Energi · Omöjliga intervjun

Apornas kung – en despot på flykt

Mike Henry som Tarzan, Sharon Tate som Jane och lejonet Major som lejon.

Tarzan är huvudperson i 23 böcker av Edgar Rice Burroughs, i serietidningar och filmer. Han flöt iland i Afrika som nyfödd och växte upp hos en grupp apor. Som vuxen fick han kontakt med sitt ursprungsland, Storbritannien, och fick veta att han i själva verket var lord Greystoke. Tarzan har fascinerat människor i mer än hundra år. Jerker Jansson stämmer möte med honom i djungeln, men kliver rakt in i en revolt.

Första gången jag träffade Johnny sa han att det inte var någon idé att jag försökte lära mig uttala hans namn. Då skulle vi spela ihop på någon slags välgörenhetsspelning i Stockholm och jag fick vara hans guide.

Nu leder han mig genom den tätaste vegetation jag någonsin sett. Som sega, fuktiga draperier av spenat. Han pratar oavbrutet med mig, men glömmer att tala engelska hela tiden.

När han blir särskilt engagerad pratar han !kung, ett språk som är så annorlunda från de språk jag kan att jag bara hör ljud. Klickningar och kombinationer av vokaler och konsonanter som gör mig imponerad av vad den mänskliga strupen är förmögen att frambringa.

Utropstecknet är en sorts klickljud. Vissa dialekter kan ha uppåt hundra olika konsonanter, varav många är sådana som en svensktalande person inte ens kan skilja mellan utan träning. Å andra sidan har en del av dem bara en eller två vokaler.

Många skulle kalla Johnny afrikansk pygmé. Han struntar i vilket, men det är inte direkt respektfullt. Bushman gillar han inte.

Han tillhör san-folket som i sin tur består av en massa olika grupper, hans grupp heter som hans språk, som kanske egentligen är en dialekt av khoisa, berättar han när jag påminner honom att prata engelska. Vilket han gör perfekt.

– Jag är av !kungfolket eller människa. Har inga andra lojaliteter än min familj. Inte till den där uppblåsta elefantblåsan …

Han övergår till !kung igen medan han viftar ilsket med sitt blåsrör i stigens riktning. Jag gissar att hans by ligger där någonstans och jag vet vem han syftar på. Tarzan.

”Aldrig en tanke på att komma tillbaka”

Johnny har inte varit hemma på fyra år. Han lämnade byn efter att ha tröttnat på att opponera sig mot hur apor och människor användes för tvångsarbete i diamantgruvor och på plantager runtomkring i den engelske lordens lilla lydrike.

Efter att ha försökt klara sig på egen hand fick Johnny kontakt med några olyckbröder, som kastats ut från andra byar och grupper och begav sig till Angola med dem.

Till slut hamnade han i Luanda där han arbetade som bud, med tiden började han lära sig engelska och portugisiska och började uppträda i olika sammanhang med sin traditionella musik.

– Jag blev intresserad av de andra instrumenten. Såg svårt ut, men det gick snabbt. Och tydligen kunde jag sjunga, så jag började spela med olika band.

Jag börjar känna doften av mat och rök. Men också diesel och sopor. Johnny hjälper mig tålmodigt att komma över en bäck som han studsade över som om det var en tröskel, men som jag tycker ser ut som en strid flod. Han visar inte med en min om han tycker att jag är en hopplös mes eller inte.

– Jag hade aldrig en tanke på att komma tillbaka, jag hade det bra och ville inte ha med det där aset att göra. Men min släkt finns här, min mamma och pappa. Än har ingen av dem drabbats direkt, men de kan råka illa ut när som helst.

Tvångsarbete i en diamantgruva i Zimbabwe 2009
Tvångsarbete i en diamantgruva i Zimbabwe 2009. Foto: Tvangirayi Mukwazhi/AP/TT

”Trodde du serietidningen var sann?”

I antropologiböckerna var allt så snyggt och ursprungligt och framför allt luktade de inte. När vi tar oss ner för en ringlande stig som leder ner till den flod som bäcken antagligen rann ner till började ljuden från maskiner och fordon strömma mot oss med ett långsamt, malande basljud i botten som redan från början hotade att ge mig en sprängande huvudvärk.

Johnny stannar till och drar några djupa andetag som för att ladda sig med ren luft innan han vinkar åt mig att fortsätta in bland husen.

– Det här är ingen by, protesterar jag efter ett tag. Det är en produktionsanläggning.

Johnny får något retsamt i blicken.

– Trodde du serietidningen var sann?

– Nä, säger jag, självklart inte, men det här?

