Jag är förunnad att ha två spett i verktygsboden. Det är inte alla förunnat att äga två spett. Två spett har setts som en stor rikedom under Sveriges historia. Även ett enda spett har setts som rikedom. Det krävs spett för att flytta stenbumlingar, för att göra gropar till stolpar, för att bända det som behövs bändas.
Det har behövts spett för att skapa det Sverige som är ett välfärdsland. Något för figurerna på Stureplan att tänka på.
Spetten har tappat värde, ett nytt spett kan köpas för några hundralappar. Lika mycket som en normalinkomsttagare tjänar på några få timmar. En gång kostade ett spett mer än en månadslön för den som verkligen behövde det för att få bort bumlingarna som skadade plogen som behövdes för potatisen som skulle räcka hela vintern.
Det senaste spettet jag såg på en auktion gick för 25 kronor. Också ett spett har rätten att känna sig kränkt. Järnet skall brytas, smältas, formas. Det har krävts hantverksskicklighet för att skapa de spett som har fått ett hem i vår verktygsbod.
Mina spett är av olika sort. Båda väger sina modiga kilon, är drygt en och halv meter långa. Ett är kilformat i ena änden och ger bra angreppsposition för hävstången. Det andra är införskaffat för håltagning i marken, det har inga vinklar. Båda är vackra, tillverkade för länge sedan av hantverkare.
Nu står dom där. Spetten. Båda används då och då. När viltstängslet skulle upp, när huset skulle få en veranda, när bönorna skulle få nät att klättra på. När kablarna skulle läggas mellan solpanelerna och huset. Och förmodligen också när fibern så småningom ankommer. Om den kommer. Om spetten kunde berätta, tänker jag ibland. Ett av dem har en lätt skada, som om den fått något tungt och obevekligt över sig. Kanske har drömmar brustit när något fallit över ett ben, vad vet jag…
Jag vårdar mina spett. Ser till att de är rena, någon gång varje år får dom en genomgång, blir rejält tvättade, försiktigt smorda och, om det behövs, restaurerat.
Ett av spetten ärvde jag för några år sedan, av svärfar. Det är det mest gedigna och välskötta även om det nog fått höra en och annan hård anklagelse om att inte duga fullt ut. Det andra inhandlade jag på en auktion när jag flyttade till landet från storstan. Det var 1972. Ett spett saknades på den lilla gården.
Gård och gård, förresten. Mycket stor trädgård med äppleträd, vinbärsbuskar, rabatter och en riktigt stor äng. På ängen hade de två tackorna sin egendom, Rakel och Ronja. Rakel den moderliga, Ronja mer av sorten som nog skulle vilja gå på nattklubb. De två fick minst fyra lamm var varje vår. Ibland upp till sex stycken. Då blev det till att mata något eller några med nappflaska.
Stolparna som höll nätet hade aldrig kommit på plats utan det där nyanskaffade gamla spettet.
Hur som helst, det är inte alla förunnat att ha två spett i sin ägo. Och att ha ett liv där två spett är till nytta. Det är mycket att vara tacksam över. Också så här när hösten lurar bakom hörnet.
De flesta språkrörskandidater vill inte bli partiledare.
Idén om att MP skulle bli ”tydligare med en partiledare”.
