Krönikor

När Mike Pence räddade den amerikanska demokratin

I dag, torsdag, börjar kongressens sjätte januari-kommitté sin presentation av sitt årslånga arbete. Hundratals intervjuer och hundratusentals inhämtade dokument har resulterat i en berättelse som ska framföras på det mest eleganta och pedagogiska sätt möjligt, i förhoppningen att Trumpadministrationens kuppförsök framstår som så diktatoriskt och landsförrädaraktigt som möjligt. Det blir förhör med nyckelvittnen och presentationsmaterial. 

Kommer de att lyckas nå fram? Å ena sidan: Ja – det är delvis samma personer som drev den andra ”impeachment”-processen de där sista dagarna i januari förra året, och trots väldigt lite tid satte de då ihop en enormt genomtänkt och övertygande storyline. Å andra sidan: De kommer ju inte att nå Hannity- och Carlsontittarna på Fox News.

Republikanerna i kongressen har dessutom satt ihop en sorts dementigrupp, som verkar ha till syfte att neka till allt som framförs. Förmodligen därför har kommittén satt klockslaget till 20 för sina framträdanden.

Vad vi vet hittills är att det fanns en koordinerad och halvgenomtänkt ansats att använda luckor i lagen, ytterst konstitutionen, för att helt enkelt byta ut Bidens elektorer mot Trumps. Och om det hade gått vet ingen hur det hade slutat. Det är nog det mest skrämmande av allt – det hade kunnat fungera. 
Nyckelfiguren var Mike Pence, dåvarande vicepresidenten.

Enligt konstitutionen är han president över senaten, och ska hålla i räknandet av röster. I den rollen hade han, enligt Trumps rådgivare, möjlighet att underkänna en del av Bidens röster. Planen var att Ted Cruz och några till skulle argumentera för varför rösterna inte kunde räknas, och sedan skulle Pence bara säga ”i så fall kan jag inte godkänna dem”, och så skulle staternas respektive lagstiftare få möjlighet att skicka egna elektorer som de utsett och Trump skulle kunna fortsätta vara president. Det är svårt att se framför sig hur detta hade slutat, om så hade skett. Det är okänd terräng. Men Mike Pence vägrade.

Det gjorde inget i sig – bara han klev undan och lät någon annan hålla i räknandet. Men han vägrade det också, och det hade han meddelat Trump. Det var därför stormingen av Kapitolium blev nödvändig – man ville helt enkelt få bort honom med våld. Skrämma iväg honom.

Det var bara det att han förstod det, och sa till Secret service-agenterna som ivrigt ville fösa ut honom ur byggnaden: “Jag går inte in i den bilen.” Han litade inte på dem. Han kände på sig att de inte skulle låta honom komma tillbaka, utan kanske ”flyga honom till Alaska”, bara för att få någon annan att räkna rösterna. Så djupt gick förräderiet att USA:s vicepresident misstrodde sina egna livvakter.

Istället stannade han i källaren tills mobben motats bort, och slutförde sitt uppdrag inpå småtimmarna, med risk för sitt liv.

Varför är det viktigt att allt kommer fram? För att detta misslyckande kan komma att lyckas nästa gång. Kommitténs arbete syftar till att utbilda amerikanska folket. De behöver veta vem som svek demokratin och hur, och vad som hade kunnat hända, för att det inte ska hända igen.

Och även om många kommer att välja bort presentationerna kommer de ju att finnas, för all framtid. De kommer att användas i historielektioner, och kommande generationer till historiens såväl hjältar som förrädare kommer att se vad deras förfäder gjorde, tydligare än ättlingarna till Anckarström. 
Trumpanhängarna överlag lär inte nås av dem.

Men vi måste tro att i längden kommer Mike Pences, Liz Cheneys och Adam Kinzingers exceptionella mod att hyllas när historian skrivs.

Mina hönor. De äter mängder av ogräs så här års, och ger inte bara ägg och gödsel, utan också mängder av glädje.

Turkiets krav på Sverige inför Nato-medlemskapet är ovärdiga och odemokratiska. Vi utvisar inte människor som led i en förhandling.