När ny teknik infördes under 1900-talet fanns det ofta en tanke på att det skulle frigöra tid för oss. Arbetstiden har sänkts kontinuerligt under 1900-talet samtidigt som levnadsstandarden höjts. Men det har skett genom politiska beslut (och tillgång till billig fossil energi). Men jag hör sällan idag argumentet att vi skulle få mer fritid när robotar eller datorprogram i högre grad ersätter vårt arbete. När vi scannar våra varor själv i butiken istället för att stå vid en kassa leder det inte till att butikspersonalen får mer tid. Effektiviseringen som digitaliseringen inneburit har inte givit oss mer tid för våra relationer. Snarare har den lett till att allt mer tid ägnas vid skärmen. Jevons paradox gör sig påmind även här. Frankensteins monster är en dyster men sann bild av hur teknologin dessutom påverkar våra beteenden. Victors mående och handlingar blir allt mer formade av monstret han skapat. Det
omformar honom och i slutet jagar han bara den skugga som skulle varit hans stora upptäckt. Ett exempel som lyfts fram i den amerikanske medievetaren Gavin Muellers bok Breaking things at work – The luddites are right about why you hate your job är hur internet har förändrats. När internet blev mer tillgängligt under 1990-talet präglades det av att vi skapade innehåll – inofficiella hemsidor till våra favoritband, chattar och diskussionsforum (åh vad jag kan sakna 00-talets diskussionsforum). Företag ägde infrastrukturen men innehållet skapades förhållandevis fritt av oss. Idag har även de sociala
aspekterna blivit inkorporerade av kapitalet. I princip allt vi gör på internet blir loggat och används för att tjäna pengar på. Någon annan styr ramarna för våra sociala relationer. Vi anpassar vårt umgänge till deras plattformar och det påverkar oss. Även om jag inte postar så mycket egna tankar på Facebook så tänker jag ganska ofta i Facebookstatusar. Som när jag blivit bajsad på av fåglar två gånger under samma vecka och köpte en lott (vann inget!). ”Det här skulle bli en bra Facebookstatus”, tänkte jag. Våra tankar förändras, det är inget konstigt, det är så vi människor reagerar på att omgivningen förändras. Men vi borde prata om huruvida det är en utveckling vi vill se. Jag skulle ha fått några likes, lite bekräftelse på att jag är rolig. Det skulle ha orsakat lite utsläpp och Facebook skulle ha lite mer information om mig som de kunde tjäna pengar på (genom reklam för tvättmedel?).

Klimatförändringar skapade av människan upptäcktes av Svante Arrhenius redan i slutet av 1800-talet. Men det var inte förrän på 1970-talet som allvaret i situationen uppdagades. Så skulle vi ha dragit i nödbromsen och sagt att nu kan vi inte utveckla ny teknik? Ingen politiker skulle kunna säga: ”Nu har vi det tillräckligt bra.” Och om någon skulle säga det skulle det vara realpolitiskt självmord. Det är betydligt lättare att hoppas att ny teknik ska lösa de problem vi har och fortsätta skapa utveckling inom alla områden. Och var skulle vi sätta gränsen? Jag tror det skulle vara bättre att utgå från ett ramverk av planetära gränser och sedan diskutera vad vi kan ha utifrån det.

Alla de teknologiska lösningar vi hittar på för att lösa gamla problem verkar faktiskt leda till nya problem. Hela tiden. När trafikplanerare bygger nya vägar för att minska köer och göra biltrafiken smidigare visar det sig att de nya vägarna blir lika långsamma och fyllda med köer som de gamla för att folk åker mer bil. I en rapport från Trafikverket står det ”Trafikanterna utnyttjar tidsvinsterna de gör på ökade hastigheter till att resa mer och längre”. Begreppet kallas för ”inducerad trafik” och är ett exempel på hur det som skulle bli en besparing får motsatt effekt. Inom läkemedelsindustrin finns liknande problem. Många av de mediciner som förbättrar våra liv idag har så kraftiga bieffekter att patienterna måste ta flera andra mediciner för att lindra dessa. För att leva längre tvingas vi i vissa fall ta läkemedel som försämrar vår livskvalitet till den grad att det är svårt att tala om ett bättre liv. När det blir värmeböljor skyddar vi oss med luftkonditionering, som i sig bidrar till allt större utsläpp. (Fotnot 25) När vi sover dåligt för att vi håller på med våra telefoner innan vi ska sova eller rör oss för lite för att det är så bekvämt framför datorerna kan Google och Apple ”hjälpa” oss med olika former av hälsoappar som kan maximera vårt välbefinnande. Istället för att gå till botten med grundproblematiken får vi fler saker att ladda ned och oroa oss för.

Det går att stapla exempel på varandra om hur vi bara lappar och lagar ett system som inte håller ihop. Oftast går det att koppla det till Jevons paradox. Mer effektivitet och mer utveckling leder till ökad användning och nya problem.

Det här med att vi hellre lägger till än tar bort saker när något inte fungerar finns det också undersökningar på. Enligt en studie som publicerades i tidskriften Nature verkar människan vara programmerad att hellre lägga till saker än ta bort. Precis som att det är bättre att tänka ”ersätta” än ”ta bort” när det gäller nyårslöften. När jag skriver känner jag samma sak, det är svårt att ta bort det jag skrivit även om det komplicerar saker när jag ska försöka förklara dem. Kill your darlings brukar det kallas. Det är en massa delar i den här boken som jag hade velat ha med som du aldrig får läsa. En vän sa till mig att även de delar du tar bort finns kvar i den slutgiltiga boken. Det kan kännas lite tröstande, men helst skulle jag velat ha kvar allt (men du som läser kan vara glad). Victor Frankenstein var inne på samma spår när han tänkte att hans problem skulle lösas av att han skapade en fru till Monstret. Han ville försöka rätta till sitt misstag genom att göra mer. I det fallet kanske det dock skulle ha funkat. Det får vi inte veta. Vi måste alltså göra mindre och i viss mån tänka bort, i viss mån tänka ”ersätta”. Om du går ned i arbetstid får du mindre pengar men mer tid till relationer eller att göra det du tycker är viktigt. Kanske är det så vi behöver tänka för att kommunicera att vi inte kan fortsätta som nu. Så, en stor del av dagens teknologiska framsteg håller vår civilisation under armarna men skapar samtidigt nya problem och skjuter det oundvikliga något framåt. Håller upp illusionen av att allt kan fortsätta som det är nu.

