Zoom

Bussarna från Kramatorsk

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari inleddes en räddningsaktion från Arvika efter en decennier lång vänskap mellan två kristna församlingar.

Den 24 februari vaknade flera familjer av en stor smäll i den Ukrainska staden Kramatorsk. Vladimir Putin hade gett order om en fullskalig invasion av Ukraina. En del familjer lämnade staden nära den ryska gränsen direkt. Andra flydde efter den ryska bombningen av stadens tågstation mitt under evakueringen av civila. Idag är många av dem i den värmländska staden Arvika. En 74-årig man kopplad till pingstförsamlingen i Arvika hade inlett en räddningsaktion. Syre har träffat flera i den ukrainska diasporan i Arvika. Den är här texten bygger på deras vittnesmål om kriget, skräcken och tryggheten.

Kan du fråga om något enklare. Jag bara ber att Gud hjälper mig, mina barnbarn och sju katter.
Svetlana, internflykting i centrala Ukraina, ursprungligen från Kramatorsk.

Min känsla var detta inte kan vara sant. Det här kan inte hända en gång till. Vi upplevde samma sak för åtta år sedan i vår stad. I stora delar av Ukraina var detta en ny erfarenhet, men det var inte det för oss.
Natalia Torishnia, 35, Arvika, ursprungligen från Kramatorsk.

Vi var på lekplatsen. Då hörde jag dem militärjets flyga över oss. Det var så högt ljud de tränade säkert. Det är fred här i Arvika. Men jag blev ändå så rädd.
Iryne Sharova, 34, Arvika, ursprungligen från Sumy, 30 mil från den ryska gränsen.

Den 24 februari gav den ryska presidenten Vladimir Putin order om en fullskalig invasion i Ukraina. Orden följdes av missilattacker och runt om i Ukraina. Missilattackerna följdes av invasion med marktrupper som inför kriget samlats längs Ukrainas gräns i 100-tusentals. Putins anfallskrig var ett faktum med urskillningslöst bombande av sjukhus, skolor, kyrkor och köpcentrum. Massavrättningar av civila och våldtäkter. Krigsbrotten är oräkneliga. Kriget har lett till att tolv miljoner ukrainare har tvingats lämna sina hem, enligt FN. Fem miljoner uppskattas ha lämnat landet, sju miljoner lever som internflyktingar.

Omkring 120 ukrainare bor idag i Arvika. I staden har flera ideella aktörer skickat bussar till Polen med förnödenheter för att fylla bussarna med människor på vägen hem. En av bussarna skickades av den lilla föreningen Jössehäringar hjälper barn. Andra i staden Kramatorsk i Östra Ukraina och i Donetskregionen hade satt sina familjer i bilar med siktet inställt på den lilla värmländska orten Charlottenberg och ett rött hus tillsynes mitt i skogen.

Oleksii Torishnia och Natalia Torishnia i sitt kök i Arvika
Oleksii Torishnia och Natalia Torishnia i sitt kök i Arvika. Foto: Svein Aalandslid

– Den 24 vaknade vi av att billarmet gick. Det var ungefär klockan fem på morgonen. De hade bombat en militär flygplats nära oss. Min bror ringde från Mykolaiv. Han är 43 men hans röst lät som ett skrämt barn. Jag sa till honom gå till grannen som har en källare att ta med vatten, ta med medicin, ta med mat. Han var så rädd. Nu är han med sin 13-årige son i någon av byarna nära den Moldaviska gränsen. I Mykolaiv finns det inget vatten nu, säger Natalia Torishnia.

– Jag kunde inte äta, jag kunde inte dricka jag bara tittade på nyheterna de första dagarna. Vilka har dödats?  Det här kunde inte hända en gång till. Vi upplevde samma sak åtta år tidigare i vår stad. I stora delar av Ukraina var detta en ny erfarenhet, men det var inte det för oss.

Syre pratar med Natalia Torishnia och hennes man Oleksii Torishnia i deras nya hem i Arvika. Familjen är från staden Kramatorsk och de hade satt sig i bilen den 29 februari med målet Charlottenberg.

– Jonny ringde oss och sa till oss kom hit! Vi jublade. vi förstod nu att vi måste fly, men vi visste inte var. Det var som vi väntade på ett tecken. På måndagsmorgonen den 29 februari åkte vi. Vi var så rädda, vi har fyra barn hos oss. Vi har en liten bil med bara tre baksäten.

Oleksii visar en karta över Ukraina.

– Vi var här, Ryssland är här. De är överallt, säger han.

– Vi tog med oss, oss själva, våra fyra barn. Lite kläder, böcker och leksaker, fortsätter han.

Men de hade haft med sig en sak till, från skafferiet plockar de fram en omärkt glasburk med en gyllengul honung. Otroligt god, söt och en närmast sandig konsistens .

– Det är mycket vitaminer i, när du är sjuk ska du äta lite av den med grädde, säger Natalia.

Vägen till Charlottenberg var lång. Paret berättar om att Oleksii körde upp till 13 timmar per dag i snö, kyla och trafikstockningar. Längs vägen fick de hjälp av kristna församlingar och fick bo i kyrkor och hos människor som öppnade sina hem. Så fick de mat, och kunde tvätta sig ibland.

– Vägarna var som en apokalyptisk film, massor av köer och bilar som kraschat. Vi hade kastruller med oss som barnen kunde kissa i. Vi ville åka utan att stoppa, säger Natalia.

– En gång var jag väldigt rädd. Flyglarmet gick och folk ringde oss och sa stanna. Bomberna kommer. Men alla bilar körde och vi bestämde oss, vi åker vi stoppar inte. Och när vi åkte såg vi något som såg ut som en svamp, som en atombomb. Vi hörde inget ljud vi bara såg eldsvampen och vi stannade. Och flera lastbilar stannade. Sen började de köra. Då körde vi efter.

Oleksii och Natalia berättar om livet innan flykten. Att för dem förändrades livet redan 2014 när Ryssland annekterade Krim och proryska och ryska trupper ockuperade flera områden i Luhansk och Donetsk, däribland Kramatorsk. Familjen Torishnia hade även då tvingats lämna sitt hem, men de kunde återvända efter en månad. När ryska- och proryska trupper dragit sig tillbaka till staden Donetsk.

– Vi levde ett vanligt liv, men med vetskapen att något kan hända, säger Oleksii.

– De lämnade staden utan någon strid. När vi fick reda på det, att de bara lämnade, då återvände vi. Jag fick vi en stark känsla att ondskan alltid förlorar. Att de onda militärerna aldrig kommer att vinna, att jag kunde återvända, säger Natalia.

De berättar att efter att delar av regionen Donetsk oblast blivit en utbrytarregion flyttade mycket av den ukrainska administrationen till Kramatorsk istället. Att staden därmed blomstrade med fler jobb. Byggnader renoverades och parker och fontäner byggdes. Samma sak hände i Mariupol.  De berättar om att de de senaste åren fått bättre jobb, kunnat köpa en större lägenhet. Barnen trivdes i skolan och förskolan.

– Livet var fantastiskt. Nu finns inget Mariuopol mer. Men Kramatorsk existerar fortfarande. Igår föll tre bomber där, men fortfarande är staden i fin kondition, men det är tomt, tomt, säger Natalie med tårar i ögonen.

Familjen kom först till Jonny, 74 och Betty Nygaard,73, i Charlottenberg. I det röda huset i skogen bodde de den första perioden.

– Vi försökte övertyga våra nära och kära att också lämna. De trodde att det är säkert. Våra föräldrar vägrade lämna tills fler bomber föll, säger Natalia.

Natalias mamma Galina lämnade Kramatorsk tillsammans med Oleksiis mamma Alla och pappa Serhei. De flyttade också in hos äkta paret Nygaard.
 
– Det var intressant att ha nio personer hos oss. Det var något helt enormt. De bodde hos oss i femton dagar. Då hände miraklet. Notera att jag säger miraklet, berättar Jonny Nygaard.

