Roddarmadam Toya Westberg: ”Vi borde prata om klimatet som om det vore fotbolls-VM”

Roddarmadam Toya Westbergs träeka följer ingen tidtabell. Runt tio en solig förmiddag i slutet av september dyker den upp som en prick mitt i Riddarfjärden. Med stadig riktning mot Norr Mälarstrands solbryggor på Kungsholmen skär ekan den krusiga vattenspegeln. När en hemmamålad piratflagga blir synlig börjar pensionärer i dunjackor fotografera från strandpromenaden, illa dolda av buskar och vass.

Kort efter att Toya Westberg lagt till vid en av bryggorna kommer dagens första passagerare fram, de heter Göran och Bernt.

– Vi är promenerare, förklarar Bernt.

– I grunden pensionärer, fyller Göran i.

De har sett roddarmadamens eka i en lokaltidning och åker gärna med till Södermalm.

– Men har du tillstånd för det här? undrar Bernt.

– Jag behöver inget tillstånd, eftersom jag inte tar betalt, säger Toya, som dock accepterar donationer.

– Så du är inte med i SL-appen ännu? (Storstockholms lokaltrafik, reds anm)

Passagerarna skrattar medan Toya med vana årtag tar sikte på Söder Mälarstrand. De vill veta hur hon fick idén att bli roddarmadam.

– Jag läste några historiska spänningsromaner, och där dök de där figurerna upp. Det var nåt häftigt med dem, de låg i bakhuvudet och pockade på min uppmärksamhet, börjar Toya.

Otrevliga och fattiga

Roddarmadamerna var ofta fattiga arbetarhustrur eller änkor som transporterade människor och gods mellan Stockholms öar mellan 1400-talet och slutet av 1800-talet.

– Det här är en klassisk rutt, men de körde lite överallt – Djurgården, Gamla stan. Det var alltid tanter, och de var tydligen väldigt grova i mun. Fattiga, och jävligt otrevliga. Så de fick sedermera konkurrens av dalkullorna som var så himla mycket trevligare, berättar Toya.

Men du såg dig själv i roddarmadamerna?

– Ja, jag tror att jag har nog varit roddarmadam i ett tidigare liv. Jag är duktig på ovårdat språk, jag har försökt kämpa bort att jag svär… Sen är jag stark. Inte rädd för människor.

Möjligheten att få röra sig och vara utomhus bidrog till beslutet att förkroppsliga sin inre roddarmadam, fortsätter Toya, parallellt med chansen att få göra något praktiskt i klimatfrågan.

– Jag höll på att drunkna i ångest, och kände att det behöver göras nånting. Det behövs ett samtalsklimat kring det som är ärligt och opretentiöst och där alla får höras. Så då kände jag att det kanske är så här det får bli, på en båt.

– Aha, så du vill diskutera klimatfrågan nu när vi är här ute? undrar Göran.

– Här är ni fast, liksom, ler Toya.

Poliser som pratar klimat

Under gårdagen rodde hon i skytteltrafik hela eftermiddagen. Bland passagerarna fanns en sportfiskehatande norrlänning, en miljöpartistisk politiker och en person från amoristkyrkan, berättar Toya, och intygar att det blev ett intressant samtal.

– Vi kom faktiskt in på klimatfrågan i alla diskussioner. Sen när dialogpolisen kom förbi och ville prata klimat, då vart jag nästan tårögd. Fyfaan vad fint!

Efter en kortare diskussion om att limma fast sig i vägbanor och bilisters reaktioner på det slår Göran fast:

– Det finns inga lätta svar på de där frågorna.

Han ger exempel på för- och nackdelar med olika energislag.

– Jag tror att svaret till att börja med är: Hur lite kan vi konsumera? Hur lite klarar vi oss med? säger Toya.

– Egentligen borde du ju ta med bilister i båten. Säg åt de där Extinction (aktivistnätverket Extinction rebellion, reds anm) att blockera Norr Mälarstrand och så leder de trafiken hit, föreslår Göran.

Ekan närmar sig Söder Mälarstrand och Toya tar sikte på kajkanten mellan två större båtar.

– Där vid stegen tänkte jag släppa er. Ser det lite sportigt ut eller?

– Hellre stege än ingen stege, konstaterar promenerarna och tar sig utan större vedermödor i land. Swishar en summa och tackar för åkturen.

Forskarnätverk

Utöver sitt nya arbete som roddarmadam är Toya Westberg grundare till organisationen Researchers desk, som sedan 2019 samlar forskare från olika discipliner i syfte att skapa dialog med allmänheten om klimatfrågan. Idén fick Toya när hon deltog i en av de första stora svenska aktionerna med aktivistnätverket Extinction rebellion, berättar hon efter att åter ha satt kurs mot Kungsholmen.

– Jag hamnade i dialoggruppen under Extinction rebellions första uppmärksammade grej vid riksdagshuset, så jag skulle prata med alla förbannade människor om varför de blev stoppade i sin framfart. Och då kände jag att fasen, det är ju inte jag som ska stå här utan forskarna. De borde förklara för människor varför vi gör det här, säger Toya.

