Krönikor

Klimatpolitiken är Dr Frankensteins skapelse

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har en vana som inte undgår någon iakttagare. Hon tilltalar regeringens klimatutredare, nationalekonomen John Hassler, med hans titel ”professor”, medan hon i en förminskande gest enbart använder hans akademiska motståndares namn. Vid varje möjligt tillfälle. Det är lika pinsamt som utredningens innehåll som ska kasta om riktningen för en blågul klimatpolitik och förändra den till blåbrun.

Hennes förtjusning för titlar ger upphov till en tanke: Romina skulle själv förtjäna en titel, doktor verkar vara det mest passande valet för det verkar som om hon är besatt av att blåsa liv i något livlöst, på ett sätt som påminner om Dr. Frankensteins märkliga begär.

Ja, en berättelse som är över två hundra år gammal stiger än en gång fram och har direkt bäring på Liberalernas främsta sellout, eller ”L-out”. Kul ord. Jag kom precis på det. Ta det och gör det till ert.

I originalet var Dr. Frankenstein besatt av att ge liv åt död materia, en drivkraft som uppstod efter att hans mor hade avlidit. Det påminner om högerns tomma produktion, där saker produceras bara för produktionens skull, och dessa ”leksaker” i slutändan bidrar till jordens överbelastning. Det är som en nedåtgående spiral där vi försöker lösa problemet med fler ”leksaker”.

Således blev doktorns skapelse, likt högerns låga klimatambitioner och idéproduktion, något som snart tog sitt eget liv efter att han gapat ”IT’S ALIVE!” och skapat kaos i samhället. Det hela var en skitdum idé från början till slut.

Det intressanta med denna skräckberättelse, som hade kunnat vara en cli-fi (climate fiction), är att den i grund och botten berättar om hur vår strävan att ge liv åt inre tomhet, med en farlig förnekelseoptimism om vad vi kan uppnå, slutar i katastrof.

Doktorns skapelse visade sig vara en grotesk fasansfullhet istället för den gåva till mänskligheten som han hade hoppats på.

Samhället ville till och med ha ihjäl stackarn med högafflar.

Monstret i sig är faktiskt oskyldigt, men pressas in i ett hörn där det saknar andra valmöjligheter. Det blir ett monster, och som så ofta i historien riktas uppmärksamheten mot själva sensationen snarare än dess skapare. Plot twisten är trots allt att det är människan som är det riktiga monstret.

Jag förstår nu att Mary Wollstonecraft Shelley inte skrev om monstret i sig utan om människans konformitet, rädslan för det nya och avvikande, förnekelse men även fascinationen för totalt meningslösa uppfinningar som en ridå för att skymma rädslan för vår egen dödlighet. Två århundraden senare är Frankenstein fortfarande den perfekta metaforen för vår tids antropocen. Dagens Dr Frankenstein är inte längre en ensam galning utan består av regeringar, konservativa, storföretag och Pourmokhtari.

Jag slutar aldrig att förvånas över hur högern klagar på att invandrarna inte anpassar sig, när de själva har enorma svårigheter att anpassa sig efter den samlade forskningen och klimatkrisen.

Podden Kommentariatet av tidningen Arbetet och opinionssajten Nya Mitten. Smart, korkad och jävligt rolig.

Att vår integrationsbuss Buss 168, som trafikerar sträckan Östbergahöjden-Gullmarsplan i Stockholm, försvinner.