– En som jag inte pratat med på många många år ringde mig och sa, du behöver lägenheter Jonny. Jo, det behöver jag. Jag har tre tomma lägenheter, alla tvåor, som de kan bo i tillfälligt tills det ordnar sig, förklarade han. Familjen fick en tvåa, och föräldrarna fick var sin tvåa i samma trappuppgång. Det behövdes pengar för hyrorna, omkring 45 000 kronor. De pengarna samlades in i Equmeniakyrkan, fortsätter han.

 Galina Sidak Foto: privat
 Galina Sidak Foto: privat

I samtalet med familjen Torishnia kom Natalias mamma Galina på besök. Hon sätter sig ned och när hon ska berätta om Ukraina faller hon i gråt.

– De bombade min stad igen, de bombade sjukhuset. De bombade min favoritplats där jag plockar svamp. Där jag alltid är på sommaren. Det fanns så mycket fina djur, vackra stränder och sjöar med lila vatten. Det var så vackert. Nu brinner det. Skogarna brinner. Det är en katastrof.

– Idag såg jag en video där de satte eld på vetefält, framtidens bröd brändes, de bränner ned vår framtid.

Har du några drömmar?

– Jag hoppas bara på vinst. Vi kommer inte att backa. Så många barn har dödats. Så många kvinnor har dödats. Jag nämner inte ens alla soldater som dött. Så många har offrat sig. Ukraina kommer inte backa. Ukraina kommer att hålla tillbaka. De kommer fortsätta slåss och jag ber för dem, säger Galina innan hon rusar ut gråtande.

Efter en stund kommer ytterligare en ukrainsk kvinna Luida, också från Kramatorsk.

– Jag kom hit med buss med mina barn. Vi är så tacksamma för Arvikas kyrka som skyddar oss och stöttar oss och ger oss vänskap.

Luida berättar om livet i Ukraina, beskriver det som ett vanligt liv med jobb och med framtidstro. Nu sitter hon här. Hennes man är kvar i Ukraina, han fick inte lämna. Ukrainska män får inte lämna landet om de inte har minst tre barn under 18.

– Jag känner att jag bara lever för dagen. För jag vet inget om framtiden. I Ukraina är det krig. Jag vet inte om mitt hus kommer finnas kvar och jag vet inte hur det går med mitt syskon och min man, säger hon.

Luida ringde sin man. Hon ville låta oss träffa honom med. Han berättar att han jobbar som volontär med ett team i Tjervonohrad. De organiserar och levererar humanitär hjälp. Just nu reparerar de en förskola som ska användas som mottagning för ukrainska flyktingar från Donetsk och Luhansk. De arbetar obetalt. Kyrkan står för deras behov av mat och bostad. Men resurserna börjar sina.

– Vi kommer vara tvungna att flytta ut från kyrkan den 1 september, vi behöver hitta en plats att bo. Vi måste lösa ekonomin för hyra och att leva, säger han.

Hur mår du?

– Prisa gud.

Luida förklarar att frasen ”prisa gud” är ett vanligt svar av ukrainare som har det kämpigt.

– Jag hoppas på fred och att få möta och leva med min familj, fortsätter han.
Luida instämmer. Det är drömmen som håller dem uppe.

Svetlana befinner sig nu med sin dotter och barnbarn på flykt i centrala Ukraina
Svetlana befinner sig nu med sin dotter och barnbarn på flykt i centrala Ukraina. Foto: privat

Plötsligt ringer det. Det är Svetlana. Hon hade stannat kvar i Kramatorsk och höll koll på bostäder, på kyrkan och på barnhemmet. Nu har hon lämnat och är internflykting med sin dotter och hennes barnbarn och sju katter. Hon är inte speciellt intresserad av att prata med Syre. Det var inte därför hon ringde. Hon ringde för att prata med sina ukrainska vänner. Men vi får ställa ett par frågor.

– Jag oroar mig jättemycket. Det bombas här. Kan du fråga om något enklare. Jag bara ber att Gud hjälper oss. Vi är alla i nöd, hur någon kan hjälpa oss vet jag inte. Det är så långt mellan Europa. Men jag är så glad att se mina ukrainska vänner i Sverige. Vi tror på seger, säger Svetlana.

Undertecknad lämnar lägenheten i Arvika. Samtalen har varit känslosamma, men med de som är kvar i Ukraina har de varit svåra. Frågorna känns banala, nästan framtvingade. Det finns ingen tröst att ge.

Familjen Tsykalenko
Familjen Tsykalenko. Foto: Daniel Vergara

I grannhuset bor ytterligare en ukrainsk familj som Syre bjuds in till. Familjen Tsykalenko.

Alex och Larysa och deras tre barn, även de från Kramatorsk.

– Vårt liv var bra, vi hade allt. Men minnena innan kriget har bleknat och är svåra att plocka fram. Vi levde ett vanligt liv. Den 24 februari förändrades allt. Det var skräck, rädsla. Vi kunde inte förstå vad som hände. Vi levde ju i ett underbart land. Allt var bra. Det var utveckling. Plötsligt präglades varje dag av bomber och skottlossning. Det är en konstig känsla när man inser att det inte går att veta vad som kommer att hända nästa sekund, säger Alex.

Men även han berättar om 2014:

– I Kramatorsk tror jag det började i april 2014,  i juli lämnade trupperna bara. De begav sig till staden Donetsk och den ukrainska militären kom till Kramatorsk. Det kallas för befrielsedagen, det är en helgdag nu, säger han.

Han berättar att livet gick vidare efter juli, när hans fru bryter in.

– Långsamt återvände livet till det normala, människor återvände, och affärer började öppna. Men samtidigt visste vi hela tiden att pågick ett krig i närheten, det är inte långt till Donetsk, säger Larysa.

Även familjen Tsykalenko väcktes av bomberna klockan fem på morgonen efter att Putin gett order om en ny invasion.

– Den första frågan jag ställde mig, är det krig igen. Ja det är det. På nyheterna såg vi att bomber inte bara fallit i Kramatorsk utan att överallt i Ukraina. Vi såg att den ryska presidenten förklarat att han planerade ett krig. Han kallade det inte för ett krig, men det är krig.

– Den här gången hade vi små barn, jag var lycklig över att de sov och inte reagerade på bomberna. Andras barn var lite äldre och kommer ihåg de tidigare bomberna. Samma kväll bestämde vi oss för att vi inte tänker låta våra barn lära sig vad ett krig är och att lämna, säger Larysa.

Familjen Tsykalenkos färd genom ett krigsdrabbat Ukraina liknade den som familjen Torishnia genomförde.

– Det var mörkt, det var kallt och snöade. Människor från kyrkor runt om i Ukraina tog hand om oss. De hjälpte oss att reparera vår bil, gav oss husrum och mat.

Vid den Ukrainska gränsen tog det stopp för Alex. De hade tre barn under 18, men samtliga är inte gemensamma. Alex fick bli kvar. Larysa ville inte lämna honom, men övertalades.

– En månad senare tilläts jag lämna. Under tiden hade jag jobbat som volontär. Jag hjälpte till med transporter både för militärer och människor som var på flykt.

I Stockholm var pengarna slut. Men för ukrainska flyktingar erbjöds gratisresor på tågen. Personalen som delade ut dessa hade dock tagit rast och hans tåg till Arvika och sin familj var 30 minuter bort.

– Då kom en svensk man fram till mig: Jag ser att du försöker hitta hjälp. Han frågade varför jag skulle just till Arvika. Jag förklarade att jag har min familj där. Han frågade då om han kunde bli min gratisbiljett och han betalade. Han hade varit på en affärsresa och hade saknat sin fru och sina barn. Nu ska jag träffa dem och du ska göra samma sak sa han.

– Det var otroligt och fantastiskt att se varandra igen, säger Larysa och Alex i mun på varandra.