Hon hade nyligen mött ett antal forskare på en tankesmedja som Johan Rockström och läkaren Pia-Maria Lodhammar startat. Toya är själv inte forskare men ”tiggde till sig en plats”, berättar hon.

– Det var väldigt skönt att få prata direkt med forskarna och ställa mina kanske naiva frågor. Jag är väldigt amatörpåläst, så jag kunde i alla fall prata med dem och fick dem att förklara ända till jag förstod.

Ett 80-tal forskare ingår i nätverket, inom discipliner som geokemi, sociologi, ekologi, epidemiologi och filosofi. De har bland annat deltagit i gatuföreläsningar under klimatstrejker och en rad öppna Zoom-föreläsningar under pandemin.

– Det blev skitintressant. För det första har vi ett gäng makalöst intressanta forskare i Researchers desk, det är en skattkista av kunskap i vår tids viktigaste fråga. Det är häftigt och skrämmande att lägga hela pusslet, att få allt från freds- och konfliktforskning till morgondagens mat, var är fröerna för framtiden, nya ekonomiska modeller, vad händer med de smältande glaciärerna? Det är lika skrämmande som intressant.

Gick sönder

Men kunskapen fick en baksida för Toya personligen.

– Jag fick mer kunskap än jag egentligen hade bett om, så jag gick sönder. I våras var jag så trasig att jag bara kände att det måste finnas ett sätt jag kan bidra till klimatfrågan utan att jag själv måste drunkna. Det måste finnas nånting positivt jag kan göra – och så dök det här upp.

I en lånad eka har hon sedan några veckor tillbaka skapat en plats för att prata om klimat med den som önskar, ackompanjerat av vågskvalp och årtullarnas regelbundna knirrande.

– Du känner till Harpsundsekan, det är ju också vår svenska tradition utöver roddarmadamerna. Där pratar man ostört. Och det är nåt med det här lugnet, och att jag sitter och gör nånting – det känns liksom enkelt att prata för alla, avslappnat. Och så kan man titta på allt det vackra runtomkring och påminnas om hur jävla bra vi har det. Minnas magin med att överhuvudtaget finnas, säger Toya.

Magin bryts av en ringsignal. En kommersiell radiokanal vill ha henne i studion i eftermiddag. De undrar om hon kan spela in lite båtljud som de kan använda.

Märkte klimatförändringar som skidåkare

Toya Westbergs arbetsdag på Riddarfjärden brukar pågå ungefär mellan 10 och 17, berättar hon.

– Jag tror och hoppas att till våren kanske det blir tidigare så jag är uppe med tuppen och kör folk till jobbet liksom. Det är en fin början på dagen, att komma ner i varv och få njuta lite. Jag tror det är bra för fantasin och allting. För själ och hjärta och hälsa att få börja morgonen så, hellre än en kö eller stressig tunnelbana.

Hon nickar mot land, där trädkronorna börjat skifta i höstens gyllene palett.

– Långholmen är ju helt magiskt nu med alla färger. Jag älskar att vara ute och jag blir vansinnig om det är vackert väder och jag inte får vara ute, om jag sitter vid en dator. Då blir jag på sjukt dåligt humör.

Att något inte står rätt till med klimatet har hon själv erfarit som tävlingsskidåkare.

– Jag är ganska uppmärksam, jag tittar hela tiden runtomkring mig, letar början och följer tråden framåt för att lägga pusslet. Jag tror att jag ganska tidigt började märka förändringar. I Chamonix där jag bodde många år smälter glaciärerna jättefort. Och det är ju såna vi åker skidor på. Från ett år till ett annat fanns inget kvar. Jag började läsa på allt jag kunde, och ju mer jag läste på och ju mer jag läste desto mer engagerad blev jag, berättar Toya.

McDonalds slutade med ballonger

Innan hon började arbeta med Researchers desk var hon hemkunskapslärare, och spred sitt miljöengagemang till eleverna. Efter att ha plockat skräp som till lejonparten bestod av plastpinnar och ballonger från McDonalds skrev eleverna brev till företaget, berättar hon.

– I början av varje lektion läste vi upp deras svar och i slutet av lektionen skrev vi ett nytt brev. De tyckte inte att det var deras ansvar vad folk gör med ballongerna.

Men efter två år slutade McDonalds Sverige med ballonger.

– De skrev precis vad vi skrivit till dem. ”Vi är tillräckligt stora för att göra skillnad”. Det var ju skitcoolt. Vi fan gjorde det, vi fick dem att sluta. Det var ju skithäftigt för att man kunde se att vi kan påverka. Om alla försöker med det de kan bidra med skulle vi se stora förändringar, säger Toya.

Ekan har åter nått solbryggorna som just nu är folktomma. Toya lägger till mellan två av dem och monterar en sjörövarflagga med texten ”I dag Roddarmadam” på en av bryggorna.

