Det finns en diskussion just nu om att Miljöpartiet borde fokusera enbart på miljö- och klimat. Prioritera ned frågor om social rättvisa. Idén förekommer hos kommentatorer, en språkrörskandidat och lite här och var i tyckonomin.
Jag har alltid tyckt att Miljöpartiet ska prioritera miljöfrågorna. Klimatkrisen och hotet mot den biologiska mångfalden bör vara partiets absoluta paradgrenar. Inte bara för att det är vad som engagerar mig mest– jag tror det är strategiskt klokt.
Men att släppa frågor om social rättvisa, fred och jämställdhet? Jag tycker det är en märklig idé. Av flera skäl.
Vi kan börja med historiken. Som många tidigare språkrör redan påpekat var ett enfrågeparti inte tanken från början. MP startades genom att flera olika sociala rörelser slogs ihop och bildade ett parti. Under långa perioder har MP även vunnit många väljare på att protestera mot exempelvis nedskärningspolitiken på 90-talet, prioritera demokratifrågor, EU-motstånd och jämställdhet. Att ha en sammansatt syn på hur man kan skapa ett annat sorts samhälle.
Att bli ett enfrågeparti skulle också göra MP helt ensamt bland världens gröna partier. Ingen annanstans vill man bara fokusera på klimat och miljö. De framgångsrika gröna partierna i Tyskland, Australien, Österrike och England har alla en bred plattform. De är partier med flera olika sakfrågor och ett tydligt engagemang för ett mer jämlikt samhälle.
Detsamma gäller miljörörelsen. De flesta miljöorganisationer och aktivister fokuserar alltmer på klimaträttvisa. Samma sak gäller organisationer för mer jämlikhet och mänskliga rättigheter – de fokuserar numera ofta även på klimatet. Nästan alla förstår helt enkelt att frågorna hänger ihop. Det verkar därför konstigt att MP skulle gå åt ett annat håll än resten av dessa rörelser. I Green European Foundation, en samling av gröna tankesmedjor i Europa, märkts det tydligt. En tredjedel av våra gemensamma projekt fokuserar rakt av på social rättvisa.
Att en stor majoritet av MP:s potentiella väljare återfinns i V och S tyder också på att det är klokt att skapa sig ett grundförtroende i dessa grupper.
Men det viktigaste skälet handlar inte om taktik. Utan vad som är viktigt just nu. För egen del kan jag inte komma till någon annan slutsats än att välfärden måste högt. Sverige har blivit ojämlikt på ett sätt jag tror gröna väljare inte kan gå med på. Som inte känns svenskt. Välfärden klarar inte längre sina grundläggande uppgifter.
Vi kan inte fokusera enbart på klimatfrågan samtidigt som unga människor skjuts på öppen gata och förlossningsvården krackelerar. Och klimatfrågan behöver investeringar, något som bara partierna till vänster i politiken verkar vara beredda att skjuta till.
Jag förstår inte heller hur vi ska klara de svåra påfrestningarna klimatkrisen kommer innebära om vi inte håller ihop. Om välfärden inte kan erbjuda trygghet i en otrygg och föränderlig värld.
Klimatkrisen är inte en isolerad fråga; den är tätt förknippad med social rättvisa och global solidaritet. Utan ett helhjärtat engagemang för dessa ämnen kan Miljöpartiet uppfattas som ytligt och ett parti som endast skrapar på ytan av de verkliga utmaningar vi står inför. Då riskerar partiet att bli en parentes i svensk politik.
Jon Fosse får Nobelpriset i litteratur. Kul med en dramatiker!
Alla skjutningar och sprängningar.