Alex säger att han fortfarande har återkommande mardrömmar från kriget. Han har släktingar, bland dem hans mormor i Mariupol, en stad som blivit symbolen för Rysslands grymma krig och som mest träffande har beskrivits som helvetet i Ukraina.

– De är där utan elektricitet, utan vatten. De gör upp eld på trappan för att laga mat. De måste ned till källaren för att få tag i det vatten som fortfarande finns kvar i rören.

– Jag hade ingen kontakt med dem de första månaderna. När de fick telefontäckning skrev de något fort som, vi lever, och inget mer. Det blev tyst. Sedan gick det en vecka eller två och då kom ett meddelande igen att det är okej. Min mormors syster är en kvinna på 87 år och nu lagar hon mat över öppen eld på sin trappa.

Larysa sitter tyst när Alex berättar och säger plötsligt.

– Vi tror på Gud, det gör det enklare. Vi är så glada över att vi kan be. Vi lämnar över det till honom och vi kan också hjälpa till. Människor kan inte bara hjälpa oss. Vi kan också hjälpa andra, säger hon.

Iryne Sharova med sin tvååring
Iryne Sharova med sin tvååring. Foto: Daniel Vergara

Iryne Sharova är från Sumy i nordöstra Ukraina nära den ryska gränsen.

– Den 8 mars lämnade jag och min tvååriga son Sumy. Det pågick en evakuering den dagen, säger Iryne.

Regionen Sumy är under konstant attack från ryska missiler. Iryne och hennes son fick följ med i en för henne okänd familjs bil.

– Vi kände inte människorna som tog oss i sin bil, det fanns inte en chans att vi hade blivit evakuerade utan dem. De bara tog med oss. Bussarna som körde ut människor från staden hade redan lämnat. Vi hade en otrolig tur. Världen är inte utan goda människor.

– Det var mycket ryska pansarvagnar på gatan, men de sköt oss inte. Det var skottlossningar och bombningar hela tiden. Under den koordinerade evakueringen var det säkert, men till och med då blev de första bilarna beskjutna.

– Jag var så rädd, gråter, jag känner att jag inte har lidit tillräckligt, jag har inte sörjt tillräckligt. Jag måste gråta mycket mer än jag gjort för att få bort mina känslor, försätter hon.

Iryne Sharova berättar om sitt liv innan kriget. Hon bodde med sin mamma, bror och syster och hennes barn. Hennes bror har kallats in till militären.

– Vi var lyckliga. Nu är jag så orolig för de som är kvar. Min mamma vägrar att lämna eftersom min bror är inkallad. Min syster tror att kriget snart är slut så hon har valt att stanna.

Men kriget är fortfarande närvarande även i Sverige och Arvika. Under dagen dånade militärflygplan över himlen. Vid tidpunkten var Iryne och lekte med sitt barn vid lekparken.

– Det var ju säkert en övning, men jag blev så rädd. Det var ett så högt ljud. Annars har vi en klar himmel här. Inga bomber.

Hon ringde sin mamma under samtalet, Vira Ponomaryova.

– Jag är i Sumy i Ukraina. Vi bor nära gränsen, flyglarmet går flera gånger varje dag, vi känner oss inte alls säkra. Vi känner inget hopp. När ryssarna var här kändes det ännu mycket värre, det är bättre när de inte är här, säger Vira.

Vira Ponomaryova berättar att hon tre dagar i veckan går till en liten trädgård som hon har i utkanten av staden. Där vattnar hon och sår blommor, gurkor och tomater. När hon får frågan om hur hon känner brister hon i gråt.

– Jag hatar dem, jag kan inte säga något annat, det är mina djupa känslor, jag hatar dem. Men dig önskar jag all lycka, jag önskar att du aldrig få uppleva det som vi upplever. Jag önskar att du får ha din barnbarn hos dig. Att du får krama dina barn. Tacka det svenska folket och de som hjälper oss. Vi ger er kramar.

Runt om i bostadsområdet leker barn och pratar på ukrainska, familjer kommer med matkassar. En stor grupp känner varandra sedan tidigare. De har varit i samma kristna församling och är frikyrkliga protestanter. Det är inte en slump att de alla sökt sig till Arvika i Värmland.

Oleksii med mamma Alla och Pappa Serhei
Oleksii med mamma Alla och Pappa Serhei. Foto: Daniel Vergara

Oleksii Torishnia tog med Syre till hans föräldrar Alla Torishnia och Serhei Torishnii.

– Vi har känt Jonny i minst 13 år. Han har så stort hjärta. Jag arbetade för kyrkan och vi hade ett samarbete med kyrkor i Sverige. Vi organiserade sommarläger för föräldralösa barn, men också för barn från större familjer. Sen kom kriget och allt blev hemskt. Då sa Jonny till oss att vi kan komma hit, säger Alla.

Alla berättar att de bland annat bedrivit barnhem i Kramatorsk och runt 2007 hjälpte Jonny Nygaard till att organisera ett sommarläger i Arvika tillsammans med Arvikas pingstkyrka. Sedan dess har de hållit kontakt. Arvika pingstkyra har blivit en vänförsamling och Jonny har rest flera gånger till Ukraina och han och pingstkyrkan gör regelbundet insamlingar för att bidra ekonomiskt.

– Barnen har evakuerats till säkrare platser, några till västra Ukraina och många barn har följt med sina fosterfamiljer. Några av dessa familjer bor i Tyskland och några i Italien.

Serhei Torishnii säger att han hoppas kunna återvända till Ukraina.

– Du har ett jobb, det gör det enklare för dig att inte tänka på det här, din uppmärksamhet skiftar. Men vi bor här och gör ingenting utan kan bara tänka på hur det är hemma. Vi oroar oss över Ukraina över alla som dör i Ukraina, säger han.

Alla fyller på:

– Vi är tacksamma för alla länder som enats i att stödja Ukraina i det här kriget. Att ni hjälper humanitärt, finansiellt och militärt. Vi läste att Sveriges premiärminister besökte Ukraina och det var så fantastiskt. Vi älskar vårt land, men nu älskar vi också Sverige så mycket.

.Jonny Nygaard i Arvika pingstkyrka. Foto: Svein Aalandslid

Syre möter Jonny Nygaard i Pingstkyrkans lokaler. Han har på sig en vit tröja med föreningen Jössehäringar hjälper barns logotyp.

– Vi hade ett sommarläger 2007 här i Värmskog. Det kom ungefär 38 barn med nio vuxna från Ukraina. Från och med då kände jag att jag vill vara med och hjälpa till. Sedan dess har lägret anordnats ungefär vartannat år.

– Jag minns att vi satt 13 personer runt ett bord och diskuterade hur vi skulle få ihop pengar till sängar och material. Vi hade ju inga pengar alls. Någon sa att vi måste ha pengar för att kunna ta alla dessa barn från Ukraina. Men vi tror på Gud, att han kan hjälpa oss. När lägret var över hade vi 60 000 kronor över.

– Samma år åkte jag ned med en grupp personer till Kramatorsk för att se om vi kunde hjälpa till där.

2008 bildades föreningen Jössehäringar hjälper barn för att bedriva arbete i Ukraina. De riktade in sig på barnhemmet som församlingen i Kramatorsk drev. Jonny säger att 2007 var det 40 – 50 barn där. Insamlade pengar i Sverige hjälpte bland annat till att få ordentlig installation av värme i hemmet.

Insamlade pengar har även gått till att betala barns utbildning och äldres vård.

– Till slut kunde de inte driva barnhem på platsen mer på grund att de inte hade ett godkänt kök. Kraven har ökat i Ukraina som i Sverige, till exempel med hur mat ska hanteras.

– Då fördelade församlingen i Kramatorsk de här barnen till de olika familjerna. Någon familj tog hand om så många som 8-9 barn. Samtidigt samlades pengar in för att hjälpa de familjer som tagit emot barn. Det handlade om kastruller och basal hjälp som sängkläder. Det var helt fantastiskt att se effekten. Försök se 40 – 50 barn utplacerade så fort, det gick på en vecka. Helt fantastiskt, fortsätter han.

