Sommarläsning: Monstersamhället Del 9

När ny teknik infördes under 1900-talet fanns det ofta en tanke på att det skulle frigöra tid för oss. Arbetstiden har sänkts kontinuerligt under 1900-talet samtidigt som levnadsstandarden höjts. Men det har skett genom politiska beslut (och tillgång till billig fossil energi). Men jag hör sällan idag argumentet att vi skulle få mer fritid när robotar eller datorprogram i högre grad ersätter vårt arbete. När vi scannar våra varor själv i butiken istället för att stå vid en kassa leder det inte till att butikspersonalen får mer tid. Effektiviseringen som digitaliseringen inneburit har inte givit oss mer tid för våra relationer. Snarare har den lett till att allt mer tid ägnas vid skärmen. Jevons paradox gör sig påmind även här. Frankensteins monster är en dyster men sann bild av hur teknologin dessutom påverkar våra beteenden. Victors mående och handlingar blir allt mer formade av monstret han skapat. Det
omformar honom och i slutet jagar han bara den skugga som skulle varit hans stora upptäckt. Ett exempel som lyfts fram i den amerikanske medievetaren Gavin Muellers bok Breaking things at work – The luddites are right about why you hate your job är hur internet har förändrats. När internet blev mer tillgängligt under 1990-talet präglades det av att vi skapade innehåll – inofficiella hemsidor till våra favoritband, chattar och diskussionsforum (åh vad jag kan sakna 00-talets diskussionsforum). Företag ägde infrastrukturen men innehållet skapades förhållandevis fritt av oss. Idag har även de sociala
aspekterna blivit inkorporerade av kapitalet. I princip allt vi gör på internet blir loggat och används för att tjäna pengar på. Någon annan styr ramarna för våra sociala relationer. Vi anpassar vårt umgänge till deras plattformar och det påverkar oss. Även om jag inte postar så mycket egna tankar på Facebook så tänker jag ganska ofta i Facebookstatusar. Som när jag blivit bajsad på av fåglar två gånger under samma vecka och köpte en lott (vann inget!). ”Det här skulle bli en bra Facebookstatus”, tänkte jag. Våra tankar förändras, det är inget konstigt, det är så vi människor reagerar på att omgivningen förändras. Men vi borde prata om huruvida det är en utveckling vi vill se. Jag skulle ha fått några likes, lite bekräftelse på att jag är rolig. Det skulle ha orsakat lite utsläpp och Facebook skulle ha lite mer information om mig som de kunde tjäna pengar på (genom reklam för tvättmedel?).

Klimatförändringar skapade av människan upptäcktes av Svante Arrhenius redan i slutet av 1800-talet. Men det var inte förrän på 1970-talet som allvaret i situationen uppdagades. Så skulle vi ha dragit i nödbromsen och sagt att nu kan vi inte utveckla ny teknik? Ingen politiker skulle kunna säga: ”Nu har vi det tillräckligt bra.” Och om någon skulle säga det skulle det vara realpolitiskt självmord. Det är betydligt lättare att hoppas att ny teknik ska lösa de problem vi har och fortsätta skapa utveckling inom alla områden. Och var skulle vi sätta gränsen? Jag tror det skulle vara bättre att utgå från ett ramverk av planetära gränser och sedan diskutera vad vi kan ha utifrån det.

Alla de teknologiska lösningar vi hittar på för att lösa gamla problem verkar faktiskt leda till nya problem. Hela tiden. När trafikplanerare bygger nya vägar för att minska köer och göra biltrafiken smidigare visar det sig att de nya vägarna blir lika långsamma och fyllda med köer som de gamla för att folk åker mer bil. I en rapport från Trafikverket står det ”Trafikanterna utnyttjar tidsvinsterna de gör på ökade hastigheter till att resa mer och längre”. Begreppet kallas för ”inducerad trafik” och är ett exempel på hur det som skulle bli en besparing får motsatt effekt. Inom läkemedelsindustrin finns liknande problem. Många av de mediciner som förbättrar våra liv idag har så kraftiga bieffekter att patienterna måste ta flera andra mediciner för att lindra dessa. För att leva längre tvingas vi i vissa fall ta läkemedel som försämrar vår livskvalitet till den grad att det är svårt att tala om ett bättre liv. När det blir värmeböljor skyddar vi oss med luftkonditionering, som i sig bidrar till allt större utsläpp. (Fotnot 25) När vi sover dåligt för att vi håller på med våra telefoner innan vi ska sova eller rör oss för lite för att det är så bekvämt framför datorerna kan Google och Apple ”hjälpa” oss med olika former av hälsoappar som kan maximera vårt välbefinnande. Istället för att gå till botten med grundproblematiken får vi fler saker att ladda ned och oroa oss för.

