Kan du fråga om något enklare. Jag bara ber att Gud hjälper mig, mina barnbarn och sju katter.
Svetlana, internflykting i centrala Ukraina, ursprungligen från Kramatorsk.

Min känsla var detta inte kan vara sant. Det här kan inte hända en gång till. Vi upplevde samma sak för åtta år sedan i vår stad. I stora delar av Ukraina var detta en ny erfarenhet, men det var inte det för oss.
Natalia Torishnia, 35, Arvika, ursprungligen från Kramatorsk.

Vi var på lekplatsen. Då hörde jag dem militärjets flyga över oss. Det var så högt ljud de tränade säkert. Det är fred här i Arvika. Men jag blev ändå så rädd.
Iryne Sharova, 34, Arvika, ursprungligen från Sumy, 30 mil från den ryska gränsen.

Den 24 februari gav den ryska presidenten Vladimir Putin order om en fullskalig invasion i Ukraina. Orden följdes av missilattacker och runt om i Ukraina. Missilattackerna följdes av invasion med marktrupper som inför kriget samlats längs Ukrainas gräns i 100-tusentals. Putins anfallskrig var ett faktum med urskillningslöst bombande av sjukhus, skolor, kyrkor och köpcentrum. Massavrättningar av civila och våldtäkter. Krigsbrotten är oräkneliga. Kriget har lett till att tolv miljoner ukrainare har tvingats lämna sina hem, enligt FN. Fem miljoner uppskattas ha lämnat landet, sju miljoner lever som internflyktingar.

Omkring 120 ukrainare bor idag i Arvika. I staden har flera ideella aktörer skickat bussar till Polen med förnödenheter för att fylla bussarna med människor på vägen hem. En av bussarna skickades av den lilla föreningen Jössehäringar hjälper barn. Andra i staden Kramatorsk i Östra Ukraina och i Donetskregionen hade satt sina familjer i bilar med siktet inställt på den lilla värmländska orten Charlottenberg och ett rött hus tillsynes mitt i skogen.

– Den 24 vaknade vi av att billarmet gick. Det var ungefär klockan fem på morgonen. De hade bombat en militär flygplats nära oss. Min bror ringde från Mykolaiv. Han är 43 men hans röst lät som ett skrämt barn. Jag sa till honom gå till grannen som har en källare att ta med vatten, ta med medicin, ta med mat. Han var så rädd. Nu är han med sin 13-årige son i någon av byarna nära den Moldaviska gränsen. I Mykolaiv finns det inget vatten nu, säger Natalia Torishnia.

– Jag kunde inte äta, jag kunde inte dricka jag bara tittade på nyheterna de första dagarna. Vilka har dödats?  Det här kunde inte hända en gång till. Vi upplevde samma sak åtta år tidigare i vår stad. I stora delar av Ukraina var detta en ny erfarenhet, men det var inte det för oss.

Syre pratar med Natalia Torishnia och hennes man Oleksii Torishnia i deras nya hem i Arvika. Familjen är från staden Kramatorsk och de hade satt sig i bilen den 29 februari med målet Charlottenberg.

– Jonny ringde oss och sa till oss kom hit! Vi jublade. vi förstod nu att vi måste fly, men vi visste inte var. Det var som vi väntade på ett tecken. På måndagsmorgonen den 29 februari åkte vi. Vi var så rädda, vi har fyra barn hos oss. Vi har en liten bil med bara tre baksäten.

Oleksii visar en karta över Ukraina.

– Vi var här, Ryssland är här. De är överallt, säger han.

– Vi tog med oss, oss själva, våra fyra barn. Lite kläder, böcker och leksaker, fortsätter han.

Men de hade haft med sig en sak till, från skafferiet plockar de fram en omärkt glasburk med en gyllengul honung. Otroligt god, söt och en närmast sandig konsistens .

– Det är mycket vitaminer i, när du är sjuk ska du äta lite av den med grädde, säger Natalia.

Vägen till Charlottenberg var lång. Paret berättar om att Oleksii körde upp till 13 timmar per dag i snö, kyla och trafikstockningar. Längs vägen fick de hjälp av kristna församlingar och fick bo i kyrkor och hos människor som öppnade sina hem. Så fick de mat, och kunde tvätta sig ibland.

