Återigen står vi mitt i en stor kris och tror att det är precis exakt just nu vi ska fatta rationella långsiktiga beslut. Det är inget nytt, när det brann i Hälsingland köpte vi akut in brandplan till framtida bränder, under covidpandemin ville man införa nya permanenta pandemilagar (och regeringen skaffade sig enorma rättigheter). Nu, nu ska vi alltså gå med i Nato.
Någonstans har det blivit samhällets signum att reagera istället för att agera. Och det är ett problem. Det är inte svårt att se att beslut som fattas under akuta krisfaser tenderar att bli både drastiska och dåliga. Se bara på reaktionen på flyktingarna som kom till Sverige i mitten på 2010-talet. Istället för att bygga hus och välkomna dem öste vi pengar över Erdogan, ökade i ett slag administrationen och försämrade möjligheterna till integrering i samhället, till exempel genom att man bara delade ut temporära uppehållstillstånd. Samtidigt som pendlingen försvårades mellan Malmö och Köpenhamn under många långa år.
Eller se på hur gränserna i Europa stängdes ner så att mediciner inte kunde nå till de länder som behövde dem som mest; eller hur det gjordes drakoniska ingrepp i människors fri- och rättigheter, ingrepp som till sist nådde hit till Sverige med.
Vi går från kris till kris, och det finns inget som tyder på att vi kommer komma bort från det i närtid. Tvärtom. För det finns en annan kris som ligger och lurar i bakgrunden. När världen nåddes av rekordtemperaturer i Antarktis, upplevde Indien sin varmaste mars månad någonsin. Efter det följde den tredje varmaste april man upplevt (de två tidigare rekorden har båda inträffat den här sidan millennieskiftet). Indien, och Pakistan, är fast i en värmeperiod som kommit tidigare än förväntat och varat både längre och varmare än den borde, om det inte vore för klimatförändringarna.
De tidiga konsekvenserna av klimatförändringarna är här, de skriker inte ”klimatförändringar” när de kommer, utan tvärtom hör vi oftast om deras akuta skeenden som någonting annat. Det är människor som dör av värmeböljor, massiva översvämningar, eller stora skogsbränder. Sånt vi sett förut, som vi kommer se så mycket mer av i framtiden.
När vi nu diskuterar Nato, och hur vi ska kunna försvara oss mot en galen Putin, gömmer vi undan alla andra frågor, som om det vi väljer här i frågan om Nato inte skulle ha konsekvenser för resten. Verkligheten är tvärtom. Att gå in i Nato skulle ha enorma konsekvenser för klimatet, och säkerhetsläget i framtiden. Dels i form av direkta utsläpp. Forbes uppskattar att USA:s armés utsläpp är större än hela Sveriges. Hur det ser ut med de svenska utsläppen är svårt att svara på, det redovisas inte, men när vänstergruppen i EU försökte uppskatta EU:s försvarsutsläpp så uppskattades det till ungefär 25 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år (Sveriges samlade utsläpp var 46,3 miljoner ton 2020). När länderna ökar försvarsbudgeten till 2 procent av deras BNP, som till exempel både Tyskland och Sverige lovat att göra nu, kommer det verkligen göra skillnad, vi kommer släppa ut betydligt mer. Men de långsiktiga konsekvenserna är värre.
När vi rustar upp tvingar vi resten av världen att följa efter, när allt mer spenderas på att hålla militära övningar, stängda gränser och tuffare retorik kommer det bli allt svårare att hitta produktiva samarbeten med de stora utsläppsbovarna.
Det kommer bli svårare att möta klimatkrisen nu i närtid, när vi fortfarande har en chans att göra någonting åt den. Och sen, när människor i allt större omfattning tvingas från sina hem på grund av kollapsade lokala ekosystem, översvämningar och utbredda torkor. Om gränserna då är fasta, och försvarade med militär. Där vi tränats i ett långtgående vi och de-tänkande. Då är grunden lagd för enorma konflikthärdar under decennier, kanske sekler, framöver.
Vi kan inte ägna nästkommande tio år åt att bygga ut försvaret, gå med i militärklubbar, göra Östersjön till ett gränsstridsområde, skrämmas och bli skrämda. Vi behöver fokusera på annat. Vi måste välja att inte vara en del av den blodfyllda adrenalinstinna militariseringshetsen. Vi måste vara de som konstruktivt försöker finna fredliga lösningar, för vi har faktiskt inte tid med annat.
De som inte ger sig, utan kallar de blåbruna för blåbruna.
Jimmie Åkessons trams om att han blir sårad av att bli kallad nazist.