Jonny berättar att barnen som församlingen tog hand om var föräldralösa.

– Det var barn som de hittade i avloppssystem och på gatan. Barnen har stannat kvar hos sina familjer och de har blivit äldre och äldre. De barnen som jag träffade i början har idag egna barn. Det har varit så fantastiskt att se utvecklingen. När jag träffar mammor och pappor så frågar en del om jag kan bli morfar eller farfar åt deras barn. Det är klart jag blir. Det är roligt.

2014 förändrades situationen berättar Jonny.

– Det var ändå en positiv utveckling i regionen fram till 2014. Då började Ryssland skjuta sönder hus. Jag har bilder på det när jag var i Slavjansk och tittade. De körde runt mig och jag fick titta på eländet. Redan då var ryssarna där och sköt människor och hus. Det var ingen hejd på någonting.

– Vi kom till en församling, där hade tagit både pastorn och tre av äldstebröderna och skjutit dem allihop. Vladmimir Putin har lite att försvara, han har lite att stå till svars för.

Morgonen den 8 april trängdes uppemot 4000 civila på tågstationen i Kramatorsk för att lämna staden. Ryssland avfyrade missiler mot folksamlingen. Över 50 dödades varav flera barn. Ett hundratal skadades.

– En av de på tågstationen kände jag. Roman, han var där när bomben föll. Han dog. När vi fick höra det skickade vi en buss. Jag hade direktkontakt med sex familjer. Det kom 23 personer som jag kände, men vi fyllde självklart bussen. Det var prio ett att bussen skulle vara helt full.

– Även andra privata aktörer i Arvika ordnade bussar, men där var inte jag delaktig, säger Jonny.

– Jag kände mig som en sambandscentral, en dag räknade jag hur många telefonsamtal jag haft ut och in och då kom jag upp i 90 samtal. Jag satt bara hemma och dirigerade och tog beslut. Jag var en bricka i spelet i den här insatsen. Det var många som samarbetade.

Väl i Arvika var det inte helt självklart hur de som kom med bussarna skulle kunna få bostäder.

– Vi var flera månader före Migrationsverket. Migrationsverket de jobbar, men de jobbar långsamt. De sa nej, sen sa de nej och sen sa de nej igen. Det är fantastiskt att de har ändrat åsikt nu. Det är ett mirakel i sig. Men Arvika kommun vill jag höja till skyarna. De har gjort allt i sin makt. Men en sak kan Arvika kommun inte göra och det är att bryta mot regler. Men de har ju brutit mot någon, de tog ju till sig de här ukrainarna. De ordnade lägenheter imponerande snabbt.

Idag har ukrainarna i Arvika stabila boenden. Mötena med alla dem som lämnat kriget har flera gemensamma nämnare. Känslor som pendlar, från hopp, till sorg till ilska. Alla Syre träffat har velat betona sin glädje över att ha fått komma till Sverige. De beskriver att de mottagits med värme.

– Svenskar har öppna hjärtan, säger Iryne Sharova.

Bombad matbutik i Slaviansk 2014
Bombad matbutik i Slaviansk 2014. Foto: privat
Bombat hus i Slaviansk 2014
Bombat hus i Slaviansk 2014. Foto: privat
Zoom

Brister i djurskyddet mörkas

På slakterier omvandlas djur, som en del av livsmedelskedjan, till köttprodukter.

Sekretessen för djurskyddskontroller är nästan total. För bara några år sedan vardet annorlunda. Syre har granskat insynen i den dolda djurindustrin. Olagliga metoder krävs, menar bland andra Djurrättsalliansen.– Information skulle inte finnas om vi inte arbetade undercover, säger Malin Gustafsson, talesperson. 

Debatten om att kycklingindustrin måste förändras tar fart igen och en vd får sparken efter avslöjandet om den omfattande vanvården av avelsdjur hösten 2023. Ett Kravcertifierat slakteri stängs och två personer åtalas efter avslöjande bilder på grisar som misshandlas vintern 2021. Året efter inleds en utredning om kameraövervakning på slakterier på uppdrag av regeringen. 

Det finns flera exempel på när olagliga metoder och dolda kameror har lett till förändringar i djurindustrin. När allmänheten får se vad som händer bakom de stängda dörrarna i industribyggnaderna väcks stark opinion som kan påverka situationen för djuren. Ändå är verksamheten redan granskad. ”Sverige har ett starkt djurskydd” är en återkommande fras från branschen och politiker.

– Många vet inte vad som händer i djurindustrin. När vi visar bilder och dokumentation från djurindustrin, då tappar alla hakan och säger: ”Det här kan inte vara Sverige”. Men det är Sverige. Det här är djurskyddslagen. Och alla tror att Sverige är så bra, säger Linda Lindström, ordförande på föreningen Total insyn, som menar att det finns en stark köttnationalism. 

– Alla tror att de har den bästa djurvälfärden, men så är det inte. Den är fruktansvärd. Och även om vi har en djurskyddslag så står den inte på djurens sida utan skyddar snarare jordbrukarna, säger hon. 

Många år innan dom

Enligt svensk djurskyddslag ska inga djur utsättas för onödigt lidande och flera myndigheter utför regelbundet kontroller för att säkerställa att lagar och regler följs. Trots det visar avslöjanden från djurrättsorganisationer och media gång på gång att verkligheten är annorlunda. 

Håkan Frisell, ansvarig utgivare för nättidningen Foodmonitor, konstaterar att när en bonde väl döms för djurplågeri har det ofta gått flera år sedan länsstyrelsen först uppmärksammade brott mot djurskyddslagen.  

– Man kan se ett ofantligt djurlidande under den tiden som man har hemlighållit för journalister. Om journalister hade fått reda på det här tidigare och det blivit avslöjat så hade det kunnat hända något annat.

– Det går inte att säga att vi har ett bra djurskydd i Sverige om inte media kan granska detta. Det är som att skjuta sig i foten, säger han.

Även om det inte leder till rättegång kan det dröja flera år från det att ett bristförhållande uppmärksammas tills det sker någon förändring, om det överhuvudtaget gör det. Ibland kan det gå åratal innan länsstyrelsen ens gör en uppföljande kontroll. Under tiden kan väldigt många djur utsättas för ”onödigt lidande”. 

Exempelvis brukar det konstateras brister i värphöns stallmiljö i runt 20 procent av de årliga kontrollerna, enligt Jordbruksverkets sammanställning. Ofta beror det på för hög halt av ammoniak i luften då ströbädden inte är torr och innehåller för mycket avföring. Det finns runt åtta miljoner höns i Sverige och därtill tio miljoner slaktkycklingar. Även om kontrollinsatserna riktas mot de mest riskfyllda verksamhete rna hör de ofta till de största och det är många djur som utsätts för vanvård.

”Skandalöst”

Exakt hur många djur det rör sig om går inte att få reda på. När offentliga handlingar som kontrollrapporter begärs ut från länsstyrelsen är antalet djur sekretessbelagt. Alla brister är maskade med breda svarta streck över texten. Ofta går det inte ens att se vilket djurslag det är. 

– Det är fruktansvärt. Vi får inte ta del av konsumentinformationen som vi alla har rätt till. Jag kan förstå att man inte vill hänga ut en speciell leverantör, men att vi inte ens får reda på vad djuren utsätts för, det är skandalöst, säger Linda Lindström, Total insyn. 

Föreningen Total insyn grundades med utgångspunkten att det är viktigt med transparens för konsumenter så att alla kan göra medvetna val.

– Det är så mycket som händer bakom stängda dörrar som vi inte vet.

Total insyn publicerar ibland filmer från aktivister som har tagit sig in på någon gård och filmat djur som inte har det bra. 

