”Du hinner”. Och så en smiley, den gamla varianten med kolon och parentes.
Det var sista sms:et jag fick från László Gönczi. Han berättade för mig att Miljöpartiets nästa kongress är i november. Vi hade pratat några dagar innan om en motion som han sökte stöd för, och jag frågade hur det gick.
Motionen, som fått tillräckligt stöd för att behandlas i november, handlar om att fördelning av de resurser vi människor redan har är viktigare än tillväxt.
Först skrev jag ”de resurser vi människor redan har skapat”, men så hörde jag min inre László. Människor kan skapa idéer, relationer och nya människor. Men det vi kallar resurser, ekonomiska medel, det skapar vi inte. Vi omvandlar bara det som redan finns runt oss, tar naturresurserna och gör dem till något annat, något vi behöver eller tycker oss behöva. Och sedan säljer vi det till varandra – eller spekulerar om vem som kommer omvandla mest och sälja bäst. Försäljningen, och spekulationen om försäljning, blir till ettor och nollor som vi kallar pengar.
Och sådana har vi redan tillräckligt för att mätta alla, eller att förstöra allas förutsättningar till ett gott liv på den här planeten.
Det var därför László ville att partiet som var hans och mitt skulle stå upp för att fördelning är viktigare än tillväxt.
Han hade ju tagit sig den uppgiften, att få partiet att stå stadigt i vissa självklarheter även när det är obekvämt.
Kongressen 2014, när den naturliga ordningen fortfarande rådde att medlemmarna fattar beslut om valmanifest, satt jag längst fram i salen och följde omröstningarna. Under manifestets del om ekonomi, punkten 5 – mittemellan etiska krav på pensionsfonderna och en grön investeringsbank – yrkade László att det skulle stå: ”Vi vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.”
Partiledningen, däribland jag, hade argumenterat lite slappt för att meningen inte passade eftersom manifestet ju skulle handla om de kommande fyra åren och ett byte av ekonomiskt system stod kanske inte riktigt på agendan då. Som om man inte borde börja någon gång. Jag behövde inte vända mig om och se röstkorten i luften. Det var självklart att meningen skulle få bifall.
De politiska motståndarna behandlade den som manna från himmelen. ”Titta på Miljöpartiet. Vilka galningar. De vill att Sverige inte ska ha tillväxt.”
Vilket förstås var helt knäppt. Varenda ekonom värd namnet har reflekterat över problemet med att välfärdens finansiering och ekonomins utveckling är så intimt beroende av ständigt ökande tillväxt. En hel del ekonomer har också, i spåren av klimatfrågan och resursbristen, funderat över hur tillväxten inte tycks kunna frikopplas från ökad förbrukning av naturresurser och energi. Andra har ägnat böcker och seminarier åt problematiken att tillväxten för redan rika länder ganska dåligt mäter hur människor faktiskt mår. Om både natur och människor slits ner allt snabbare för att tillväxten ska öka, är då ökad tillväxt verkligen eftersträvansvärt?
När jag i riksdagens partiledardebatt blev påhoppad för Lászlós mening kunde jag ge en hel del lästips. Som moderata ekonomen Staffan Burenstam-Linders bok Den rastlösa välfärdsmänniskan om arbetstid och konsumtion. Eller socialdemokratiska ekonomen Klas Eklunds föreläsning för liberala Bertil Ohlin-institutet där han slog fast att bnp-tillväxt är ett ”otidsenligt och irrelevant” mått. Eller dåvarande kristdemokraten Anders Wijkmans många tillväxtkritiska inlägg. Eller den dåvarande borgerliga regeringens egna direktiv till en utredning som skulle komplettera traditionella välfärdsmått med ”mått på livskvalitet”.
Det som, när det kom från en miljöpartist, beskylldes för galenskap var alltså i själva verket en frågeställning alla som funderat längre än tre minuter på framtidens ekonomi behövt brottas med. Men det ville inte de andra partiledarna lyssna till. Då skulle de ju vara tvungna att reflektera, justera sina åsikter utifrån nya insikter och kanske byta kurs innan det är för sent. Bättre då att blunda för verkligheten och köra på som om det inte finns ett slut på borrhålen, skogarna eller oljan.
László hade doktorerat i kärnfysik, och lika mycket som han kunde om kärnkraft förstod han den vetenskapliga metoden. Jag har mött få som var så beredda att lyssna på argument, sätta intellektet och värderingarna i arbete och pröva sina åsikter. När han formulerade gröna idéer kallade motståndarna det för verklighetsfrånvänt, naivt och flummigt, men ofta var det ju precis tvärtom. Om världen är på galen kurs, när vi sliter ut varandra och vår möjlighet till en framtid, så är det verkligt flummiga att låtsas som att allt kan fortsätta som det varit.
László skrev till mig att jag hinner till kongressen. Själv gör han det inte. Fem dagar efter sms:et stannade hans stora hjärta, och Miljöpartiet kommer behöva hålla i sin ideologiska kompass utan den trygga navigatören från Kilbo.
Marcus Larsson och Åsa Plesner lättar på förlåten i intressena som styr skoldebatten. Läs De gränslösa.
Händelserna vid söndagens derby, efterspelet och alla som tycker att kollektiv bestraffning plötsligt är en rimlig idé.