Det går att stapla exempel på varandra om hur vi bara lappar och lagar ett system som inte håller ihop. Oftast går det att koppla det till Jevons paradox. Mer effektivitet och mer utveckling leder till ökad användning och nya problem.

Det här med att vi hellre lägger till än tar bort saker när något inte fungerar finns det också undersökningar på. Enligt en studie som publicerades i tidskriften Nature verkar människan vara programmerad att hellre lägga till saker än ta bort. Precis som att det är bättre att tänka ”ersätta” än ”ta bort” när det gäller nyårslöften. När jag skriver känner jag samma sak, det är svårt att ta bort det jag skrivit även om det komplicerar saker när jag ska försöka förklara dem. Kill your darlings brukar det kallas. Det är en massa delar i den här boken som jag hade velat ha med som du aldrig får läsa. En vän sa till mig att även de delar du tar bort finns kvar i den slutgiltiga boken. Det kan kännas lite tröstande, men helst skulle jag velat ha kvar allt (men du som läser kan vara glad). Victor Frankenstein var inne på samma spår när han tänkte att hans problem skulle lösas av att han skapade en fru till Monstret. Han ville försöka rätta till sitt misstag genom att göra mer. I det fallet kanske det dock skulle ha funkat. Det får vi inte veta. Vi måste alltså göra mindre och i viss mån tänka bort, i viss mån tänka ”ersätta”. Om du går ned i arbetstid får du mindre pengar men mer tid till relationer eller att göra det du tycker är viktigt. Kanske är det så vi behöver tänka för att kommunicera att vi inte kan fortsätta som nu. Så, en stor del av dagens teknologiska framsteg håller vår civilisation under armarna men skapar samtidigt nya problem och skjuter det oundvikliga något framåt. Håller upp illusionen av att allt kan fortsätta som det är nu.

Håller drömmen vid liv som lottoreklamen säger. Vi kan drömma om att elbilar ska ta över efter fossila fordon. Det är ett exempel av många på den eviga tillväxtens väg. Det finns mellan 1–1,5 miljarder bilar i världen, en försvinnande liten del av dessa är elbilar även om de ökar kraftigt. Tänk att vi ska tillverka lika många nya bilar om de gamla bensinbilarna ska skrotas. Det skulle kräva 30 gånger mer litium, nickel och andra viktiga mineraler för att bilismen ska kunna fortsätta på samma nivå som nu men elektrifierat. Bara tillverkningen skulle höja temperaturen på planeten. I det här fallet går det inte att bara ersätta med en ny miljövänlig variant. Vi måste tänka om, vi måste ta bort.

En av de berättelser som har varit starkast i de västerländska samhällena sedan upplysningen är den om ständiga förbättringar. Det är som en sekulär religion. Och svår att ifrågasätta eftersom också ekonomin bygger på fortsatta framsteg. Teknikoptimister menar att vi kommer att lösa de problem som uppstår eftersom vi alltid gjort det. Det kan handla om att bygga tusentals kärnkraftverk för att ge oss energi, utveckla carbon capture and storage (CCS), alltså geologisk lagring av koldioxid, eller om geoengineering som att skicka upp partiklar i stratosfären för att hindra solens strålar (som vulkanen Tambora). Vissa ser den växande industrin kring förnybara energikällor som en lösning. Sol och vind är förvisso förnybara och tar inte slut – men solceller och vindkraftverk är det inte. De kräver att vi fortsätter bedriva gruvdrift och ta upp ändliga metaller och mineraler från jorden.