Håller drömmen vid liv som lottoreklamen säger. Vi kan drömma om att elbilar ska ta över efter fossila fordon. Det är ett exempel av många på den eviga tillväxtens väg. Det finns mellan 1–1,5 miljarder bilar i världen, en försvinnande liten del av dessa är elbilar även om de ökar kraftigt. Tänk att vi ska tillverka lika många nya bilar om de gamla bensinbilarna ska skrotas. Det skulle kräva 30 gånger mer litium, nickel och andra viktiga mineraler för att bilismen ska kunna fortsätta på samma nivå som nu men elektrifierat. Bara tillverkningen skulle höja temperaturen på planeten. I det här fallet går det inte att bara ersätta med en ny miljövänlig variant. Vi måste tänka om, vi måste ta bort.

En av de berättelser som har varit starkast i de västerländska samhällena sedan upplysningen är den om ständiga förbättringar. Det är som en sekulär religion. Och svår att ifrågasätta eftersom också ekonomin bygger på fortsatta framsteg. Teknikoptimister menar att vi kommer att lösa de problem som uppstår eftersom vi alltid gjort det. Det kan handla om att bygga tusentals kärnkraftverk för att ge oss energi, utveckla carbon capture and storage (CCS), alltså geologisk lagring av koldioxid, eller om geoengineering som att skicka upp partiklar i stratosfären för att hindra solens strålar (som vulkanen Tambora). Vissa ser den växande industrin kring förnybara energikällor som en lösning. Sol och vind är förvisso förnybara och tar inte slut – men solceller och vindkraftverk är det inte. De kräver att vi fortsätter bedriva gruvdrift och ta upp ändliga metaller och mineraler från jorden.

Att på mänsklig väg sänka temperaturen

För att nå Parismålen förlitar sig IPCC på att CCS-teknik ska vara en bidragande faktor till att minska halterna av koldioxid i atmosfären. Än så länge finns det inte i så stor skala som faktiskt behövs. Världens största anläggning för CCS heter Orca och ligger på Island. Den blev klar hösten 2021 och beräknas suga upp motsvarande utsläppen för 790 personbilar (det är oklart hur mycket utsläpp som låg bakom byggandet av den enorma anläggningen). När det är så akut som det är, är det frågan om det ens är värt att satsa på.

Vilken effekt geoengineering kan få vet vi inte, men vi vet att det är väldigt riskabelt. Ofta handlar det om att skicka upp ämnen i atmosfären som ska förhindra solens strålar att nå jorden och hålla ned temperaturen. Det är ungefär som att fejka ett stort vulkanutbrott som kan ge samma konsekvenser när partiklar slungas upp i luften. Den typen av utbrott får vi med jämna mellanrum på jorden. Konsekvenserna är svåra att överblicka, men missväxt och problem med livsmedelsförsörjning har historiskt uppstått vid större vulkanutbrott (vem vet, i bästa fall leder det till en ny Frankensteinroman?). Bristande tillgång till livsmedel får ofta omfattande politiska konsekvenser. I det lilla finns sidoeffekten att himlen slutar vara blå. Det skulle jag kunna leva med även om det såklart skulle vara tråkigt.

Själva utvecklingen av solar radiation management, som den här typen av geoengineering kallas, är inte färdig ens på papper. (Fotnot 26) Forskare är oense om det ens är en bra idé att testa metoden eftersom det skulle öka risken för att den användes. Parallellen till hur Frankenstein funderar över om det verkligen är en bra idé att skapa Monstret är tydlig. Även om han, fixerad vid sitt mål att överkomma sjukdom och död, bortser från de negativa konsekvenserna. Han genomför det och får leva – och dö – med konsekvenserna av sin kunskapstörst och äregirighet. För när den här tekniken väl finns är den förmodligen ganska enkel och billig att använda. En mindre nogräknad nation eller till och med en rik person med hybris (sa någon Elon Musk?) skulle kunna göra detta med okända konsekvenser för hela planeten. Att ens utveckla den här tekniken är att glänta på dörren för en katastrof som vi inte kan föreställa oss hur den slår. Återigen, att tro att vi kan lösa det hela på teknisk väg är att lägga till saker när vi kanske egentligen borde ta bort eller ersätta med något helt annat. Vi har begränsad kunskap om hur det skulle påverka jorden, det tar en del forskare som intäkt för att vi behöver forska mer på det, medan andra säger att varje steg inom forskningen som ger oss mer kunskap leder också mot att vi kommer att använda det, oavsett konsekvenserna. Kunde vi lita på att världens ledare eller extremrika agerar rationellt med mänsklighetens intresse i åtanke så kanske det hade varit värt att forska på, som smärtstillande, inte som lösning. Men det är nog få som skulle säga att vi kan lita på det. Även om Gud inte spelar tärning om universum (som Albert Einstein sa) finns det människor som verkar göra det med vår planets framtid. Det finns en mängd andra konsekvenser av att skicka upp partiklar i atmosfären, många är okända. Jag är mest orolig för hur det geopolitiskt skulle kunna leda till krig om några länder får fler fördelar än andra som kanske får ökade fall av extremväder så att det inte går att bo kvar.