– Det här är allt som är kvar av vårt samhälle. Precis som på så många andra ställen. Jag har kontakt med folk i Papua Nya Guinea som håller emot och det finns en och annan grupp kvar i Amazonas och på öar lite här och där som klarat sig undan den konsekventa förstörelsen, men du ser ju hur det är med oss.

Tarzan är på väg att falla

Först tror jag att det är en pistol och ryggar tillbaka. Men Johnny ler och pekar. En grupp schimpanser som egentligen skulle släpa stockar till ett sågverk i ena änden av byn vägrar arbeta och jagas nu av tre ilskna vakter i khakifärgade uniformer som viftade med långa läderpiskor.

– Kolla, pekar Johnny. Det där hade inte hänt för bara några veckor sen.

Ingen vågade opponera sig, men Tarzans välde är på väg mot sitt slut.  Demonstrationerna, strejkerna och allt annat som hänt gör att han är på väg att falla.

Jag ser hur det rycker i Johnny, han vill ingripa, men jag har under denna korta tid insett att han inte tar oöverlagda beslut. En kärleksfull revolutionär.

– Här, vi ska hitåt.

Byn ligger i en djup flodfåra vilket skapar ett mikroklimat som i ett växthus. Det är varmt, öronbedövande varmt. Allt skriker hetta. Allt klibbar av svett. Till och med vattnet i min vattenflaska. Som börjar bli tom.

Jag är på väg till en intervju jag aldrig haft en tanke på att genomföra. Jag är där för att filma eländet och Johnny är på väg hem för att leda upproret. I alla fall människornas uppror.

Aporna är av uppenbara skäl inte möjliga att planera något med. Människorna i byn tycker sig ha viss kontakt med aporna och de ser att de lider. Även om schimpanser är lynniga och inte sällan våldsamma varelser så kan Johnny berätta om hur de ändå självklart ställer upp när något går snett.

– Åtminstone kommer de att haja att vi kämpar för deras frihet också när det smäller. Det vet jag.

”Schimpanserna har hajat”

Nu är jag säker på att det är pistoler jag hör. Flera stycken. Jag tar risken att ta fram kameran för att filma och ser fyra män komma springande i panik med säkert femtio schimpanser efter sig.

Männen försöker skjuta bakom sig samtidigt som de springer men träffar ingenting utom ett träd och två däck på en jeep innan de får slut på skott. De hoppar i panik in i en sliten folkabuss och försvinner längs den smala vägen som följer floden bort från kaoset.

– Jaha, skrattar Johnny, de har visst hajat grejen, schimpanserna. Vi ska dit där de kom ifrån. Verkar som om vi har missat början av filmen.

Jag ser också. Bil efter bil sladdar in på vägen och försvinner med ylande motorer, trots att det borde vara en omöjlighet att köra så fort på den smala vägen. Ett gäng hittar inget annat än en jättelik skogsmaskin som de långsamt navigerar mellan träden bort från byn, men ingen följer efter dem trots att de skulle ha kunnat springa snabbare än maskinen.

”Kom förbi min klubb i London”

Vi hinner inte gå många steg innan marken börjar gunga. Ljudet av människor som springer mot oss blandas med ljudet från kastruller och soptunnelock som människorna bankar på.

När vi når krönet på en liten backe ser vi hundratals människor jaga en ensam man uppför backen på andra sidan av krönet. Jag inser direkt att det är Tarzan och när hans blick möter min blick inser han vem jag är.

– Min vän, skriker han i falsett för att överrösta bullret omkring honom.

Någon kastar en kastrull i ryggen på honom, han snubblar till och kvider, men fortsätter att springa. Han försöker ropa något till mig men det tar honom en stund att få tillbaka talförmågan efter smällen. Men när han passerar mig och Johnny får han ur sig ett par snabba meningar mellan flåsningarna.

– Vi får ta intervjun när det är lite lugnare. Du kanske kan komma förbi min klubb? I London.

Johnny spottar efter honom.

– De kommer inte att skada honom. Ingen vill ha hit polis och militär. De vill bara göra det så jävligt som möjligt för dem som vill sätta sig på dem. Befrielse betyder inte alltid frihet, men en despot är bara en. Vi är många och förtryck fungerar bara om tillräckligt många spelar med. Här är det slut på det för ett tag i alla fall.

Det går inte att planera något med schimpanserna, säger Johnny – men de hajar och de ställer upp när det gäller
Det går inte att planera något med schimpanserna, säger Johnny – men de hajar och de ställer upp när det gäller. Foto: Anders Wiklund/TT
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV