I dag, den 1 mars, börjar licensjakten på lodjur. Det sker under lodjurens parningstid, innan fjolårsungarna ännu kan klara sig själva, vilket är grymt och oetiskt, skriver Margareta Sturemyr.
Strax efter att den blodiga troféjakten på varg har avslutats, är det dags för nästa barbariska jakt – nu på lodjur. Jakten på lodjur är en skam för Sverige och borde stoppas. Licensjakten på det fridlysta djuret pågår 1 mars–15 april. I år har länsstyrelser tagit beslut om att döda 201 lodjur, åter en rekordstor jakt på ett av Sveriges rödlistade rovdjur.
Under sex veckor kommer vår natur/djurens hem invaderas av en krigshär – över 7 000 jägare, även utländska, har till Naturvårdsverket anmält sitt intresse för att delta i den svenska licensjakten på lodjur. Licensjakten handlar inte längre om en reglerad populationsjaktjakt, utan om kommersiell troféjakt i stor skala på en fridlyst art.
Jakten kommer att bedrivas under lodjurens parningsperiod, som börjar i slutet på februari och pågår under mars månad. Vid denna tid följs lodjurshonan fortfarande av sina årsungar, som är beroende av sin mamma. Länsstyrelser beslutar om licensjakt på lodjur i hela landet under den mest känsliga perioden, och därtill bryter man även mot den gyllene regeln mot jakt under parningstid. Länsstyrelserna ignorerar den viktiga livscykeln för lodjur, när små, ännu inte fullvuxna ungar tillåts jagas av aggressiva jakthundar under den svåraste tiden på året, i snö. Och här är löshundsjakten det jaktmedel som utgör det värsta djurplågeriet! Två jakthundar får förfölja ett och samma lodjur. Ofta försöker lodjuren vid livsfara rädda sig upp i träd, och där blir de ställda av hundarna och sedan skjutna.
I länsstyrelsers beslut framhålls att jakten ska ske ”under strängt kontrollerade förhållanden ”för att viltet inte skall utsätts för onödigt lidande”. Vittnesmålen är få om vad som sker under dessa jakter. I många fall är det frågan om mycket aggressiva hundar. Det har framkommit att både sällskapshundar och tamdjur dödats och skadats av dem. Det har inkommit 11 anmälningar mot ordföranden i Jägarnas riksförbund, på grund av att hennes jakthundar har dödat tamdjur och hundar.
Någon större föreställningsförmåga krävs inte för att förstå vad de jagade vilda djuren utsätts för, när det gäller löshundsjakt. Var och en som har en hund eller katt kan säkert sätta sig in i vilken fasa det vore om det älskade husdjuret utsattes för en dylik jakt och sedan sköts/dödades.
Lodjuret, detta oerhört vackra djur, älskas av många, men få har haft glädjen att möta dem. Det är det mest svårupptäckta rovdjuret, rör sig ljudlöst och skugglikt i våra marker. Lodjuren jagas utan försvarbar anledning. Jakten gynnar de jägare som önskar skjuta bort konkurrenter om det jaktbara viltet, hjortdjur med mera, eller skaffa troféer. Det sistnämnda är inte ett godtagbart syfte för att tillåta jakt på en strikt skyddad art.
Det vilar ett stort ansvar på våra länsstyrelser, eftersom deras beslut skall inbegripa naturvård och biologisk mångfald, samt inkludera en sund rovdjurspolitik. Våldet får inte bli den norm som präglar och styr den svenska viltvården.
