantastiska framträdandet av mannen i kycklingkostymen, det hade rört henne till tårar. Där, sa hon till sig själv, där har vi en man som verkligen kan något! En sann entreprenör och risktagare! En sinnebild för framtiden! Det här ska vi satsa på!
Vaknade upp med ett ryck. Vilken tur att det bara var en dröm.
