I kriser söker vi gärna enkla förklaringar, gemensamma fiender och hjältar. Vi ser till de närmaste, hittar enkla lösningar, gärna serverade av starka ledare. Vi såg det under pandemin där vi accepterade saker som vi aldrig annars skulle acceptera och vi ser det nu igen i samband med Putins krig.
Vid dessa tillfällen frodas ofta nationalismen och såväl symboler som symbolhandlingar blir viktiga. I Sverige har återigen, för andra gången på kort tid, statsministern hållit ett tal till nationen. Tv-sänt med svenska flaggan bakom sig och utan några journalister som får ställa kritiska frågor, eller frågor överhuvudtaget. Vi ser hur krigsstämningen och rädslan eldas på med inslag om hur vi kan förbereda oss för krig, hur folk preppar, hur vi ska skydda oss för atombomben och så vidare. I nyhetssändningarna avlöser militärer i uniform, militärstrateger och militära experter varandra och förklarar läget för oss. Allt för att vi ska förstå allvaret.
Men hur många företrädare för fredsorganisationer, fredsforskare eller liknande har du sett? Personer som likväl är experter på konflikter och hot, men inte talar med militarismens logik.
Kriget har startas av en galen man som skickat ut tusentals andra män på ett uppdrag som de i många fall inte ens visste vad det handlade om, ännu mindre hade valt. På andra sidan hyllas han som tvingar alla män 18–60 år att stanna och slåss mot den galnes män och en övermäktig militär organisation. Och ju bättre de står emot, desto brutalare blir angreppen.
Överallt kan vi läsa hyllande reportage om hur de hjältemodigt står emot den större militärmakten och dödar tusentals av den galnes män. Precis som om de som Putin skickar ut inte också är offer för ett patriarkalt och militaristiskt tänkande i sin värsta form. Precis som om de inte har familj och vänner där hemma som kommer sörja dom.
Det finns dom som hävdar att Putins krig är Nato:s och västs fel, att om Nato bara hade låtit bli att utöka sitt territorium och hotat Ryssland hade detta aldrig hänt. Och utan tvekan är Putins krig ett extremt misslyckande för Nato och västvärlden. Under drygt 30 år, sedan Warszawapakten föll, har man misslyckats med att bygga en europeisk säkerhetsordning som inkluderar Ryssland.
Istället har Natos och Rysslands agerande under dessa år inneburit en allt tydligare återgång till två militärmakter som står emot varandra. Det är den ordningen som nu är en livsfarlig krutdurk. Det är en ordning som vi måste ifrån, så snart den akuta situationen är över, men allt fler vill nu att Sverige istället ska bli en del av den.
Men Natos utökning och del av den uppdelningen fråntar inte på något sätt Putins ansvar för det invasionskrig han startat. Det finns inga som helst ursäkter för att bomba sönder Ukraina och dess invånare. Putin har tänt stubinen till krutdurken och har ansvar för den, men verkar inte ha några ambitioner att släcka den. Det är därför vårt moraliska ansvar att göra allt vi kan för att både släcka den och hjälpa dem som drabbas.
Problemet uppstår när vi i vår iver att hjälpa och ställa upp, att vara en del av den goda sidan, göder kriget. När Sverige och andra västländer nu öser in vapen i Ukraina är det som att hälla bensin på brasan. Ju fler vapen som används i kriget desto mer död, skadade och lidande. De vapen vi skickar in skickas in för att döda ryska soldater som inte valt att starta kriget och som riskerar nackskott om de lämnar det. De kan möjligen göra att Ukraina håller emot längre, men följden av ett längre krig är många tusen fler döda och sårade på båda sidorna. Att städer och samhällen helt bombas sönder och det som den som vinner militärt kommer stå med är grushögar istället för ett fungerande samhälle.
Vapnen kommer garanterat även hamna i ryska och andra än ukrainska händer. Men de kan inte vinna kriget åt Ukraina. I krig finns det aldrig några vinnare, men om man med att vinna kriget menar att tvinga den ryska armén ur Ukraina, så räcker det inte att vi skickar vapen. För det krävs det att väst och Nato går aktivt in i kriget, då skulle de i militär styrka vara mer överlägsna Ryssland än Ryssland är Ukraina. Men som tur är inser väst och Nato vad riskerna med en sådan eskalering är, i form av ett tredje världskrig och atombomber. Låt oss bara hoppas att de fortsätter att avstå.
I rädsla och ilska gör man sällan rationella val och med den stämning som piskas upp är det därför inte förvånande att så många vill skicka vapen till en krigszon. Det är lätt och logiskt att hata Putin och vilja slå tillbaka med alla medel inklusive militära. Men tänk om vi istället hade skickat in läkemedel och medicinsk utrustning, som det nu är radikal brist på, medan möjligheten fanns.
Tänk om vi istället för att rena våra samveten med vapenleveranser slutat göda den ryska krigsapparaten. Om vi hade minskat lite på vår bekvämlighet och vår materiella standard, stängt gas- och oljekranarna från Ryssland och slutat importera uran. Något som på riktigt kunde fått stopp på kriget. Tänk om vi istället hade lagt resurserna på att stödja den ryska fredsrörelsen. Och tänk om Zelenskyj och Ukraina istället för att möta ryssarna militärt fyllde gatorna med alla invånare när ryssarna kom, inte bara män 18–60 år, och utan vapen. Om miljoner ukrainare protesterade och vägrade samarbeta med ockupationsmakten.
Kanske hade inte ens det fått stopp på Putin, men chanserna hade varit betydligt större, tusentals såväl ryska som ukrainska liv skulle ha sparats och städer och samhällen hade stått kvar. Vi har redan sett enstaka fredliga protester och blockader utan vapen, som ryssarna haft betydligt svårare att hantera än dem som de hamnar i eldstrid med. Tänk om de blev miljontals. Tänk om Putin skulle utmanas med ett fredligt motstånd och vi slutade finansiera hans krig.
EU har öppnat gränserna och aktiverat direktiv om tillfälligt skydd för att hjälpa flyktingar från Ukraina.
Rasismen i att vi gjort det motsatta när flyktingarna kommit från kriget i Syrien och andra delar av världen.