Ett annat problem med solar radiation management är att det skulle vara tvunget att upprepas om och om igen. Och om det lyckas, alltså att det lyckas dämpa temperaturökningen, skulle vi vara tvungna att fortsätta så länge halten av koldioxid i atmosfären är förhöjd. Skulle vi sluta göra det skulle jorden förmodligen värmas upp med den temperatur som den sänktes på bara några år vilket skulle få enorma konsekvenser. Det här kallas termination shock och är betydligt värre än den långsammare uppvärmningen vi ser idag. Det skulle slå hårt mot känsliga ekosystem och mot jordbruk.

Ordfront förlag 2022

Debatten om att kycklingindustrin måste förändras tar fart igen och en vd får sparken efter avslöjandet om den omfattande vanvården av avelsdjur hösten 2023. Ett Kravcertifierat slakteri stängs och två personer åtalas efter avslöjande bilder på grisar som misshandlas vintern 2021. Året efter inleds en utredning om kameraövervakning på slakterier på uppdrag av regeringen. 

Det finns flera exempel på när olagliga metoder och dolda kameror har lett till förändringar i djurindustrin. När allmänheten får se vad som händer bakom de stängda dörrarna i industribyggnaderna väcks stark opinion som kan påverka situationen för djuren. Ändå är verksamheten redan granskad. ”Sverige har ett starkt djurskydd” är en återkommande fras från branschen och politiker.

– Många vet inte vad som händer i djurindustrin. När vi visar bilder och dokumentation från djurindustrin, då tappar alla hakan och säger: ”Det här kan inte vara Sverige”. Men det är Sverige. Det här är djurskyddslagen. Och alla tror att Sverige är så bra, säger Linda Lindström, ordförande på föreningen Total insyn, som menar att det finns en stark köttnationalism. 

– Alla tror att de har den bästa djurvälfärden, men så är det inte. Den är fruktansvärd. Och även om vi har en djurskyddslag så står den inte på djurens sida utan skyddar snarare jordbrukarna, säger hon. 

Många år innan dom

Enligt svensk djurskyddslag ska inga djur utsättas för onödigt lidande och flera myndigheter utför regelbundet kontroller för att säkerställa att lagar och regler följs. Trots det visar avslöjanden från djurrättsorganisationer och media gång på gång att verkligheten är annorlunda. 

Håkan Frisell, ansvarig utgivare för nättidningen Foodmonitor, konstaterar att när en bonde väl döms för djurplågeri har det ofta gått flera år sedan länsstyrelsen först uppmärksammade brott mot djurskyddslagen.  

– Man kan se ett ofantligt djurlidande under den tiden som man har hemlighållit för journalister. Om journalister hade fått reda på det här tidigare och det blivit avslöjat så hade det kunnat hända något annat.

– Det går inte att säga att vi har ett bra djurskydd i Sverige om inte media kan granska detta. Det är som att skjuta sig i foten, säger han.

Även om det inte leder till rättegång kan det dröja flera år från det att ett bristförhållande uppmärksammas tills det sker någon förändring, om det överhuvudtaget gör det. Ibland kan det gå åratal innan länsstyrelsen ens gör en uppföljande kontroll. Under tiden kan väldigt många djur utsättas för ”onödigt lidande”. 

Exempelvis brukar det konstateras brister i värphöns stallmiljö i runt 20 procent av de årliga kontrollerna, enligt Jordbruksverkets sammanställning. Ofta beror det på för hög halt av ammoniak i luften då ströbädden inte är torr och innehåller för mycket avföring. Det finns runt åtta miljoner höns i Sverige och därtill tio miljoner slaktkycklingar. Även om kontrollinsatserna riktas mot de mest riskfyllda verksamhete rna hör de ofta till de största och det är många djur som utsätts för vanvård.

”Skandalöst”

Exakt hur många djur det rör sig om går inte att få reda på. När offentliga handlingar som kontrollrapporter begärs ut från länsstyrelsen är antalet djur sekretessbelagt. Alla brister är maskade med breda svarta streck över texten. Ofta går det inte ens att se vilket djurslag det är. 

– Det är fruktansvärt. Vi får inte ta del av konsumentinformationen som vi alla har rätt till. Jag kan förstå att man inte vill hänga ut en speciell leverantör, men att vi inte ens får reda på vad djuren utsätts för, det är skandalöst, säger Linda Lindström, Total insyn. 

Föreningen Total insyn grundades med utgångspunkten att det är viktigt med transparens för konsumenter så att alla kan göra medvetna val.

– Det är så mycket som händer bakom stängda dörrar som vi inte vet.

Total insyn publicerar ibland filmer från aktivister som har tagit sig in på någon gård och filmat djur som inte har det bra. 

– Så länge man inte förstör egendom utan dokumenterar så tycker jag det är viktigt att vi gör det, eftersom det inte sker kontroller eller finns kameraövervakning.

Filmerna kommenteras ofta på sociala medier med frågor om var det är, ”så vi kan göra något åt det”. 

– Men det viktiga är inte vilken gård det är utan att det ser ut så här på alla ställen, säger Linda Lindström. 

– Vi hänger inte ut gårdar utan vill visa på problematiken i hela samhället. Det är väldigt problematiskt, eftersom det försiggår mycket djurplågeri som inte kommer upp till ytan. 

Linda Lindström kommenterar att länsstyrelsen har som mål att granska tio procent av alla gårdar varje år, men bara hinner med fem till sju procent. Dessutom anmäls kontrollbesök i förväg. 

– När man granskar restauranger så säger man inte till en vecka innan. Men när man åker till gårdar så bokar man en tid. Det är klart att om det händer någonting kan det skylas över. 

– Jag tycker att man gullar för mycket med djurbönderna. Det borde bli hårdare. Statistik visar att det kan ta upp till tio år innan en gård blir granskad och det är inte okej. Jag tycker snarare att man borde granska alla gårdar en gång i månaden. Förutsättningslöst, hela tiden. Och även komma på oregelbundna tider så att man verkligen ser hur det ser ut. 

