Enligt Parisavtalet ska ett land kunna tillgodoräkna sig en utsläppsminskning i ett annat land om det står för kostnaden. Efter förhandlingar i samband med Cop26 i Glasgow 2021 spikades de övergripande reglerna för Artikel 6 i avtalet, som reglerar hur det ska gå till. Sverige som är ett av länderna som drivit på för att få reglerna på plats, är också ett av de första i världen att påbörja ett projekt. I slutet av november slöt Energimyndigheten ett avtal med ett bolag som ska anlägga solceller på kommersiella och industriella anläggningar i Ghana med batterilagring, för att ersätta de dieselgeneratorer som används idag. Kopplat till projektet är en satsning på att utbilda kvinnor att bli solcellsinstallatörer, berättar Sandra Lindström, enhetschef på Energimyndigheten.

– Tanken är att projektet ska kunna bidra till att få fler kvinnor i energibranschen.

Syre: Hur kan ni veta att dieselgeneratorerna inte bara flyttar någon annanstans?

– Vår ”theory of change” är att köpet av utsläppsminskningar gör det möjligt att erbjuda solenergi som för slutanvändarna är mer ekonomisk än dieselgeneratorer, säger Sandra Lindström som också berättar att myndigheten gjort platsbesök där de pratat med användare för att bättre förstå den lokala kontexten.

– Om dom kan ersätta dieseln med ett billigare alternativ (solel i detta fall) så gör de det. Självklart är det en dynamisk situation och marknad, så för vår del följer vi upp kontinuerligt för att granska just sådana frågor. 

Kan bidra till klimatmålet

Men regeringens avsikt är inte att låta det stanna vid välgörenhet. Med satsningar på klimatinsatser utomlands ”kan Sverige också uppnå de klimatpolitiska målen på ett ”kostnadseffektivt sätt”, meddelade regeringen i samband med att höstbudgeten presenterades. Projektet i Ghana är beräknat att minska utsläppen med 165 000 ton koldioxid fram till 2030, vilket grovt motsvarar utsläppen från 55 000 personbilar under ett år. En utsläppsminskning som Sverige sedan ska kunna tillgodoräkna sig medan Ghana, enligt de spikade reglerna – inte ska kunna göra det under samma period.

Ett litet projekt i sammanhanget. Men det ska följas av fler. De 1,5 miljarder som staten kan ingå avtal med fram till 2032, skulle enligt underlaget till budgetsatsningen räcka till 3,5 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar runt 8 procent av de 63 procent utsläppsreduktion som krävs till 2030 (jämfört med 1990), enligt klimatmålet.

– Projektet kommer att kunna generera mer efter 2030. Men det är det här vi kommit fram till att vi köper, säger Sandra Lindström, chef för internationella klimatsamarbeten på Energimyndigheten.

En uppskattning från 2020 som använts som underlag till budgetsatsningen bygger på att kostnaden landar på 40 dollar per ton koldioxid. Men Syre kan berätta att projektet i Ghana blev dyrare – 60 dollar per ton koldioxid, enligt siffror från Energimyndigheten. Något som skulle innebära mindre pang för pengarna – med en tredjedel, om priset blir ett snittpris för de 1,5 miljarderna som ska användas.

– Olika projekt har olika marginalkostnader, så det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Det är också väldigt få företag och länder som har gjort artikel 6 program, så det finns inga referenser, säger Sandra Lindström.

Syre: Men tyder det här projektet på att det kan bli dyrare?

– Det kan vara så men det är svårt att säga.

”En viss prispress”

Vad priset tillsist landar på inom den nya utsläppshandeln har stor påverkan på det globala klimatarbetet, enligt Mathias Fridahl, som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet. Under Kyotoprotokollet som endast krävde att ett antal rika länderna gjorde klimatinsatser, blev kolkrediterna extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket – det vill säga köparländernas ”vilja att leta efter nya tekniska lösningar, nya politiska instrument eller beteendeförändringar”. Men under Parisavtalet tror Mathias Fridahl att priset kommer att bli desto högre, då alla länder deltar i avtalet och måste bidra med klimatlöften.

– Under Kyoto-protokollet så fanns det ju inga egna åtaganden för de länder som kunde generera kredit, alltså värdländerna. Det gjorde att de inte behövde tänka i termer av att uppfylla egna åtaganden. Under Parisavtalet kommer de att vilja genomföra de åtgärder som är hyfsat enkla och billiga själva och framför allt söka stöd för svårare åtgärder, säger han och fortsätter:

– Men det kommer fortfarande vara så att de här länderna vill vara attraktiva för investeringar. Det här är ju pengar som kan användas både till minskade utsläpp men också för att bidra till hållbar utveckling i värdlandet, så det finns fortfarande en viss prispress som gör att vi inte vet var det tar vägen.