– Så länge man inte förstör egendom utan dokumenterar så tycker jag det är viktigt att vi gör det, eftersom det inte sker kontroller eller finns kameraövervakning.

Med dold kamera avslöjades djurplågeri på ett Kravmärkt slakteri av Djurrättsalliansen.Djurrätssalliansen

Filmerna kommenteras ofta på sociala medier med frågor om var det är, ”så vi kan göra något åt det”. 

– Men det viktiga är inte vilken gård det är utan att det ser ut så här på alla ställen, säger Linda Lindström. 

– Vi hänger inte ut gårdar utan vill visa på problematiken i hela samhället. Det är väldigt problematiskt, eftersom det försiggår mycket djurplågeri som inte kommer upp till ytan. 

Linda Lindström kommenterar att länsstyrelsen har som mål att granska tio procent av alla gårdar varje år, men bara hinner med fem till sju procent. Dessutom anmäls kontrollbesök i förväg. 

– När man granskar restauranger så säger man inte till en vecka innan. Men när man åker till gårdar så bokar man en tid. Det är klart att om det händer någonting kan det skylas över. 

– Jag tycker att man gullar för mycket med djurbönderna. Det borde bli hårdare. Statistik visar att det kan ta upp till tio år innan en gård blir granskad och det är inte okej. Jag tycker snarare att man borde granska alla gårdar en gång i månaden. Förutsättningslöst, hela tiden. Och även komma på oregelbundna tider så att man verkligen ser hur det ser ut. 

Hon tar avslöjandet om avelskycklingarna från Uppdrag granskning och Djurrättsalliansen som exempel, där media vägrades komma in och filma, eller ens ta del av företagets material från anläggningen. 

– Men när man går undercover och visar hur det ser ut… alltså det är fruktansvärt.

Linda Lindström tror att det är mycket som mörkas.

– Det är väldigt starka marknadskrafter och pengar i djurindustrin. Det finns en stark lobbyorganisation som säkerligen är med i bakgrunden. Nu vill jag inte säga att länsstyrelsen är helt korrupt, men jag tror absolut att det finns marknadsmässiga starka viljor bakom, som gör att vi inte får reda på allt.

”Branschen sätts främst”

Djurrättsalliansen ger ett exempel på det från samarbetet med Uppdrag granskning i Kycklingens pris där en av cheferna på avelsföretaget inte lyckas avliva ett av djuren, trots upprepade försök.

– Företaget hade bett länsstyrelsen att sekretessbelägga hans namn. Och länsstyrelsen sa: ”Okej, vi ska inte lämna ut det”. På det sättet kan djurindustrin påverka, säger Malin Gustafsson, talesperson.

Hon tycker det är tydligt att myndigheterna sätter branschens intressen främst genom den omfattande maskningen, som ofta förklaras med att företagen kan lida skada om uppgifterna röjs. 

– Det är anmärkningsvärt att det inte går att få insyn i på vilka sätt till exempel djuruppfödare bryter mot djurlagstiftningen. 

– Vi arbetar undercover för att det är dolda industrier som inte själva visar upp hela sanningen, säger Malin Gustafsson.

Linda Linström på Total insyn, Anna Harenius på Djurens rätt och Malin Gustafsson på Djurrättsalliansen. Privat, Djurens rätt, Djurrättsalliansen

Djurrättsalliansen begär regelbundet ut handlingar från framför allt länsstyrelsen, men även Livsmedelsverket och Jordbruksverket. De senaste åren har sekretessen hos framför allt länsstyrelsen ökat – och blivit allt mer godtycklig. Det skiljer mellan länen och från gång till gång. Ibland när Djurrättsalliansen har fått dubbletter av samma handling har olika saker varit maskade. 

– Det visar att det är godtyckligt och upp till handläggaren. På så sätt har vi i vissa fall kunnat pussla ihop uppgifter.

”Gör olika varje gång”

På Djurens rätt har man sett samma mönster.

– Vi ser framför allt en skillnad mellan olika länsstyrelser och det är problematiskt för de ska agera på samma sätt, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog.

Organisationen begär ut handlingar vid större granskningar av exempelvis kycklingslakterier. 

– Vissa sekretessbelägger personuppgifter, företagets namn och personnamn, medan andra väljer att sekretessbelägga alla brister och vissa sekretessbelägger nästan ingenting. Men samma länsstyrelse gör olika varje gång, det beror på vilken handläggare man pratar med.

Det är också stor skillnad mellan länsstyrelsen och Livsmedelsverket, där det bara är två handläggare som arbetar med utlämnanden. 

– Livsmedelsverket har inte varit så maskat, säger Anna Harenius.

I den senaste granskningen av Djurens rätt har bristerna på Sveriges största kycklingslakterier kartlagts. Livsmedelsverket har sekretessbelagt leverantören eller gården där bristen har uppstått, medan slakteriet där den har upptäckts och själva avvikelsen har fått stå kvar i de begärda handlingarna. 

– Det är den informationen vi vill ha, säger Anna Harenius.

– Vi behöver inte veta exakt vilken gård det är. Vi vill veta vad djur utsätts för i Sverige. Jag blir väldigt bekymrad när det är bristerna som maskas.

Tror du att det maskas mer i djurskyddsärenden? 

– Det är en känslig fråga och vissa anser att när de här bristerna är åtgärdade så behöver ingen veta om dem. Det kanske skiljer sig från andra företagsverksamheter, men jag vet inte.

Missnöjda med avslöjanden

Nättidningen Foodmonitor.se bevakar livsmedelsbranschen och begär ut offentliga handlingar nästan dagligen. Ansvarig utgivare Håkan Frisell har lång erfarenhet från kontakt med länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket. 

– För femton år sedan var det väldigt öppet. Man kunde få ut precis allting, nästan ingenting maskerades. Idag har det ändrats radikalt. Det kan vara väldigt svårt att få ut något, säger han. 

Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att branschen har reagerat på det. De har varit missnöjda med alla avslöjanden som har varit, på Syre eller Aftonbladet till exempel. Det har blivit en skärpning på grund av avslöjanden. Det har branschen själv sagt. Myndigheterna har också tyckt att det har varit för mycket avslöjanden. De har försökt att sätta stopp för det där.

Vanvård av kycklingars avelsdjur hos företaget Aviagen avslöjades när Djurrättsalliansen filmade undercover. Djurrättsalliansen

Förra året anmälde Håkan Frisell Livsmedelsverkets chefsjurist efter att myndigheten sekretessbelagt motparter i en diarielista. Håkan Frisell kritiserade att journalister och allmänhet skulle kunna behöva betala tusentals kronor för att eventuellt få ut diarielistor, som varit en allmän och gratis handling i decennier. 

– Att ta betalt för sekretessgranskning är normalt sett inte tillåtet, men Livsmedelsverket anser sig nu ha hittat ett sätt att göra det ändå. Det kanske inte är ett problem för Siren och de stora mediekoncernerna, men för frilansare och allmänheten spelar det roll, det var en viktig anledning till att låta JO titta på saken, säger Håkan Frisell. 

Men Justitieombudsmannen gick trots allt inte vidare med anmälan.

– Anledningen till Livsmedelsverkets ändring tycks vara att journalister tidigare för enkelt kunde lägga pussel med sådana uppgifter. Jämförelsevis anger Konsumentverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter motparter i sina listor, som till och med kan ligga ute på nätet.

”Oftare rätt i högre instans”

Det händer att Håkan Frisell överklagar beslut om sekretess, även om det inte brukar leda till någon förändring. Men en gång för tre år sedan fick han rätt, när länsstyrelsen i Värmland hade maskerat diarienumret på handlingar som hade inkommit från Livsmedelsverket, så att det inte skulle gå att begära ut handlingarna från Livsmedelsverket.

– Det tyckte vi var lite väl mycket, för då kunde vi inte följa handlingarna. Det överklagade vi och det vann vi.