– Vägarna var som en apokalyptisk film, massor av köer och bilar som kraschat. Vi hade kastruller med oss som barnen kunde kissa i. Vi ville åka utan att stoppa, säger Natalia.

– En gång var jag väldigt rädd. Flyglarmet gick och folk ringde oss och sa stanna. Bomberna kommer. Men alla bilar körde och vi bestämde oss, vi åker vi stoppar inte. Och när vi åkte såg vi något som såg ut som en svamp, som en atombomb. Vi hörde inget ljud vi bara såg eldsvampen och vi stannade. Och flera lastbilar stannade. Sen började de köra. Då körde vi efter.

Oleksii och Natalia berättar om livet innan flykten. Att för dem förändrades livet redan 2014 när Ryssland annekterade Krim och proryska och ryska trupper ockuperade flera områden i Luhansk och Donetsk, däribland Kramatorsk. Familjen Torishnia hade även då tvingats lämna sitt hem, men de kunde återvända efter en månad. När ryska- och proryska trupper dragit sig tillbaka till staden Donetsk.

– Vi levde ett vanligt liv, men med vetskapen att något kan hända, säger Oleksii.

– De lämnade staden utan någon strid. När vi fick reda på det, att de bara lämnade, då återvände vi. Jag fick vi en stark känsla att ondskan alltid förlorar. Att de onda militärerna aldrig kommer att vinna, att jag kunde återvända, säger Natalia.

De berättar att efter att delar av regionen Donetsk oblast blivit en utbrytarregion flyttade mycket av den ukrainska administrationen till Kramatorsk istället. Att staden därmed blomstrade med fler jobb. Byggnader renoverades och parker och fontäner byggdes. Samma sak hände i Mariupol.  De berättar om att de de senaste åren fått bättre jobb, kunnat köpa en större lägenhet. Barnen trivdes i skolan och förskolan.

– Livet var fantastiskt. Nu finns inget Mariuopol mer. Men Kramatorsk existerar fortfarande. Igår föll tre bomber där, men fortfarande är staden i fin kondition, men det är tomt, tomt, säger Natalie med tårar i ögonen.

Familjen kom först till Jonny, 74 och Betty Nygaard,73, i Charlottenberg. I det röda huset i skogen bodde de den första perioden.

– Vi försökte övertyga våra nära och kära att också lämna. De trodde att det är säkert. Våra föräldrar vägrade lämna tills fler bomber föll, säger Natalia.

Natalias mamma Galina lämnade Kramatorsk tillsammans med Oleksiis mamma Alla och pappa Serhei. De flyttade också in hos äkta paret Nygaard.
 
– Det var intressant att ha nio personer hos oss. Det var något helt enormt. De bodde hos oss i femton dagar. Då hände miraklet. Notera att jag säger miraklet, berättar Jonny Nygaard.

– En som jag inte pratat med på många många år ringde mig och sa, du behöver lägenheter Jonny. Jo, det behöver jag. Jag har tre tomma lägenheter, alla tvåor, som de kan bo i tillfälligt tills det ordnar sig, förklarade han. Familjen fick en tvåa, och föräldrarna fick var sin tvåa i samma trappuppgång. Det behövdes pengar för hyrorna, omkring 45 000 kronor. De pengarna samlades in i Equmeniakyrkan, fortsätter han.

I samtalet med familjen Torishnia kom Natalias mamma Galina på besök. Hon sätter sig ned och när hon ska berätta om Ukraina faller hon i gråt.

– De bombade min stad igen, de bombade sjukhuset. De bombade min favoritplats där jag plockar svamp. Där jag alltid är på sommaren. Det fanns så mycket fina djur, vackra stränder och sjöar med lila vatten. Det var så vackert. Nu brinner det. Skogarna brinner. Det är en katastrof.

– Idag såg jag en video där de satte eld på vetefält, framtidens bröd brändes, de bränner ned vår framtid.

Har du några drömmar?

– Jag hoppas bara på vinst. Vi kommer inte att backa. Så många barn har dödats. Så många kvinnor har dödats. Jag nämner inte ens alla soldater som dött. Så många har offrat sig. Ukraina kommer inte backa. Ukraina kommer att hålla tillbaka. De kommer fortsätta slåss och jag ber för dem, säger Galina innan hon rusar ut gråtande.

Efter en stund kommer ytterligare en ukrainsk kvinna Luida, också från Kramatorsk.

– Jag kom hit med buss med mina barn. Vi är så tacksamma för Arvikas kyrka som skyddar oss och stöttar oss och ger oss vänskap.

Luida berättar om livet i Ukraina, beskriver det som ett vanligt liv med jobb och med framtidstro. Nu sitter hon här. Hennes man är kvar i Ukraina, han fick inte lämna. Ukrainska män får inte lämna landet om de inte har minst tre barn under 18.

– Jag känner att jag bara lever för dagen. För jag vet inget om framtiden. I Ukraina är det krig. Jag vet inte om mitt hus kommer finnas kvar och jag vet inte hur det går med mitt syskon och min man, säger hon.

Luida ringde sin man. Hon ville låta oss träffa honom med. Han berättar att han jobbar som volontär med ett team i Tjervonohrad. De organiserar och levererar humanitär hjälp. Just nu reparerar de en förskola som ska användas som mottagning för ukrainska flyktingar från Donetsk och Luhansk. De arbetar obetalt. Kyrkan står för deras behov av mat och bostad. Men resurserna börjar sina.

– Vi kommer vara tvungna att flytta ut från kyrkan den 1 september, vi behöver hitta en plats att bo. Vi måste lösa ekonomin för hyra och att leva, säger han.

Hur mår du?

– Prisa gud.

Luida förklarar att frasen ”prisa gud” är ett vanligt svar av ukrainare som har det kämpigt.

– Jag hoppas på fred och att få möta och leva med min familj, fortsätter han.
Luida instämmer. Det är drömmen som håller dem uppe.

Plötsligt ringer det. Det är Svetlana. Hon hade stannat kvar i Kramatorsk och höll koll på bostäder, på kyrkan och på barnhemmet. Nu har hon lämnat och är internflykting med sin dotter och hennes barnbarn och sju katter. Hon är inte speciellt intresserad av att prata med Syre. Det var inte därför hon ringde. Hon ringde för att prata med sina ukrainska vänner. Men vi får ställa ett par frågor.

– Jag oroar mig jättemycket. Det bombas här. Kan du fråga om något enklare. Jag bara ber att Gud hjälper oss. Vi är alla i nöd, hur någon kan hjälpa oss vet jag inte. Det är så långt mellan Europa. Men jag är så glad att se mina ukrainska vänner i Sverige. Vi tror på seger, säger Svetlana.

Undertecknad lämnar lägenheten i Arvika. Samtalen har varit känslosamma, men med de som är kvar i Ukraina har de varit svåra. Frågorna känns banala, nästan framtvingade. Det finns ingen tröst att ge.

I grannhuset bor ytterligare en ukrainsk familj som Syre bjuds in till. Familjen Tsykalenko.

Alex och Larysa och deras tre barn, även de från Kramatorsk.

– Vårt liv var bra, vi hade allt. Men minnena innan kriget har bleknat och är svåra att plocka fram. Vi levde ett vanligt liv. Den 24 februari förändrades allt. Det var skräck, rädsla. Vi kunde inte förstå vad som hände. Vi levde ju i ett underbart land. Allt var bra. Det var utveckling. Plötsligt präglades varje dag av bomber och skottlossning. Det är en konstig känsla när man inser att det inte går att veta vad som kommer att hända nästa sekund, säger Alex.

Men även han berättar om 2014:

– I Kramatorsk tror jag det började i april 2014,  i juli lämnade trupperna bara. De begav sig till staden Donetsk och den ukrainska militären kom till Kramatorsk. Det kallas för befrielsedagen, det är en helgdag nu, säger han.

Han berättar att livet gick vidare efter juli, när hans fru bryter in.

– Långsamt återvände livet till det normala, människor återvände, och affärer började öppna. Men samtidigt visste vi hela tiden att pågick ett krig i närheten, det är inte långt till Donetsk, säger Larysa.

Även familjen Tsykalenko väcktes av bomberna klockan fem på morgonen efter att Putin gett order om en ny invasion.