Att på mänsklig väg sänka temperaturen

För att nå Parismålen förlitar sig IPCC på att CCS-teknik ska vara en bidragande faktor till att minska halterna av koldioxid i atmosfären. Än så länge finns det inte i så stor skala som faktiskt behövs. Världens största anläggning för CCS heter Orca och ligger på Island. Den blev klar hösten 2021 och beräknas suga upp motsvarande utsläppen för 790 personbilar (det är oklart hur mycket utsläpp som låg bakom byggandet av den enorma anläggningen). När det är så akut som det är, är det frågan om det ens är värt att satsa på.

Vilken effekt geoengineering kan få vet vi inte, men vi vet att det är väldigt riskabelt. Ofta handlar det om att skicka upp ämnen i atmosfären som ska förhindra solens strålar att nå jorden och hålla ned temperaturen. Det är ungefär som att fejka ett stort vulkanutbrott som kan ge samma konsekvenser när partiklar slungas upp i luften. Den typen av utbrott får vi med jämna mellanrum på jorden. Konsekvenserna är svåra att överblicka, men missväxt och problem med livsmedelsförsörjning har historiskt uppstått vid större vulkanutbrott (vem vet, i bästa fall leder det till en ny Frankensteinroman?). Bristande tillgång till livsmedel får ofta omfattande politiska konsekvenser. I det lilla finns sidoeffekten att himlen slutar vara blå. Det skulle jag kunna leva med även om det såklart skulle vara tråkigt.

Själva utvecklingen av solar radiation management, som den här typen av geoengineering kallas, är inte färdig ens på papper. (Fotnot 26) Forskare är oense om det ens är en bra idé att testa metoden eftersom det skulle öka risken för att den användes. Parallellen till hur Frankenstein funderar över om det verkligen är en bra idé att skapa Monstret är tydlig. Även om han, fixerad vid sitt mål att överkomma sjukdom och död, bortser från de negativa konsekvenserna. Han genomför det och får leva – och dö – med konsekvenserna av sin kunskapstörst och äregirighet. För när den här tekniken väl finns är den förmodligen ganska enkel och billig att använda. En mindre nogräknad nation eller till och med en rik person med hybris (sa någon Elon Musk?) skulle kunna göra detta med okända konsekvenser för hela planeten. Att ens utveckla den här tekniken är att glänta på dörren för en katastrof som vi inte kan föreställa oss hur den slår. Återigen, att tro att vi kan lösa det hela på teknisk väg är att lägga till saker när vi kanske egentligen borde ta bort eller ersätta med något helt annat. Vi har begränsad kunskap om hur det skulle påverka jorden, det tar en del forskare som intäkt för att vi behöver forska mer på det, medan andra säger att varje steg inom forskningen som ger oss mer kunskap leder också mot att vi kommer att använda det, oavsett konsekvenserna. Kunde vi lita på att världens ledare eller extremrika agerar rationellt med mänsklighetens intresse i åtanke så kanske det hade varit värt att forska på, som smärtstillande, inte som lösning. Men det är nog få som skulle säga att vi kan lita på det. Även om Gud inte spelar tärning om universum (som Albert Einstein sa) finns det människor som verkar göra det med vår planets framtid. Det finns en mängd andra konsekvenser av att skicka upp partiklar i atmosfären, många är okända. Jag är mest orolig för hur det geopolitiskt skulle kunna leda till krig om några länder får fler fördelar än andra som kanske får ökade fall av extremväder så att det inte går att bo kvar.

Ett annat problem med solar radiation management är att det skulle vara tvunget att upprepas om och om igen. Och om det lyckas, alltså att det lyckas dämpa temperaturökningen, skulle vi vara tvungna att fortsätta så länge halten av koldioxid i atmosfären är förhöjd. Skulle vi sluta göra det skulle jorden förmodligen värmas upp med den temperatur som den sänktes på bara några år vilket skulle få enorma konsekvenser. Det här kallas termination shock och är betydligt värre än den långsammare uppvärmningen vi ser idag. Det skulle slå hårt mot känsliga ekosystem och mot jordbruk.

Ordfront förlag 2022