Hon tar avslöjandet om avelskycklingarna från Uppdrag granskning och Djurrättsalliansen som exempel, där media vägrades komma in och filma, eller ens ta del av företagets material från anläggningen. 

– Men när man går undercover och visar hur det ser ut… alltså det är fruktansvärt.

Linda Lindström tror att det är mycket som mörkas.

– Det är väldigt starka marknadskrafter och pengar i djurindustrin. Det finns en stark lobbyorganisation som säkerligen är med i bakgrunden. Nu vill jag inte säga att länsstyrelsen är helt korrupt, men jag tror absolut att det finns marknadsmässiga starka viljor bakom, som gör att vi inte får reda på allt.

”Branschen sätts främst”

Djurrättsalliansen ger ett exempel på det från samarbetet med Uppdrag granskning i Kycklingens pris där en av cheferna på avelsföretaget inte lyckas avliva ett av djuren, trots upprepade försök.

– Företaget hade bett länsstyrelsen att sekretessbelägga hans namn. Och länsstyrelsen sa: ”Okej, vi ska inte lämna ut det”. På det sättet kan djurindustrin påverka, säger Malin Gustafsson, talesperson.

Hon tycker det är tydligt att myndigheterna sätter branschens intressen främst genom den omfattande maskningen, som ofta förklaras med att företagen kan lida skada om uppgifterna röjs. 

– Det är anmärkningsvärt att det inte går att få insyn i på vilka sätt till exempel djuruppfödare bryter mot djurlagstiftningen. 

– Vi arbetar undercover för att det är dolda industrier som inte själva visar upp hela sanningen, säger Malin Gustafsson.

Djurrättsalliansen begär regelbundet ut handlingar från framför allt länsstyrelsen, men även Livsmedelsverket och Jordbruksverket. De senaste åren har sekretessen hos framför allt länsstyrelsen ökat – och blivit allt mer godtycklig. Det skiljer mellan länen och från gång till gång. Ibland när Djurrättsalliansen har fått dubbletter av samma handling har olika saker varit maskade. 

– Det visar att det är godtyckligt och upp till handläggaren. På så sätt har vi i vissa fall kunnat pussla ihop uppgifter.

”Gör olika varje gång”

På Djurens rätt har man sett samma mönster.

– Vi ser framför allt en skillnad mellan olika länsstyrelser och det är problematiskt för de ska agera på samma sätt, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog.

Organisationen begär ut handlingar vid större granskningar av exempelvis kycklingslakterier. 

– Vissa sekretessbelägger personuppgifter, företagets namn och personnamn, medan andra väljer att sekretessbelägga alla brister och vissa sekretessbelägger nästan ingenting. Men samma länsstyrelse gör olika varje gång, det beror på vilken handläggare man pratar med.

Det är också stor skillnad mellan länsstyrelsen och Livsmedelsverket, där det bara är två handläggare som arbetar med utlämnanden. 

– Livsmedelsverket har inte varit så maskat, säger Anna Harenius.

I den senaste granskningen av Djurens rätt har bristerna på Sveriges största kycklingslakterier kartlagts. Livsmedelsverket har sekretessbelagt leverantören eller gården där bristen har uppstått, medan slakteriet där den har upptäckts och själva avvikelsen har fått stå kvar i de begärda handlingarna. 

– Det är den informationen vi vill ha, säger Anna Harenius.

– Vi behöver inte veta exakt vilken gård det är. Vi vill veta vad djur utsätts för i Sverige. Jag blir väldigt bekymrad när det är bristerna som maskas.

Tror du att det maskas mer i djurskyddsärenden? 

– Det är en känslig fråga och vissa anser att när de här bristerna är åtgärdade så behöver ingen veta om dem. Det kanske skiljer sig från andra företagsverksamheter, men jag vet inte.

Missnöjda med avslöjanden

Nättidningen Foodmonitor.se bevakar livsmedelsbranschen och begär ut offentliga handlingar nästan dagligen. Ansvarig utgivare Håkan Frisell har lång erfarenhet från kontakt med länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket. 

– För femton år sedan var det väldigt öppet. Man kunde få ut precis allting, nästan ingenting maskerades. Idag har det ändrats radikalt. Det kan vara väldigt svårt att få ut något, säger han. 

Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att branschen har reagerat på det. De har varit missnöjda med alla avslöjanden som har varit, på Syre eller Aftonbladet till exempel. Det har blivit en skärpning på grund av avslöjanden. Det har branschen själv sagt. Myndigheterna har också tyckt att det har varit för mycket avslöjanden. De har försökt att sätta stopp för det där.

Förra året anmälde Håkan Frisell Livsmedelsverkets chefsjurist efter att myndigheten sekretessbelagt motparter i en diarielista. Håkan Frisell kritiserade att journalister och allmänhet skulle kunna behöva betala tusentals kronor för att eventuellt få ut diarielistor, som varit en allmän och gratis handling i decennier. 

– Att ta betalt för sekretessgranskning är normalt sett inte tillåtet, men Livsmedelsverket anser sig nu ha hittat ett sätt att göra det ändå. Det kanske inte är ett problem för Siren och de stora mediekoncernerna, men för frilansare och allmänheten spelar det roll, det var en viktig anledning till att låta JO titta på saken, säger Håkan Frisell. 

Men Justitieombudsmannen gick trots allt inte vidare med anmälan.

– Anledningen till Livsmedelsverkets ändring tycks vara att journalister tidigare för enkelt kunde lägga pussel med sådana uppgifter. Jämförelsevis anger Konsumentverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter motparter i sina listor, som till och med kan ligga ute på nätet.

