Skogen och skogspolitiken är en ständigt het fråga – trots att den rådande skogspolitiken varit gällande sedan 1993. Just nu pågår en utredning kring behovet av ytterligare åtgärder för att bekämpa granbarkborre i formellt skyddad skog som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är gemensamt ansvariga för.
Just granbarkborren har framför allt sedan sommaren 2018 varit ett stort orosmoln på den skogspolitiska himlen. På Skogsstyrelsens hemsida står det att ”granbarkborren är den insekt som gör mest skada på våra granskogar”. I en SVT-artikel på ämnet granbarkborrens framfart i de svenska skogarna framgår att Skogsstyrelsens projekt ”Stoppa borrarna”, vars projekttid tar slut vid årsskiftet, blir ett permanent arbete i och med svårigheten att bekämpa denna insekt. I artikeln har också en skogskonsulent på Skogsstyrelsen intervjuats. Hon säger att ”[granbarkborren] är väldigt svår att stoppa. Det handlar om faktorer vi inte kan kontrollera.”
Frågan är dock om inte granbarkborrens stora utbredning i Sveriges skogar faktiskt är något vi kan kontrollera. Skogsstyrelsen ger själva svaret på den frågan: I en riktig naturskog, med träd i olika åldrar och av olika arter, är granbarkborren betydligt färre till antalet, och en del av ett ekosystem – och alltså inte ett så kallat skadedjur.
Så hur får vi många granbarkborrar? Vi ser helt enkelt till att det finns många granar. Gärna många av samma ålder inom samma område. Och, ja, tillsammans med tall är just gran det träslag det planteras absolut mest av i Sverige. Att skogsägare väljer att plantera gran i monokulturer och dessutom väljer avverkningsmetoder som resulterar i att alla träd i en plantering är lika gamla är alltså att skapa fina förutsättningar för granbarkborren att frodas.
Det går definitivt att kontrollera både vilka plantor som sätts och vilka avverkningsmetoder som används. Men i ett ekonomiskt system som främjar maximal vinst snarare än hållbarhet har valet länge blivit att plantera de mest ekonomiskt gynnsamma plantorna och sedan avverka dem med den mest ekonomiskt gynnsamma metoden. På kort sikt, då. I ett längre perspektiv blir det allt mer akut uppenbart, även för skogsägare själva, att vi med den maximala vinsten i fokus skapat ett storskaligt problem som vi inte vet hur vi ska lösa. Ett problem som dessutom påverkar den ekonomiska avkastningen, eftersom de pengaskapande träden helt enkelt upphör att skapa pengar eftersom de dör i förtid.
Att granbarkborren dessutom gynnas av högre temperaturer och torka, eftersom sådana förutsättningar stressar granarna och gör dem till lätta byten, tillhör också saker vi åtminstone kunnat kontrollera historiskt. Människans klimatpåverkan leder till mer extremt väder. Det blir alltså till slut dubbel bestraffning i den giriga skogspolitiken när skogen i stor utsträckning utgörs av monokulturellt odlade granar.
Det kan verka dystert, men vi får inte glömma att skogen också är levande. Genom att skifta fokus i skogsbruket från maximal ekonomisk vinst till andra värden, till exempel hållbara, resilienta ekosystem som inte är lika känsliga för förändring, kan skogen vara en kraftfull allierad i vårt arbete att bromsa och anpassa oss till klimatkrisen.
Förhoppningsvis krävs det inte en ännu värre granbarkborreinvasion innan vi inser att vi har en enorm potential i att främja ett skogsbruk med fokus på hållbarhet i alla aspekter. Saker kan inte fortsätta vara som de varit, i synnerhet inte när vi så effektivt – och medvetet – sett till att det inte går att leva i morgon som vi gjorde i går.
Men i dag kan vi välja att låta urskogen, med sina långsamma och välfungerande ekosystem, visa vägen till en hållbar framtid, där människor och skog kan existera sida vid sida och där fokus inte är på ekonomisk vinning, utan på ett gott, hållbart liv.
SD får känna hur det känns att inte kunna leva upp till sina löften.
Regeringens budget är, bland mycket annat, en klimatpolitisk katastrof.