– Den första frågan jag ställde mig, är det krig igen. Ja det är det. På nyheterna såg vi att bomber inte bara fallit i Kramatorsk utan att överallt i Ukraina. Vi såg att den ryska presidenten förklarat att han planerade ett krig. Han kallade det inte för ett krig, men det är krig.

– Den här gången hade vi små barn, jag var lycklig över att de sov och inte reagerade på bomberna. Andras barn var lite äldre och kommer ihåg de tidigare bomberna. Samma kväll bestämde vi oss för att vi inte tänker låta våra barn lära sig vad ett krig är och att lämna, säger Larysa.

Familjen Tsykalenkos färd genom ett krigsdrabbat Ukraina liknade den som familjen Torishnia genomförde.

– Det var mörkt, det var kallt och snöade. Människor från kyrkor runt om i Ukraina tog hand om oss. De hjälpte oss att reparera vår bil, gav oss husrum och mat.

Vid den Ukrainska gränsen tog det stopp för Alex. De hade tre barn under 18, men samtliga är inte gemensamma. Alex fick bli kvar. Larysa ville inte lämna honom, men övertalades.

– En månad senare tilläts jag lämna. Under tiden hade jag jobbat som volontär. Jag hjälpte till med transporter både för militärer och människor som var på flykt.

I Stockholm var pengarna slut. Men för ukrainska flyktingar erbjöds gratisresor på tågen. Personalen som delade ut dessa hade dock tagit rast och hans tåg till Arvika och sin familj var 30 minuter bort.

– Då kom en svensk man fram till mig: Jag ser att du försöker hitta hjälp. Han frågade varför jag skulle just till Arvika. Jag förklarade att jag har min familj där. Han frågade då om han kunde bli min gratisbiljett och han betalade. Han hade varit på en affärsresa och hade saknat sin fru och sina barn. Nu ska jag träffa dem och du ska göra samma sak sa han.

– Det var otroligt och fantastiskt att se varandra igen, säger Larysa och Alex i mun på varandra.

Alex säger att han fortfarande har återkommande mardrömmar från kriget. Han har släktingar, bland dem hans mormor i Mariupol, en stad som blivit symbolen för Rysslands grymma krig och som mest träffande har beskrivits som helvetet i Ukraina.

– De är där utan elektricitet, utan vatten. De gör upp eld på trappan för att laga mat. De måste ned till källaren för att få tag i det vatten som fortfarande finns kvar i rören.

– Jag hade ingen kontakt med dem de första månaderna. När de fick telefontäckning skrev de något fort som, vi lever, och inget mer. Det blev tyst. Sedan gick det en vecka eller två och då kom ett meddelande igen att det är okej. Min mormors syster är en kvinna på 87 år och nu lagar hon mat över öppen eld på sin trappa.

Larysa sitter tyst när Alex berättar och säger plötsligt.

– Vi tror på Gud, det gör det enklare. Vi är så glada över att vi kan be. Vi lämnar över det till honom och vi kan också hjälpa till. Människor kan inte bara hjälpa oss. Vi kan också hjälpa andra, säger hon.

Iryne Sharova är från Sumy i nordöstra Ukraina nära den ryska gränsen.

– Den 8 mars lämnade jag och min tvååriga son Sumy. Det pågick en evakuering den dagen, säger Iryne.

Regionen Sumy är under konstant attack från ryska missiler. Iryne och hennes son fick följ med i en för henne okänd familjs bil.

– Vi kände inte människorna som tog oss i sin bil, det fanns inte en chans att vi hade blivit evakuerade utan dem. De bara tog med oss. Bussarna som körde ut människor från staden hade redan lämnat. Vi hade en otrolig tur. Världen är inte utan goda människor.

– Det var mycket ryska pansarvagnar på gatan, men de sköt oss inte. Det var skottlossningar och bombningar hela tiden. Under den koordinerade evakueringen var det säkert, men till och med då blev de första bilarna beskjutna.

– Jag var så rädd, gråter, jag känner att jag inte har lidit tillräckligt, jag har inte sörjt tillräckligt. Jag måste gråta mycket mer än jag gjort för att få bort mina känslor, försätter hon.

Iryne Sharova berättar om sitt liv innan kriget. Hon bodde med sin mamma, bror och syster och hennes barn. Hennes bror har kallats in till militären.