Kammarrätten konstaterade att ”djurägare och djur, uppgifter om slakteriet och transport till densamma, datum och diarenummer för aktuell kontroll samt namn och kontaktuppgifter för den veterinär som utfört kontrollen” var offentliga.

Håkan Frisell ger ändå exempel på när även djurslag får maskeras enligt domslut. Han menar att första instans ofta ger myndigheterna rätt och att journalister borde driva överklagan vidare. Som jämförelse nämner han att ett ärende om sekretessbeläggning av en avvikelse på företaget Attendo care angående omsorg av äldre i Borås gick vidare till Högsta domstolen, som ändrade tidigare domslut om maskering till att uppgiften skulle offentliggöras. I det fallet handlade det om misskötsel av äldre människor i stället för djur, men det hänvisades till sekretess på samma sätt som i djurskyddsärenden, att uppgifterna kunde skada företaget. 

– Men sekretessen kring djur i livsmedelsproduktion i Sverige är stenhård. Lagstiftningen är skriven så, säger Håkan Frisell. 

När det gäller livsmedel får sekretessen lyftas om det finns ett allmänintresse som exempelvis ”rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln”, enligt offentlighets- och sekretessförordningen. Men när det handlar om djurskydd spelar det ingen roll hur stort allmänintresset är.

– Skillnaden mot livsmedel är som natt och dag. För livsmedel kan du få reda på i stort sett allting. Men så fort det handlar om djur, då är det hemligt.

Vad tycker du om det?

– Ja, när blir djur livsmedel kan man undra. Har inte konsumenten rätt att få veta vad som har hänt med de här livsmedlen, om man nu äter kött, mjölkprodukter och ägg? Som det är nu får vi inte reda på det förrän produkterna har lämnat slakterierna, på väg till Ica-butikerna. Då blir sekretessen helt annorlunda.

Håkan Frisell tycker att lagstiftningen borde ändras så att samma regler gäller för djur som är en del av livsmedelsproduktionen.

– Allting som sker med korna, allting som sker med hönsen, allting som sker med grisarna, det ska vara lika öppet som för livsmedel.

”Måste se till hela kedjan”

Journalisten Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, håller med.

– Man måste se till hela kedjan när man producerar ett livsmedel. Man kan inte bara rikta in sig på hur Icahandlaren sköter sig. Hur man hanterar djuren påverkar livsmedelskvaliteten också. Kött från stressade grisar blir väl inte alla gånger så bra, säger han.

Journalisten Nils Funcke har skrivit flera böcker om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen.Janerik Henriksson/TT

På Livsmedelsverkets hemsida står också att producenten som hållit djuren måste lämna ”information från livsmedelskedjan”.

Att sekretessen inte kan lyftas när det handlar om djurskyddsärenden tycker Nils Funcke är ett absurt resonemang.

– Om det nu är så låter det som en brist i lagstiftningen. 

Han är också kritisk till den omfattande mörkläggningen. Exempelvis i en kontrollrapport som Syre har begärt ut från Livsmedelsverket går det att se att en avvikelse påvisades förra året på Siljans chark i Mora, efter en händelsestyrd kontroll gällande ”hållande och skötsel av djur”. Mer än så går inte att utläsa. Det syns inte ens vilket eller vilka djurslag det handlar om. I ett annat exempel från tidningen Foodmonitor har Livsmedelsverket maskat namnet på ett slakteri där det upptäcktes att två suggor hade färska sår som ansågs ha uppstått under transporten. Livsmedelsverket nöjde sig alltså inte med att maska namnet på transportören. Det bedömdes kunna vara skadligt för verksamheten att rapportera på vilket slakteri sårskadorna hade uppmärksammats. 

Har de laglig rätt att maska så pass mycket?

– Jag skulle säga att de går för långt då. Det är klart att man får göra en bedömning av huruvida det kan skada företaget. Och då är vi inne på risken för att de utsätts för djurrättsaktivister som ger sig på dem. Det har vi sett exempel på vid minkfarmer, säger Nils Funcke. 

Han menar att det måste finnas ett påtagligt hot för att maskera uppgifter, det räcker inte med en abstrakt risk för att anseendet kan ta skada.

– Jag har inte hört talas om att man har brutit sig in på ett slakteri. Därför framstår det som omotiverat att göra så långtgående sekretessbedömningar som aldrig förr.

– Och i den andra vågskålen finns allmänhetens rätt att få del av vilka företag som sköter sig och inte.

Nils Funcke poängterar att konsumenter måste kunna välja bort produkter från de företag som inte lever upp till lagens krav. 

I avvägningen av vad som ska maskas menar Nils Funcke att det är kunskapen om företagsnamnet som kan utgöra ett hot.

– Det skadar inte företaget om man talar om att det går för många grisar på varje kvadratmeter om man inte talar om vilket företag det är. Talar man däremot om vilket företag det är men inte vad det gäller är det klart att då sätter genast konspirationstankar igång hos andra.

Hur ser du på att man kan få tillgång till sekretessbelagda uppgifter genom att pussla ihop olika dokument?

– Det är ett sundhetstecken, på att varje myndighet har tänkt till själv. 

Nils Funcke förklarar att myndigheterna ska göra självständiga bedömningar och kan ha olika regler för vad de får lämna ut. Sedan beror det också på handläggaren.

– Det är naturligtvis så att människor sitter på andra sidan också, som tolkar reglerna antingen lite stramare än vad lagstiftaren har tänkt sig, eller töjer lite grann åt andra hållet.

Handläggarens besked ska man se som en preliminär bedömning. Är man inte nöjd med det kan man begära ett formellt beslut från myndigheten, som också behövs för att överklaga. Nils Funcke brukar själv undervisa i att man får lägga pussel. 

– Får man inte ut en uppgift från en myndighet så kan man få den från någon annan. Då har ingen gjort något fel. 

Så det är bra att sekretessen varierar för att det blir bättre insyn?

– Ja, det skulle jag säga. Jag tror att det skulle bli sämre insyn om alla länsstyrelser snackade ihop sig. 

– Risken är att vi får en central myndighet i Sverige som sitter och gör sådana där bedömningar. Då kan du ge dig tusan på att det blir maskat både kors och tvärs.

Han berättar att JO har kritiserat när myndigheter har kommit överens om att exempelvis vänta med att lämna ut en uppgift. 

– Man har då bildat en form av kartell för att hantera en begäran om att få ut uppgifter. Skulle det där sprida sig är jag rädd för att insynen kommer att minska påtagligt.

Olika saker maskas i en kontrollrapport från länsstyrelsen i Dalarna som har begärts ut med två månaders mellanrum.

Förra året ställde sig riksdagen bakom en motion av Mikael Larsson (C) om att regeringen bör utreda hur sekretessen i djurskyddsärenden kan stärkas ”så att alla handlingar som lämnar länsstyrelserna i dessa fall alltid har en stark sekretess och djur och lantbrukare sätts i första rummet”. Hur djurskyddet är ska enligt motionen inte bedömas av ”enskild som begär ut handlingar”, eftersom det skulle medföra ett sämre skydd för djuren.

”När människor med andra intressen kan ta del av eventuella handlingar kan trakasserier mot lantbrukare öka och djurskyddet blir inte starkt och bra”, skriver Mikael Larsson (C). 

Tror du att ett hårdare samhällsklimat minskar insynen?

– Det kan det säkerligen göra när det gäller enskilda bedömningar. Sedan är det alltid så att pendeln många gånger slår från öppenhet mot mer slutenhet. Vi har lagförslag nu som gör att det inte ska vara grundlagsskyddat att bygga upp databaser med uppgifter om brottmålsdomar. Nu viktas den personliga integriteten och affärsintressen lite högre än insynsintresset, säger Nils Funcke.

Offentlighetsprincipen i grundlagen

Svenska medborgares rätt att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen. Till allmän handling räknas exempelvis text eller bild som innehåller information och förvaras hos en myndighet. På regeringens hemsida står det:

”Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”

Nils Funcke tycker att det har blivit en slapp inställning till synen på insyn och offentlighetsprincipen. 