”Oftare rätt i högre instans”

Det händer att Håkan Frisell överklagar beslut om sekretess, även om det inte brukar leda till någon förändring. Men en gång för tre år sedan fick han rätt, när länsstyrelsen i Värmland hade maskerat diarienumret på handlingar som hade inkommit från Livsmedelsverket, så att det inte skulle gå att begära ut handlingarna från Livsmedelsverket.

– Det tyckte vi var lite väl mycket, för då kunde vi inte följa handlingarna. Det överklagade vi och det vann vi.

Kammarrätten konstaterade att ”djurägare och djur, uppgifter om slakteriet och transport till densamma, datum och diarenummer för aktuell kontroll samt namn och kontaktuppgifter för den veterinär som utfört kontrollen” var offentliga.

Håkan Frisell ger ändå exempel på när även djurslag får maskeras enligt domslut. Han menar att första instans ofta ger myndigheterna rätt och att journalister borde driva överklagan vidare. Som jämförelse nämner han att ett ärende om sekretessbeläggning av en avvikelse på företaget Attendo care angående omsorg av äldre i Borås gick vidare till Högsta domstolen, som ändrade tidigare domslut om maskering till att uppgiften skulle offentliggöras. I det fallet handlade det om misskötsel av äldre människor i stället för djur, men det hänvisades till sekretess på samma sätt som i djurskyddsärenden, att uppgifterna kunde skada företaget. 

– Men sekretessen kring djur i livsmedelsproduktion i Sverige är stenhård. Lagstiftningen är skriven så, säger Håkan Frisell. 

När det gäller livsmedel får sekretessen lyftas om det finns ett allmänintresse som exempelvis ”rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln”, enligt offentlighets- och sekretessförordningen. Men när det handlar om djurskydd spelar det ingen roll hur stort allmänintresset är.

– Skillnaden mot livsmedel är som natt och dag. För livsmedel kan du få reda på i stort sett allting. Men så fort det handlar om djur, då är det hemligt.

Vad tycker du om det?

– Ja, när blir djur livsmedel kan man undra. Har inte konsumenten rätt att få veta vad som har hänt med de här livsmedlen, om man nu äter kött, mjölkprodukter och ägg? Som det är nu får vi inte reda på det förrän produkterna har lämnat slakterierna, på väg till Ica-butikerna. Då blir sekretessen helt annorlunda.

Håkan Frisell tycker att lagstiftningen borde ändras så att samma regler gäller för djur som är en del av livsmedelsproduktionen.

– Allting som sker med korna, allting som sker med hönsen, allting som sker med grisarna, det ska vara lika öppet som för livsmedel.

”Måste se till hela kedjan”

Journalisten Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, håller med.

– Man måste se till hela kedjan när man producerar ett livsmedel. Man kan inte bara rikta in sig på hur Icahandlaren sköter sig. Hur man hanterar djuren påverkar livsmedelskvaliteten också. Kött från stressade grisar blir väl inte alla gånger så bra, säger han.

På Livsmedelsverkets hemsida står också att producenten som hållit djuren måste lämna ”information från livsmedelskedjan”.

Att sekretessen inte kan lyftas när det handlar om djurskyddsärenden tycker Nils Funcke är ett absurt resonemang.

– Om det nu är så låter det som en brist i lagstiftningen. 

Han är också kritisk till den omfattande mörkläggningen. Exempelvis i en kontrollrapport som Syre har begärt ut från Livsmedelsverket går det att se att en avvikelse påvisades förra året på Siljans chark i Mora, efter en händelsestyrd kontroll gällande ”hållande och skötsel av djur”. Mer än så går inte att utläsa. Det syns inte ens vilket eller vilka djurslag det handlar om. I ett annat exempel från tidningen Foodmonitor har Livsmedelsverket maskat namnet på ett slakteri där det upptäcktes att två suggor hade färska sår som ansågs ha uppstått under transporten. Livsmedelsverket nöjde sig alltså inte med att maska namnet på transportören. Det bedömdes kunna vara skadligt för verksamheten att rapportera på vilket slakteri sårskadorna hade uppmärksammats. 

Har de laglig rätt att maska så pass mycket?

– Jag skulle säga att de går för långt då. Det är klart att man får göra en bedömning av huruvida det kan skada företaget. Och då är vi inne på risken för att de utsätts för djurrättsaktivister som ger sig på dem. Det har vi sett exempel på vid minkfarmer, säger Nils Funcke. 

Han menar att det måste finnas ett påtagligt hot för att maskera uppgifter, det räcker inte med en abstrakt risk för att anseendet kan ta skada.

– Jag har inte hört talas om att man har brutit sig in på ett slakteri. Därför framstår det som omotiverat att göra så långtgående sekretessbedömningar som aldrig förr.

– Och i den andra vågskålen finns allmänhetens rätt att få del av vilka företag som sköter sig och inte.

Nils Funcke poängterar att konsumenter måste kunna välja bort produkter från de företag som inte lever upp till lagens krav. 

I avvägningen av vad som ska maskas menar Nils Funcke att det är kunskapen om företagsnamnet som kan utgöra ett hot.

– Det skadar inte företaget om man talar om att det går för många grisar på varje kvadratmeter om man inte talar om vilket företag det är. Talar man däremot om vilket företag det är men inte vad det gäller är det klart att då sätter genast konspirationstankar igång hos andra.

Hur ser du på att man kan få tillgång till sekretessbelagda uppgifter genom att pussla ihop olika dokument?

– Det är ett sundhetstecken, på att varje myndighet har tänkt till själv. 

Nils Funcke förklarar att myndigheterna ska göra självständiga bedömningar och kan ha olika regler för vad de får lämna ut. Sedan beror det också på handläggaren.

– Det är naturligtvis så att människor sitter på andra sidan också, som tolkar reglerna antingen lite stramare än vad lagstiftaren har tänkt sig, eller töjer lite grann åt andra hållet.

