Jag vet att det kanske börjar bli tjatigt att säga åt de borgerliga partierna att de är naiva, men jag tänker faktiskt inte sluta. Inte så länge som de håller tyst och tittar åt andra hållet när Sverigedemokraterna trampar på allt den nya regeringen påstått att de ska vara.
Att SD kniper ordförandeposter är visserligen väntat. Att de får posterna både i justitie- och utrikesutskotten är däremot anmärkningsvärt. Efter en valrörelse där de blåa partierna skrikit ikapp om lag och rätt, ska man inte underskatta symbolvärdet i att en sverigedemokrat tilldelas ordörandeposten i justitieutskottet.
Särskilt när personen i fråga är någon så kontroversiell som Richard Jomshof.
Stärkt av framgången gick han nästan omedelbart ut i sociala medier och kommenterade sitt gamla citat om hur partiet måste anpassa sin retorik så länge de inte sitter i regeringsställning och media inte fungerar som i Ungern. ”Spot on!” twittrade han, och återgick sedan snabbt till sitt paradnummer: att attackera islam, som han uttryckligen sagt inte hör hemma i Sverige.
Skulle jag som utomstående granskare lista Jomshofs intresseområden, är det tveksamt om lag och ordning skulle kvala in på topp fem. Baserat på hans politiska motioner ligger frågor som skola och djurrätt betydligt högre, men mest av allt knuffas rättspolitiken ner på listan för att politiska förslag som rör olika typer av insatser mot islam tar upp minst tre poster på egen hand.
Så vad sjutton gör han i justitieutskottet?
Det visade sig snabbt vilken typ av dumheter han tänker syssla med, när han under riksdagens öppnande uttryckte en önskan om att slopa diskrimineringslagen. En tydlig påminnelse om att SD:s sympatier aldrig kommer att ligga hos minoritetsgrupper, särskilt i kombination med att han själv röstat för ett förslag om att politisk övertygelse ska inkluderas som diskrimineringsgrund i läroplanen. Jomshof har vid två tillfällen själv fått sparken från lärarjobb på grund av sitt politiska engagemang i ett rasistiskt parti.
Ni förstår, det räcker liksom inte att få makt. Det märks inte minst på att Sverigedemokraterna och deras svans är precis lika gnälliga som vanligt, trots att de nu fått precis den situation de önskat sig: Inflytande, utan att behöva ta ansvar som regeringsparti.
Nu vill de ha revansch. De vill hämnas.
De vill klaga högljutt på att andra polariserar debatten, trots att de själva fortsätter att flytta gränserna för vad som är acceptabelt med attacker på meningsmotståndare. De vill, som riksdagsledamoten Adam Marttinen, anklaga alla som kritiserar dem för att inte respektera demokratin.
Deras reaktion när de får smak på makten blottlägger de auktoritära rötter de påstår sig ha begravt sedan länge. De visar tydligt i vilken riktning de avser att förflytta sig, och markeringen från de blåa partierna lyser med sin frånvaro.
Jag sa att jag inte tänkte sluta kalla de borgerliga för naiva, men det är faktiskt inte riktigt sant. Förr eller senare bör vi nog överväga att inte låta dem komma undan med den välvilliga tolkningen.
Arbetarens hundraåriga arkiv har digitaliserats, och är klart intressant att bläddra i.
Mängden attacker online på alla till vänster om M verkar ha ökat avsevärt, till och med jämfört med under valrörelsen.