– Vi var lyckliga. Nu är jag så orolig för de som är kvar. Min mamma vägrar att lämna eftersom min bror är inkallad. Min syster tror att kriget snart är slut så hon har valt att stanna.

Men kriget är fortfarande närvarande även i Sverige och Arvika. Under dagen dånade militärflygplan över himlen. Vid tidpunkten var Iryne och lekte med sitt barn vid lekparken.

– Det var ju säkert en övning, men jag blev så rädd. Det var ett så högt ljud. Annars har vi en klar himmel här. Inga bomber.

Hon ringde sin mamma under samtalet, Vira Ponomaryova.

– Jag är i Sumy i Ukraina. Vi bor nära gränsen, flyglarmet går flera gånger varje dag, vi känner oss inte alls säkra. Vi känner inget hopp. När ryssarna var här kändes det ännu mycket värre, det är bättre när de inte är här, säger Vira.

Vira Ponomaryova berättar att hon tre dagar i veckan går till en liten trädgård som hon har i utkanten av staden. Där vattnar hon och sår blommor, gurkor och tomater. När hon får frågan om hur hon känner brister hon i gråt.

– Jag hatar dem, jag kan inte säga något annat, det är mina djupa känslor, jag hatar dem. Men dig önskar jag all lycka, jag önskar att du aldrig få uppleva det som vi upplever. Jag önskar att du får ha din barnbarn hos dig. Att du får krama dina barn. Tacka det svenska folket och de som hjälper oss. Vi ger er kramar.

Runt om i bostadsområdet leker barn och pratar på ukrainska, familjer kommer med matkassar. En stor grupp känner varandra sedan tidigare. De har varit i samma kristna församling och är frikyrkliga protestanter. Det är inte en slump att de alla sökt sig till Arvika i Värmland.

Oleksii Torishnia tog med Syre till hans föräldrar Alla Torishnia och Serhei Torishnii.

– Vi har känt Jonny i minst 13 år. Han har så stort hjärta. Jag arbetade för kyrkan och vi hade ett samarbete med kyrkor i Sverige. Vi organiserade sommarläger för föräldralösa barn, men också för barn från större familjer. Sen kom kriget och allt blev hemskt. Då sa Jonny till oss att vi kan komma hit, säger Alla.

Alla berättar att de bland annat bedrivit barnhem i Kramatorsk och runt 2007 hjälpte Jonny Nygaard till att organisera ett sommarläger i Arvika tillsammans med Arvikas pingstkyrka. Sedan dess har de hållit kontakt. Arvika pingstkyra har blivit en vänförsamling och Jonny har rest flera gånger till Ukraina och han och pingstkyrkan gör regelbundet insamlingar för att bidra ekonomiskt.

– Barnen har evakuerats till säkrare platser, några till västra Ukraina och många barn har följt med sina fosterfamiljer. Några av dessa familjer bor i Tyskland och några i Italien.

Serhei Torishnii säger att han hoppas kunna återvända till Ukraina.

– Du har ett jobb, det gör det enklare för dig att inte tänka på det här, din uppmärksamhet skiftar. Men vi bor här och gör ingenting utan kan bara tänka på hur det är hemma. Vi oroar oss över Ukraina över alla som dör i Ukraina, säger han.

Alla fyller på:

– Vi är tacksamma för alla länder som enats i att stödja Ukraina i det här kriget. Att ni hjälper humanitärt, finansiellt och militärt. Vi läste att Sveriges premiärminister besökte Ukraina och det var så fantastiskt. Vi älskar vårt land, men nu älskar vi också Sverige så mycket.

Syre möter Jonny Nygaard i Pingstkyrkans lokaler. Han har på sig en vit tröja med föreningen Jössehäringar hjälper barns logotyp.

– Vi hade ett sommarläger 2007 här i Värmskog. Det kom ungefär 38 barn med nio vuxna från Ukraina. Från och med då kände jag att jag vill vara med och hjälpa till. Sedan dess har lägret anordnats ungefär vartannat år.

– Jag minns att vi satt 13 personer runt ett bord och diskuterade hur vi skulle få ihop pengar till sängar och material. Vi hade ju inga pengar alls. Någon sa att vi måste ha pengar för att kunna ta alla dessa barn från Ukraina. Men vi tror på Gud, att han kan hjälpa oss. När lägret var över hade vi 60 000 kronor över.