Handläggarens besked ska man se som en preliminär bedömning. Är man inte nöjd med det kan man begära ett formellt beslut från myndigheten, som också behövs för att överklaga. Nils Funcke brukar själv undervisa i att man får lägga pussel. 

– Får man inte ut en uppgift från en myndighet så kan man få den från någon annan. Då har ingen gjort något fel. 

Så det är bra att sekretessen varierar för att det blir bättre insyn?

– Ja, det skulle jag säga. Jag tror att det skulle bli sämre insyn om alla länsstyrelser snackade ihop sig. 

– Risken är att vi får en central myndighet i Sverige som sitter och gör sådana där bedömningar. Då kan du ge dig tusan på att det blir maskat både kors och tvärs.

Han berättar att JO har kritiserat när myndigheter har kommit överens om att exempelvis vänta med att lämna ut en uppgift. 

– Man har då bildat en form av kartell för att hantera en begäran om att få ut uppgifter. Skulle det där sprida sig är jag rädd för att insynen kommer att minska påtagligt.

Förra året ställde sig riksdagen bakom en motion av Mikael Larsson (C) om att regeringen bör utreda hur sekretessen i djurskyddsärenden kan stärkas ”så att alla handlingar som lämnar länsstyrelserna i dessa fall alltid har en stark sekretess och djur och lantbrukare sätts i första rummet”. Hur djurskyddet är ska enligt motionen inte bedömas av ”enskild som begär ut handlingar”, eftersom det skulle medföra ett sämre skydd för djuren.

”När människor med andra intressen kan ta del av eventuella handlingar kan trakasserier mot lantbrukare öka och djurskyddet blir inte starkt och bra”, skriver Mikael Larsson (C). 

Tror du att ett hårdare samhällsklimat minskar insynen?

– Det kan det säkerligen göra när det gäller enskilda bedömningar. Sedan är det alltid så att pendeln många gånger slår från öppenhet mot mer slutenhet. Vi har lagförslag nu som gör att det inte ska vara grundlagsskyddat att bygga upp databaser med uppgifter om brottmålsdomar. Nu viktas den personliga integriteten och affärsintressen lite högre än insynsintresset, säger Nils Funcke.

Offentlighetsprincipen i grundlagen

Svenska medborgares rätt att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen. Till allmän handling räknas exempelvis text eller bild som innehåller information och förvaras hos en myndighet. På regeringens hemsida står det:

”Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”

Nils Funcke tycker att det har blivit en slapp inställning till synen på insyn och offentlighetsprincipen. 

– Man drar ut på tiden och man försvårar för enskilda och för myndigheter att kunna ta del av papper. 

Han påtalar att det hänvisas till behov av ökad säkerhet när exempelvis tidigare öppna lokaler hos kommunerna stängs. 

– Så kan det vara, men då får man se till att man löser rätten till insyn på något annat sätt, säger han.

– Rent allmänt så är jag väl lite bekymrad över vår kära lilla offentlighetsprincip som vi har haft sedan 1766. Det fanns en grundtanke med den där, att det gagnar tilliten inom samhället och förtroendet för myndigheter.

Nils Funcke menar att det självklart ska finnas en långtgående insyn både i branschen och hos myndigheter.

– Det är en rättssäkerhetsaspekt, som i synnerhet gäller företag som producerar något så viktigt som våra livsmedel.

Han påpekar att det är av särskild vikt att allmänheten har förtroende för att livsmedelsproducenterna följer lagstiftningen som riksdagen har beslutat om. 

– Och det förutsätter att de som inte sköter sig får finna sig i att bli exponerade. Det är ett kvalitetsmärke för Sverige.  

Ingen sund kunkurrens

Han tycker att branschen som helhet borde bejaka en större öppenhet. 

– Det är också en fråga om en sund konkurrens mellan de här företagen. En del tjänar extra pengar på att ge avkall på något som gäller djurskyddet. Och kan därmed få en konkurrensfördel gentemot något företag som lever upp till normerna och kanske ett snäpp till. 

Dessutom skulle lägre sekretess fungera som en ”preventiv åtgärd”. 

– Är det på det viset att det skulle bli kutym att det aldrig når offentligheten är risken att man slappnar av när det gäller hur man sköter sina djur. 

Oanmälda kontroller från myndigheterna fungerar också som förebyggande åtgärder.

– Är det någon som har fått prickar så bör man ju kunna göra en gryningsräd, alltså komma utan varsel för att se om det är åtgärdat. 

– Vet företagarna att det kan stå en inspektör här på måndag morgon är det klart att de skärper sig lite grann. 

Nils Funcke påpekar att inte bara myndigheterna utan också media har en kontrollerande funktion, inte minst vid en granskning av myndigheterna. 

– Det är inte alls uteslutet att det förekommer korruption och mutor där också. 

Han tar Attunda tingsrätt som exempel, där sekretessbelagda uppgifter om telefonavlyssning lämnades ut till kriminella. 

– Man kan inte utesluta att kontrollmyndigheterna antingen slappar eller ser mellan fingrarna.

Preventiv övervakning

Kamerabevakning på slakterier kan också vara en preventiv åtgärd, enligt utredningen som lämnades över till regeringen den 2 juni 2023, med förslag om en ny lag med krav på övervakning. I utredningen yttrar sig en expert från Jordbruksverket om att ljudupptagning borde vara tillåtet, vilket det inte ska vara enligt förslaget, då det anses hota integriteten. Djurens rätts riksordförande Camilla Bergvall kommenterade förslaget i ett pressmeddelande:

– Djur uttrycker mycket känslor via kroppsspråk som kan fångas på bild men också genom att till exempel skrika när de utsätts för smärta. Därför hade vi gärna sett att ljudupptagning var en del av lagstiftningen för att den ska göra så stor skillnad för djuren som möjligt.