– Man drar ut på tiden och man försvårar för enskilda och för myndigheter att kunna ta del av papper. 

Han påtalar att det hänvisas till behov av ökad säkerhet när exempelvis tidigare öppna lokaler hos kommunerna stängs. 

– Så kan det vara, men då får man se till att man löser rätten till insyn på något annat sätt, säger han.

– Rent allmänt så är jag väl lite bekymrad över vår kära lilla offentlighetsprincip som vi har haft sedan 1766. Det fanns en grundtanke med den där, att det gagnar tilliten inom samhället och förtroendet för myndigheter.

Nils Funcke menar att det självklart ska finnas en långtgående insyn både i branschen och hos myndigheter.

– Det är en rättssäkerhetsaspekt, som i synnerhet gäller företag som producerar något så viktigt som våra livsmedel.

Han påpekar att det är av särskild vikt att allmänheten har förtroende för att livsmedelsproducenterna följer lagstiftningen som riksdagen har beslutat om. 

– Och det förutsätter att de som inte sköter sig får finna sig i att bli exponerade. Det är ett kvalitetsmärke för Sverige.  

Ingen sund kunkurrens

Han tycker att branschen som helhet borde bejaka en större öppenhet. 

– Det är också en fråga om en sund konkurrens mellan de här företagen. En del tjänar extra pengar på att ge avkall på något som gäller djurskyddet. Och kan därmed få en konkurrensfördel gentemot något företag som lever upp till normerna och kanske ett snäpp till. 

Dessutom skulle lägre sekretess fungera som en ”preventiv åtgärd”. 

– Är det på det viset att det skulle bli kutym att det aldrig når offentligheten är risken att man slappnar av när det gäller hur man sköter sina djur. 

Oanmälda kontroller från myndigheterna fungerar också som förebyggande åtgärder.

– Är det någon som har fått prickar så bör man ju kunna göra en gryningsräd, alltså komma utan varsel för att se om det är åtgärdat. 

– Vet företagarna att det kan stå en inspektör här på måndag morgon är det klart att de skärper sig lite grann. 

Nils Funcke påpekar att inte bara myndigheterna utan också media har en kontrollerande funktion, inte minst vid en granskning av myndigheterna. 

– Det är inte alls uteslutet att det förekommer korruption och mutor där också. 

Han tar Attunda tingsrätt som exempel, där sekretessbelagda uppgifter om telefonavlyssning lämnades ut till kriminella. 

– Man kan inte utesluta att kontrollmyndigheterna antingen slappar eller ser mellan fingrarna.

Preventiv övervakning

Kamerabevakning på slakterier kan också vara en preventiv åtgärd, enligt utredningen som lämnades över till regeringen den 2 juni 2023, med förslag om en ny lag med krav på övervakning. I utredningen yttrar sig en expert från Jordbruksverket om att ljudupptagning borde vara tillåtet, vilket det inte ska vara enligt förslaget, då det anses hota integriteten. Djurens rätts riksordförande Camilla Bergvall kommenterade förslaget i ett pressmeddelande:

– Djur uttrycker mycket känslor via kroppsspråk som kan fångas på bild men också genom att till exempel skrika när de utsätts för smärta. Därför hade vi gärna sett att ljudupptagning var en del av lagstiftningen för att den ska göra så stor skillnad för djuren som möjligt.

Utredningen initierades av den förra regeringen och lagen föreslås träda i kraft 2025, men nuvarande regering och landsbygdsminister Peter Kullgren har ännu inte lämnat något besked om nytt lagförslag.

För tre år sedan rapporterade Foodmonitor om att Livsmedelsverket hade tagit bort ljudet på videoklipp som officiella veterinärer hade filmat på slakterier. Tidigare hördes djuren skrika på filmer som begärdes ut. Livsmedelsverket motiverade beslutet med att materialet komprimerades och att ljudet inte tillförde någon sakuppgift. 

Anna Harenius på Djurens rätt konstaterade:

– När till och med ljud börjar censureras av myndigheter kanske det som pågår bakom slakteriernas stängda dörrar har gått alldeles för långt?

I en granskning av Sveriges slakterier tidigare i år rapporterade Djurrättsalliansen att 83 av 88 slakterier som hade kontrollerats av länsstyrelsen 2022 bröt mot djurskyddslagstiftningen. Fler än 900 brister uppmärksammades, exempelvis bedövades inte djur ordentligt. Enligt Jordbruksverkets årliga rapport upptäcktes det brister i standardrutiner runt bedövningen i nära 60 procent av kontrollerna förra året. Livsmedelsverket skickade in totalt 1 505 ”informationer” om avvikelser på slakterier, som enligt tidningen Foodmonitor har bytt namn från ”anmälningar”, efter påtryckningar från branschen. 

119 miljoner döda

Avvikelserna kan påverka väldigt många djur, förra året dödades över 119 miljoner djur på slakterierna, allra flest kycklingar. Många kycklingar dör också under transporten och måste kasseras, drygt 3,2 miljoner under förra året enligt Djurrättsalliansen. Branschen räknar med ett visst svinn och myndigheterna tillåter det. Djuren blir inte annat än siffror i statistiken, något Djurrättsalliansen vill ändra på.

Organisationens granskningar av allmänna handlingar och flera avslöjanden i media kan ha bidragit till ökad sekretess, men det är bara spekulationer, menar Malin Gustafsson, talesperson.

– Alltså om det påverkar på samma sätt som vi ser att djurindustrierna har försökt påverka politiskt att det ska bli hårdare straff, i och med att vi tänjer på gränserna, eller begår lagöverträdelser för att kunna dokumentera hur djuren behandlas. 

Hon förklarar att Djurrättsalliansen finns med de metoder som används, dolda kameror exempelvis, för att allmänheten ska få insyn i hur djur behandlas i djurindustrin i Sverige.

– En av anledningarna till att vi gör det, utöver att vi tycker det är viktigt och nödvändigt att de här djurens livsöden berättas, är för att var och en av oss ska kunna fatta beslut som är välgrundade: ”Vill jag vara en del av att djur behandlas så här i vårt samhälle eller inte?”, säger Malin Gustafsson. 

Sekretess vid djurskyddskontroller

När handlingar maskas i djurskyddskontroller hänvisas det ofta till ”30 kap 23 § OSL och 9 § OSF”. Det innebär kapitel 30, paragraf 23 i offfentlighets- och sekretesslagen (OSL) och paragraf 9 i offentlighets- och sekretess­förordningen (OSF) och där står det:

”Sekretess gäller … i en statlig myndighets verksamhet … för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs …”
Källa: Riksdagen

Tre myndigheter kontrollerar djurskyddet

Livsmedelsverkets officiella veterinärer kontrollerar att bestämmelser för djurskyddet följs på slakterierna. Djuren kontrolleras också före och efter slakt.  ”Syftet är att skydda både människors och djurs hälsa samt att säkerställa att djur behandlas väl”, skriver Livsmedelsverket. 

Om brister upptäcks informeras länsstyrelsen. Det gäller även brister som kan ha uppstått i ”tidigare led i livsmedelskedjan”. Länsstyrelsen fattar beslut inom djurskyddsområdet och utför kontroller hos primärproducenter.  

Jordbruksverket är den samordnande myndigheten, med föreskrifter om hur djur får hållas och skötas. 
Källa: Livsmedelsverket, Jordbruksverket
Zoom

S vill göra upp med nyliberalismen

Partisekreterare Tobias Baudin presenterade ytterligare delar av Socialdemokraternas samhällsanalys, tillsammans med Annika Strandhäll, Björn Wiechel och Niklas Karlsson.

Under tisdagen presenterade Socialdemokraterna ytterligare tre delar av sin nya samhällsanalys som sedan ska ligga till grund för partiets politik framöver. De tre arbetsgrupperna hade fokus på arbete, arbetsliv och samhällsgemenskap genom ökad rättvisa. – Många känner att de har lämnats efter i vårt land, sa partisekreterare Tobias Baudin under en pressträff.