– Samma år åkte jag ned med en grupp personer till Kramatorsk för att se om vi kunde hjälpa till där.

2008 bildades föreningen Jössehäringar hjälper barn för att bedriva arbete i Ukraina. De riktade in sig på barnhemmet som församlingen i Kramatorsk drev. Jonny säger att 2007 var det 40 – 50 barn där. Insamlade pengar i Sverige hjälpte bland annat till att få ordentlig installation av värme i hemmet.

Insamlade pengar har även gått till att betala barns utbildning och äldres vård.

– Till slut kunde de inte driva barnhem på platsen mer på grund att de inte hade ett godkänt kök. Kraven har ökat i Ukraina som i Sverige, till exempel med hur mat ska hanteras.

– Då fördelade församlingen i Kramatorsk de här barnen till de olika familjerna. Någon familj tog hand om så många som 8-9 barn. Samtidigt samlades pengar in för att hjälpa de familjer som tagit emot barn. Det handlade om kastruller och basal hjälp som sängkläder. Det var helt fantastiskt att se effekten. Försök se 40 – 50 barn utplacerade så fort, det gick på en vecka. Helt fantastiskt, fortsätter han.

Jonny berättar att barnen som församlingen tog hand om var föräldralösa.

– Det var barn som de hittade i avloppssystem och på gatan. Barnen har stannat kvar hos sina familjer och de har blivit äldre och äldre. De barnen som jag träffade i början har idag egna barn. Det har varit så fantastiskt att se utvecklingen. När jag träffar mammor och pappor så frågar en del om jag kan bli morfar eller farfar åt deras barn. Det är klart jag blir. Det är roligt.

2014 förändrades situationen berättar Jonny.

– Det var ändå en positiv utveckling i regionen fram till 2014. Då började Ryssland skjuta sönder hus. Jag har bilder på det när jag var i Slavjansk och tittade. De körde runt mig och jag fick titta på eländet. Redan då var ryssarna där och sköt människor och hus. Det var ingen hejd på någonting.

– Vi kom till en församling, där hade tagit både pastorn och tre av äldstebröderna och skjutit dem allihop. Vladmimir Putin har lite att försvara, han har lite att stå till svars för.

Morgonen den 8 april trängdes uppemot 4000 civila på tågstationen i Kramatorsk för att lämna staden. Ryssland avfyrade missiler mot folksamlingen. Över 50 dödades varav flera barn. Ett hundratal skadades.

– En av de på tågstationen kände jag. Roman, han var där när bomben föll. Han dog. När vi fick höra det skickade vi en buss. Jag hade direktkontakt med sex familjer. Det kom 23 personer som jag kände, men vi fyllde självklart bussen. Det var prio ett att bussen skulle vara helt full.

– Även andra privata aktörer i Arvika ordnade bussar, men där var inte jag delaktig, säger Jonny.

– Jag kände mig som en sambandscentral, en dag räknade jag hur många telefonsamtal jag haft ut och in och då kom jag upp i 90 samtal. Jag satt bara hemma och dirigerade och tog beslut. Jag var en bricka i spelet i den här insatsen. Det var många som samarbetade.

Väl i Arvika var det inte helt självklart hur de som kom med bussarna skulle kunna få bostäder.

– Vi var flera månader före Migrationsverket. Migrationsverket de jobbar, men de jobbar långsamt. De sa nej, sen sa de nej och sen sa de nej igen. Det är fantastiskt att de har ändrat åsikt nu. Det är ett mirakel i sig. Men Arvika kommun vill jag höja till skyarna. De har gjort allt i sin makt. Men en sak kan Arvika kommun inte göra och det är att bryta mot regler. Men de har ju brutit mot någon, de tog ju till sig de här ukrainarna. De ordnade lägenheter imponerande snabbt.

Idag har ukrainarna i Arvika stabila boenden. Mötena med alla dem som lämnat kriget har flera gemensamma nämnare. Känslor som pendlar, från hopp, till sorg till ilska. Alla Syre träffat har velat betona sin glädje över att ha fått komma till Sverige. De beskriver att de mottagits med värme.

– Svenskar har öppna hjärtan, säger Iryne Sharova.