Utredningen initierades av den förra regeringen och lagen föreslås träda i kraft 2025, men nuvarande regering och landsbygdsminister Peter Kullgren har ännu inte lämnat något besked om nytt lagförslag.

För tre år sedan rapporterade Foodmonitor om att Livsmedelsverket hade tagit bort ljudet på videoklipp som officiella veterinärer hade filmat på slakterier. Tidigare hördes djuren skrika på filmer som begärdes ut. Livsmedelsverket motiverade beslutet med att materialet komprimerades och att ljudet inte tillförde någon sakuppgift. 

Anna Harenius på Djurens rätt konstaterade:

– När till och med ljud börjar censureras av myndigheter kanske det som pågår bakom slakteriernas stängda dörrar har gått alldeles för långt?

I en granskning av Sveriges slakterier tidigare i år rapporterade Djurrättsalliansen att 83 av 88 slakterier som hade kontrollerats av länsstyrelsen 2022 bröt mot djurskyddslagstiftningen. Fler än 900 brister uppmärksammades, exempelvis bedövades inte djur ordentligt. Enligt Jordbruksverkets årliga rapport upptäcktes det brister i standardrutiner runt bedövningen i nära 60 procent av kontrollerna förra året. Livsmedelsverket skickade in totalt 1 505 ”informationer” om avvikelser på slakterier, som enligt tidningen Foodmonitor har bytt namn från ”anmälningar”, efter påtryckningar från branschen. 

119 miljoner döda

Avvikelserna kan påverka väldigt många djur, förra året dödades över 119 miljoner djur på slakterierna, allra flest kycklingar. Många kycklingar dör också under transporten och måste kasseras, drygt 3,2 miljoner under förra året enligt Djurrättsalliansen. Branschen räknar med ett visst svinn och myndigheterna tillåter det. Djuren blir inte annat än siffror i statistiken, något Djurrättsalliansen vill ändra på.

Organisationens granskningar av allmänna handlingar och flera avslöjanden i media kan ha bidragit till ökad sekretess, men det är bara spekulationer, menar Malin Gustafsson, talesperson.

– Alltså om det påverkar på samma sätt som vi ser att djurindustrierna har försökt påverka politiskt att det ska bli hårdare straff, i och med att vi tänjer på gränserna, eller begår lagöverträdelser för att kunna dokumentera hur djuren behandlas. 

Hon förklarar att Djurrättsalliansen finns med de metoder som används, dolda kameror exempelvis, för att allmänheten ska få insyn i hur djur behandlas i djurindustrin i Sverige.

– En av anledningarna till att vi gör det, utöver att vi tycker det är viktigt och nödvändigt att de här djurens livsöden berättas, är för att var och en av oss ska kunna fatta beslut som är välgrundade: ”Vill jag vara en del av att djur behandlas så här i vårt samhälle eller inte?”, säger Malin Gustafsson. 

Enligt Parisavtalet ska ett land kunna tillgodoräkna sig en utsläppsminskning i ett annat land om det står för kostnaden. Efter förhandlingar i samband med Cop26 i Glasgow 2021 spikades de övergripande reglerna för Artikel 6 i avtalet, som reglerar hur det ska gå till. Sverige som är ett av länderna som drivit på för att få reglerna på plats, är också ett av de första i världen att påbörja ett projekt. I slutet av november slöt Energimyndigheten ett avtal med ett bolag som ska anlägga solceller på kommersiella och industriella anläggningar i Ghana med batterilagring, för att ersätta de dieselgeneratorer som används idag. Kopplat till projektet är en satsning på att utbilda kvinnor att bli solcellsinstallatörer, berättar Sandra Lindström, enhetschef på Energimyndigheten.

– Tanken är att projektet ska kunna bidra till att få fler kvinnor i energibranschen.

Syre: Hur kan ni veta att dieselgeneratorerna inte bara flyttar någon annanstans?

– Vår ”theory of change” är att köpet av utsläppsminskningar gör det möjligt att erbjuda solenergi som för slutanvändarna är mer ekonomisk än dieselgeneratorer, säger Sandra Lindström som också berättar att myndigheten gjort platsbesök där de pratat med användare för att bättre förstå den lokala kontexten.

– Om dom kan ersätta dieseln med ett billigare alternativ (solel i detta fall) så gör de det. Självklart är det en dynamisk situation och marknad, så för vår del följer vi upp kontinuerligt för att granska just sådana frågor. 

Kan bidra till klimatmålet

Men regeringens avsikt är inte att låta det stanna vid välgörenhet. Med satsningar på klimatinsatser utomlands ”kan Sverige också uppnå de klimatpolitiska målen på ett ”kostnadseffektivt sätt”, meddelade regeringen i samband med att höstbudgeten presenterades. Projektet i Ghana är beräknat att minska utsläppen med 165 000 ton koldioxid fram till 2030, vilket grovt motsvarar utsläppen från 55 000 personbilar under ett år. En utsläppsminskning som Sverige sedan ska kunna tillgodoräkna sig medan Ghana, enligt de spikade reglerna – inte ska kunna göra det under samma period.

Ett litet projekt i sammanhanget. Men det ska följas av fler. De 1,5 miljarder som staten kan ingå avtal med fram till 2032, skulle enligt underlaget till budgetsatsningen räcka till 3,5 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar runt 8 procent av de 63 procent utsläppsreduktion som krävs till 2030 (jämfört med 1990), enligt klimatmålet.

– Projektet kommer att kunna generera mer efter 2030. Men det är det här vi kommit fram till att vi köper, säger Sandra Lindström, chef för internationella klimatsamarbeten på Energimyndigheten.

En uppskattning från 2020 som använts som underlag till budgetsatsningen bygger på att kostnaden landar på 40 dollar per ton koldioxid. Men Syre kan berätta att projektet i Ghana blev dyrare – 60 dollar per ton koldioxid, enligt siffror från Energimyndigheten. Något som skulle innebära mindre pang för pengarna – med en tredjedel, om priset blir ett snittpris för de 1,5 miljarderna som ska användas.