Hur påverkar det omställningen i Sverige?

Ett pris på 60 dollar per ton koldioxid som i Ghana-projektet är betydligt dyrare än vad de verifierade utsläppsminskningarna kostade under Kyoto-protokollet, där det som mest låg det på 25 dollar per ton koldioxid men föll gradvis ner till tio dollar och när marknaden kollapsade 2012, såldes ett ton koldioxid för 0,5 dollar. Men även om utsläppshandeln landar på 60 dollar under Parisavtalet, är det billigare än både den svenska koldioxidskatten, som ligger på runt 1300 kronor och det nuvarande priset på EU:s utsläppshandel ETS, som ligger på runt 800 kronor. Så vad gör det med det svenska omställningstrycket?

EU tillåter inte länderna att använda artikel 6 krediter för att klara sina beting till klimatmålet till 2030. Så för att möta det måste det inhemska omställningstrycket vara oförändrat – oavsett satsningen på utsläppsminskningar utomlands. Men för det svenska klimatmålet till 2030 –som är mer ambitiöst, är det tillåtet. Enligt det klimatpolitiska ramverket räknas insatser utomlands som en av tre möjliga kompletterande åtgärder för att nå klimatmålen.

– Då kan ju regeringen sitta med en kalkyl och tycka att det är värt den här satsningen på 1,5 miljarder för att köpa krediter mot att vi gör fossilbränslet billigare i transportsektorn i Sverige. Och det gissar jag att man har gjort, säger Mathias Fridahl.

Skulle endast bli aktuellt i nödfall

Men Vägvalsutredningen som la förslag på styrmedel för att nå negativa utsläpp efter 2045, såg stora risker med att förlita sig på artikel 6 krediter. Därför rekommenderade de att staten i första hand skulle använda sig av bio-ccs som är en teknik där organiskt material bränns upp samtidigt som koldioxiden fångas in för att begravas under mark. Alternativt öka kolsänkan i skog och mark. Utsläppsminskningar utomlands skulle endast användas i nödfall och som mest under åren 2040 till 2045 – om de andra kompletterande åtgärderna inte skulle visa sig vara tillräckliga för att nå nettonollutsläpp, enligt utredningen.

– Då var det stora frågetecken kring om artikel 6 verkligen skulle utvecklas till ett mer robust system än vad vi hade under Kyotoeran och det finns fortfarande anledning att vara försiktig. Men om man byggt upp systemet och sedan annullerar krediterna, då har man förhoppningsvis bidragit till global klimatnytta om de här krediterna visade sig ha god kvalitet. Visar de sig haft dålig kvalitet har man i alla fall inte försämrat för klimatet i världen, säger Mathias Fridahl, som deltog i utredningen.

Sverige kan påverka praxis

Vid sidan av att marknaden översvämmades av billiga krediter under Kyotoavtalet – fanns också en kritik mot att många av projekten inte ansågs ha varit additionella. Det vill säga, om ett projekt ändå skulle ha blivit av utan stödet – uteblir klimatnyttan. Enligt en ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade det sig att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Som Syre berättat igår, pågår intensiva förhandlingar om vägledningar för utsläppshandeln på COP28 – som kan få stora konsekvenser för hur robust handeln blir framöver. Enligt David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten, kan det bli både ”bra och dålig kvalitet”.

– Under tiden kommer Sverige att göra allt för att gå före med ett gott exempel och bara gå in i projekt som är riktigt bra. För det kan också påverka praxis, säger David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten.

Myndighetens bedömning är att projektet i Ghana inte skulle ha skett utan Sveriges kapitalinjektion. Att det inte går att säga med fullständig säkerhet, ligger i sakens natur. Men Mathias Fridahl som inte är insatt i det enskilda projektet, ser skäl för att det kan stämma. Fattiga länder har ofta svårt att få tillgång till kapital, även om ett projekt väntas bli lönsamt på sikt.

– Om man har ont om kapital och måste göra en stor investering tidigt i en process för att generera el kan det vara svårt att få tillgång till det kapitalet på den vanliga marknaden, säger han.

Tillägg: Under COP28 kollapsade förhandlingarna om reglerna för klimatkompensationen under Parisavtalet. Förhandlingarna kommer att fortsätta under nästa klimattoppmöte.