– Under de senaste 20 åren har klyftorna ökat och skyddsnäten har försvagats. Privatiseringar och marknadskrafter har klivit fram då samhället dragit sig tillbaka, sa Tobias Baudin. 

Han konstaterade också att socialdemokratins inflytande också har försvagats då Sverige snart (vid nästa riksdagsval) kommer att ha haft 20 år av högermajoritet i riksdagen.

Därför har några av arbetsgrupperna som arbetat med den nya samhällsanalysen fokuserat på klassiska socialdemokratiska frågor som rättvisa inom arbete och arbetsliv. (Sju av de totalt elva arbetsgruppernas analys går att läsa här. De återstående fyra kommer att presenteras inom kort.)

Bort från ”dåliga jobb”

Björn Wiechel som lett gruppen ”Vi ska arbeta oss rikare – ökad produktivitet och höjt välstånd genom en ny arbetslinje” konstaterade att samhället idag har för många ”dåliga jobb”, som exempelvis gig-jobb, med otrygghet och dåliga löner och villkor. 

– Ett av problemen är att den arbetslinje som sattes av Reinfeldt och som fokuserade på ”enkla jobb” delvis ligger kvar. Tillsammans med de utförsäljningar och avregleringar som genomförts de senaste decennierna och att allt mindre har satsats på det gemensamma har detta bäddat för en situation där vi idag har sjunkande kunskapsnivåer i delar av landet och delar av befolkningen och att de dåliga jobben blir fler. 

– Det här är ett hot mot Sveriges produktivitet men också mot samhällsgemenskapen.

Björn Wiechel konstaterade vidare att det är ett problem när allt färre kommer in på gymnasiet och att en fjärdedel inte klarar en examen. Detta samtidigt som företag inte får tag på rätt utbildad personal. 

– Sverige kommer inte att bli rikare om svensk arbetskraft varken kan bemanna de jobb som krävs för ett fungerande samhälle, som inom välfärden, eller de jobb som ökar Sveriges konkurrenskraft inom nya innovativa industrier. 

Några konkreta politika förslag kommer inte att läggas fram förrän under våren 2024, men Björn Wiechel konstaterar att politiken behöver styra utbildning och arbetsmarknad som gör att svenska folket ”kan få jobb som är bra för dem – och för Sverige”.

Otrygghet på jobbet

Annika Strandhäll har lett arbetsgruppen ”Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla”. Hon berättade att gruppen fokuserat på tre typer av problem: otrygghet på jobbet, otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet samt att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen.

Hon konstaterar att var tredje sysselsatt har haft besvär det senaste året som följd av jobbet och att antalet sjukskrivna på grund av stress har ökat med 50 procent de senaste fyra åren, till nya rekordnivåer.

Det syns också en ökad tudelning i samhället när det gäller anställningsvillkor.

– Alldeles för många, särskilt unga, kvinnor och utlandsfödda, har idag otrygga jobb och tvingas leva med en ständig stress för hur vardagsekonomin och livet ska gå ihop, säger Strandhäll.

– Faktum är att idag har över en miljon svenskar olika former av kontrakt där det gemensamma är att de saknar långsiktig trygghet i sin försörjning. 

– Vi ser att vi är tillbaka till ett daglönarsamhälle, säger Strandhäll och visar upp en röd mössa för att visa på hur arbetsvillkoren historiskt sett ut för många arbetare som stått med mössan i handen.

– Idag står unga människor istället för med en basker med sin mobiltelefon och väntar på att det ska plinga i den för att veta om man får jobba några timmar under den dagen. Det är naturligtvis inte värdigt ett land som Sverige. 

Otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet

Hon konstaterade också att trygghetsförsäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet släpat efter rejält i relation till inkomstutvecklingen i samhället ända sedan 1990-talet. 

– För mig som har varit socialförsäkringsminister i fem år i en socialdemokratiskt ledd regering kan jag inte göra annat än att konstatera att det är ett misslyckande, säger Annika Strandhäll.

Samtidigt har kraven för att kvalificera sig till ersättning höjts. 

– För mig blev det ett uppvaknande när jag konstaterade att en majoritet av de som är inskrivna på arbetsförmedlingen har inte arbetslöshetsförsäkring, säger Strandhäll och fortsätter:

– Det hade varit otänkbart på 90-talet. 

Utanförskap

Att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen ser Socialdemokraterna som ytterligare ett stort problem, och ser det därför som viktigt att bekämpa arbetslösheten. Annika Strandhäll frågar sig hur Sverige kunde glömma bort hur man utbildar de arbetslösa till de lediga jobben.

– Istället för Sverige just nu en politik där vi subventionerar lågproduktiva, lågbetalda jobb med skattemedel. 

Hon ger ett exempel: 

– Istället för att ge en person en tremånaders utbildning som solcellsmontör som arbetsmarknaden skriker efter så får man istället ett nystartsjobb, en skattesubventionerad anställning, för att tvätta bilar på Hisingen i flera år. Det är ju ett kapitalslöseri. 

Marknadslogikens infart i samhället

Niklas Karlsson har lett arbetsgruppen Samhällsgemenskap genom ökad rättvisa och respekt för de som bär upp samhället. Gruppen har gjort en bred analys av utvecklingen i Sverige de senaste 40 åren och beskriver arbetet som uppgörelse med nyliberalismen. 

– De senaste decennierna har vi sett ett systemskifte i Sverige. Vi menar att man inte kan peka på en enskild förändring, utan det är flera händelser, men där alla har en sak gemensamt. Och det är marknadslogiken. Avregleringar, privatiseringar, new public management och marknadsstyrning som smugit sig in i den offentliga välfärdsproduktionen. Det här har präglat politiken under många år, också socialdemokratin. Det har inneburit att ojämlikheten har växt väldigt mycket i vårt land, mer i Sverige än i många andra jämförbara länder, om än från lägre nivåer. 

Det har bland annat gjort att människor börjar se om sitt eget hus. Privata sjukvårdsförsäkringar är ett sådant exempel. Idag har närmare 760 0000 människor i Sverige tecknat en sådan.

– I kölvattnet av detta har det också skapats en grund för framväxt av högerpopulism, ett fenomen som inte bara är svenskt, det finns i hela västvärlden, men där denna nyliberala politik och den växande ojämlikheten har bidragit till högerpopulismens framväxt.  

– Det är tydligt att en socialdemokrati för 2030-talet behöver göra upp med nyliberalismen. Inte bara i teorin utan också i praktiken. 

De olika rapporterna kommer att bli underlag för vidare diskussioner inom Socialdemokraterna och framåt våren nästa år kommer konkreta politiska förslag börja läggs fram. 

Zoom

Tuffa förhandlingar om utsläppshandel på COP28

Solceller på en industrilokal i Kenya.

Vid sidan av de stora utspelen på COP28, pågår nu intensiva förhandlingar om hur Parisavtalets utsläppshandel ska gå till, vilket kan få avgörande betydelse för det globala klimatarbetet.– Det är ett vägskäl, säger Sverige förhandlare David Newell över länk från Dubai.

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.

Så ska det gå till

Att enskilda länder ska kunna köpa utsläppsminskningar i andra länder kan låta ologiskt då hela världen behöver uppnå koldioxidneutralitet för att få stopp på klimatförändringarna. Men tanken är att handeln med utsläpp ska kunna kanalisera pengar till fattiga länder som annars inte förmår att minska sina utsläpp i snabb takt.

Eftersom Parisavtalet kräver att världens klimatplaner uppdateras med jämna mellanrum och tillslut ska innefatta alla delar av ländernas ekonomier är förhoppningen att det ska leda till ett minskande antal utsläppskrediter att köpa över tid. Det då endast de delar som ligger utanför klimatplanen får handlas med.