– Olika projekt har olika marginalkostnader, så det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Det är också väldigt få företag och länder som har gjort artikel 6 program, så det finns inga referenser, säger Sandra Lindström.

Syre: Men tyder det här projektet på att det kan bli dyrare?

– Det kan vara så men det är svårt att säga.

”En viss prispress”

Vad priset tillsist landar på inom den nya utsläppshandeln har stor påverkan på det globala klimatarbetet, enligt Mathias Fridahl, som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet. Under Kyotoprotokollet som endast krävde att ett antal rika länderna gjorde klimatinsatser, blev kolkrediterna extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket – det vill säga köparländernas ”vilja att leta efter nya tekniska lösningar, nya politiska instrument eller beteendeförändringar”. Men under Parisavtalet tror Mathias Fridahl att priset kommer att bli desto högre, då alla länder deltar i avtalet och måste bidra med klimatlöften.

– Under Kyoto-protokollet så fanns det ju inga egna åtaganden för de länder som kunde generera kredit, alltså värdländerna. Det gjorde att de inte behövde tänka i termer av att uppfylla egna åtaganden. Under Parisavtalet kommer de att vilja genomföra de åtgärder som är hyfsat enkla och billiga själva och framför allt söka stöd för svårare åtgärder, säger han och fortsätter:

– Men det kommer fortfarande vara så att de här länderna vill vara attraktiva för investeringar. Det här är ju pengar som kan användas både till minskade utsläpp men också för att bidra till hållbar utveckling i värdlandet, så det finns fortfarande en viss prispress som gör att vi inte vet var det tar vägen.

Hur påverkar det omställningen i Sverige?

Ett pris på 60 dollar per ton koldioxid som i Ghana-projektet är betydligt dyrare än vad de verifierade utsläppsminskningarna kostade under Kyoto-protokollet, där det som mest låg det på 25 dollar per ton koldioxid men föll gradvis ner till tio dollar och när marknaden kollapsade 2012, såldes ett ton koldioxid för 0,5 dollar. Men även om utsläppshandeln landar på 60 dollar under Parisavtalet, är det billigare än både den svenska koldioxidskatten, som ligger på runt 1300 kronor och det nuvarande priset på EU:s utsläppshandel ETS, som ligger på runt 800 kronor. Så vad gör det med det svenska omställningstrycket?

EU tillåter inte länderna att använda artikel 6 krediter för att klara sina beting till klimatmålet till 2030. Så för att möta det måste det inhemska omställningstrycket vara oförändrat – oavsett satsningen på utsläppsminskningar utomlands. Men för det svenska klimatmålet till 2030 –som är mer ambitiöst, är det tillåtet. Enligt det klimatpolitiska ramverket räknas insatser utomlands som en av tre möjliga kompletterande åtgärder för att nå klimatmålen.

– Då kan ju regeringen sitta med en kalkyl och tycka att det är värt den här satsningen på 1,5 miljarder för att köpa krediter mot att vi gör fossilbränslet billigare i transportsektorn i Sverige. Och det gissar jag att man har gjort, säger Mathias Fridahl.

Skulle endast bli aktuellt i nödfall

Men Vägvalsutredningen som la förslag på styrmedel för att nå negativa utsläpp efter 2045, såg stora risker med att förlita sig på artikel 6 krediter. Därför rekommenderade de att staten i första hand skulle använda sig av bio-ccs som är en teknik där organiskt material bränns upp samtidigt som koldioxiden fångas in för att begravas under mark. Alternativt öka kolsänkan i skog och mark. Utsläppsminskningar utomlands skulle endast användas i nödfall och som mest under åren 2040 till 2045 – om de andra kompletterande åtgärderna inte skulle visa sig vara tillräckliga för att nå nettonollutsläpp, enligt utredningen.

– Då var det stora frågetecken kring om artikel 6 verkligen skulle utvecklas till ett mer robust system än vad vi hade under Kyotoeran och det finns fortfarande anledning att vara försiktig. Men om man byggt upp systemet och sedan annullerar krediterna, då har man förhoppningsvis bidragit till global klimatnytta om de här krediterna visade sig ha god kvalitet. Visar de sig haft dålig kvalitet har man i alla fall inte försämrat för klimatet i världen, säger Mathias Fridahl, som deltog i utredningen.

Sverige kan påverka praxis

Vid sidan av att marknaden översvämmades av billiga krediter under Kyotoavtalet – fanns också en kritik mot att många av projekten inte ansågs ha varit additionella. Det vill säga, om ett projekt ändå skulle ha blivit av utan stödet – uteblir klimatnyttan. Enligt en ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade det sig att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Som Syre berättat igår, pågår intensiva förhandlingar om vägledningar för utsläppshandeln på COP28 – som kan få stora konsekvenser för hur robust handeln blir framöver. Enligt David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten, kan det bli både ”bra och dålig kvalitet”.

– Under tiden kommer Sverige att göra allt för att gå före med ett gott exempel och bara gå in i projekt som är riktigt bra. För det kan också påverka praxis, säger David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten.

Myndighetens bedömning är att projektet i Ghana inte skulle ha skett utan Sveriges kapitalinjektion. Att det inte går att säga med fullständig säkerhet, ligger i sakens natur. Men Mathias Fridahl som inte är insatt i det enskilda projektet, ser skäl för att det kan stämma. Fattiga länder har ofta svårt att få tillgång till kapital, även om ett projekt väntas bli lönsamt på sikt.

– Om man har ont om kapital och måste göra en stor investering tidigt i en process för att generera el kan det vara svårt att få tillgång till det kapitalet på den vanliga marknaden, säger han.

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.