Lyxen i det enkla

Under en pärm med gamla stenkakor öppnar roddarmadamen en svart låda.

– Vevgrammofon är det bästa som finns. Det är farmor och farfars gamla, med deras skivor. Det är lite Evert Taube och gammal folkmusik och lite gammal fransk jazz, eller chanson är det väl snarare, säger hon och börjar veva.

”J’ai donné tout c’que j’ai, mon amour et tout mon cœur /À mon homme” sjunger vissångerskan Patachou stillsamt.

– Är inte det här jävligt lyxigt? Vi är så himla fast vid att vi ska konsumera en massa prylar. Det bara stressar folk och får dem att känna sig otillräckliga. Jag hoppas att folk kan se rikedomen i nåt väldigt enkelt och litet. Det är det vi ska värna om i det här läget. Det handlar inte om att gå tillbaka till stenåldern, utan att vi ska bli hälsosammare, hålla lugnare tempo. Det ständiga tillväxtsuget har inte gjort oss lyckligare.

Omställningen kan vara något fint, menar Toya, och tar åter naturen som exempel.

– Jag har gjort månadslånga vandringar. Man fattar väldigt fort att det enda som är riktigt viktigt är vatten. Jag måste ha fyra liter vatten med mig varje dag. Då får man planera efter det. Finns en sjö, finns en källa nånstans? Och precis när man inser att det är det enda som är viktigt, då uppstår en enorm känsla av rikedom säger hon, och fortsätter.

– Det var så skönt första gången, jag kände att det här är helt otroligt. Jag har nästan ingenting med mig, triangiakök, tält och 4 liter vatten, jag är i naturen 24-7, och jag känner mig så rik. Det är ju en fin omställning. Jag tror vi blir lyckligare av att känna att vi är en del av det hela, och inte stör det.

Alla kan prata klimat

Samtidigt pekar utsläppskurvorna åt fel håll. En uppmärksammad granskning från Researchers desk visar att de riksdagspartier som just nu är i färd att börja styra Sverige har klimatambitioner som går åt helt fel håll.

I den här situationen är det lätt att bli uppgiven. Hur hittar du kraft att inte…

– Gå sönder? Har man inställningen att det går ändå åt helvete, då går det ju åt helvete. Det handlar om att skademinimera.

– Och så känner jag att jag gör faktiskt vad jag kan. Om det går åt helvete kan jag se min son i ögonen och säga att jag gjorde allt jag kunde. Och nu börjar jag gråta. För det är ju skitläskigt. Men det är det det handlar om. Jag kan bara göra vad jag kan.

– Man möter massa barn som är helt fantastiska. De har massa drömmar om livet och bara ser hur vi bara pissar på deras framtid. Jag kan inte fatta hur vi kan göra det här.

Ansvaret är politikernas, fastställer Toya, men lägger snabbt till:

– Men de är ju bara följare, de är mesproppar hela bunten. Den enda som egentligen stått vid sitt budskap är nästan Jimmy Åkesson. Alla andra är kappvändare och följer med strömmen. Jag är skitless på politiken. Det är ju därifrån besluten måste komma, men om de bara är följare så måste det komma från oss andra att få upp frågan på dagordningen.

Hur då? Vad kan man göra, förutom att bli roddarmadam?

– För det första: om du sätter dig in i frågan kan du prata med folk om det. Och forskarna finns där hela tiden. De är beredda att prata med vem som helst, när som helst. Så har du frågor kan du skriva till Researchers desk och få en dialog med forskare direkt, erbjuder Toya.

Potential i energikrisen

Från solbryggan har någon sett sjörövarflaggan och undrar över destinationen. Vevgrammofonens skiva har slutat snurra. Bakom vassen väntar fler nyfikna, men Toya verkar inte stressad. Hon har ju ingen tidtabell.

– Vad alla alla alla kan göra är att läsa på i frågan. Och börja prata om det, så det kommer upp på agendan överallt. Som att det vore fan fotbolls-VM och vi var i final. När vi var trea i fotbolls-VM – alla snackade fotboll. De som var minst intresserade av fotboll i hela världen snackade fan fotboll. Vi måste få upp det på den agendan, på den nivån. Då kommer hoppet med det.

Just nu pratar alla energi. Vad ser du för potential i det? Att folk börjar spara och så.

– Det är ju världens potential! Jag läser in ljudböcker som jobb och har just avslutat en historisk roman om Sverige under andra världskriget, under ransoneringen – så jävla vettigt att ransonera när det är kristider! Varför gör vi inte det? Att vi inte använder det här gyllene tillfället att agera solidariskt och drar ner på vår konsumtion. Vi kunde skapa nån sorts tävling i landet, vilken kommun kan dra ner mest? Det finns ju enormt mycket möjligheter i detta!

–  I stället för att köra vidare i det inkörda spåret med ett enormt beroende av en planetärt ohållbar livsstil där vi gräver ut planeten som en jävla schweizerost kan vi använda krisen till att ställa om. Det är en fantastisk tidpunkt att göra nånting bra.