Den mest högerinriktade regeringen sedan allmänna rösträttens införande har tillträtt, styrd av ett parti med rötterna i nynazismen, som firat sin nyvunna makt med att hetsa mot att ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism bjudits in till SVT och kräva strypta medel till en demokratiorganisation som haft mage att kritisera den nya politiken.
När Jimmie Åkesson får frågan har han svårt att hitta något krav de lagt på bordet i förhandlingarna som inte M, KD och L tvingats (eller velat) acceptera. Men i en intervju i Expressen kan oppositionsledaren ändå inte spontant komma på något i högerpartiernas uppgörelse om flyktingar och rättspolitik värt att ta avstånd ifrån.
Det här skulle man kunna skriva många rader om. Men jag skulle ändå inte kunna formulera mig bättre eller hårdare än Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida: ”Har det brunnit i huvudet på Magdalena Andersson?” Den nyss avgångna statsministern jämförs med kommunmoderaten i Norrtälje som ställd inför försöket att chockhöja de egna arvodena svarade reportern med 27 sekunders tystnad. Den socialdemokratiska partiledarens ovilja till motstånd, skriver Aftonbladet, är i förlängningen ett större hot mot demokratin än SD:s makt.
Låt mig försöka formulera något om varför S-ledningen gör så här. Vad är strategin bakom att före valet förklara att SD:s politik är ett hot mot oss alla, för att direkt efteråt låtsas som att deras nu snart genomförda hjärtefrågor egentligen är S-politik?
Jag tror det handlar om Tony Blair och 1990-talet. Den tid då Magdalena Andersson och hennes närmsta förtrogna formade sin politiska uppfattning.
Blairs strategi var triangulering. Det är lite finare språk för att lägga sig platt i de frågor där ens motståndare för stunden har övertaget, för att bara ta strider man lätt vinner.
S är omskakat av valförlusten och har ännu ingen analys av läget, än mindre en ny strategi. Så de blinkar nyvaket mot omvärlden, och gör som de brukade göra. De triangulerar.
Flyktingars rättigheter, det vill de inte tala om. Rättsstatens principer, sådant är jobbigt om folk får för sig att man är soft on crime.
Så Magdalena Andersson säger om Tidöavtalets attacker mot flyktingar och principer att det där är inte så farligt. För Expressen gör hon tydligt att hon inte vill prata om det, om dom. Hon vill prata om pengar till kommuner och regioner, att M och SD sviker välfärden.
Problemen med detta är två.
Magdalena Andersson vill ju inte egentligen prata om välfärden heller. Hon har, som Daniel Suhonen konstaterat, just skrivit in sig i den socialdemokratiska historien som den första partiledare som gått till val utan ett rejält vallöfte på välfärdsområde. 2018 saluförde man i vart fall familjeveckan, och visst går det att invända mot den, men det var ett förslag om en gemensam investering för att göra livet lättare för många. Rätt utformat kunde det öka människors makt över sin tid, och väcka längtan om ett annat välstånd än det materiella.
Till och med Mona Sahlin, som beskrivs som den yttersta avfällingen till identitetspolitik och kanslihushöger, hade fokus på välfärden i sin valrörelse 2010. Då drev de rödgröna, i kölvattnet av finanskrisen, på för mer pengar till kommuner och landsting. Skolan, vården och omsorgen skulle stärkas. Vad än Anders Borg lade fram, skulle en S-regering lägga 12 miljarder mer.
Efter pandemin och med skenande inflation är behoven lika stora som då, men Anderssons huvudlöfte i valet var Andersson, inte välfärden. Hon surrade sig fast i andra politiska regler från 1990-talet och ville inte lova något som kostade för mycket. Och högern tog så klart kommandot över den ekonomiska debatten. Ulf Kristersson lovade skattehöjarstopp, och Damberg svarade med att han minsann sänkt ”skattetrycket”. Välfärdens behov var det inte många som talade om, innan den här intervjun i Expressen en månad efter valet.
En ny politisk tid kräver en ny analys. Två verklighetsbilder står nu mot varandra. Den ena har SD och deras höger envetet och effektivt sålt in. Den handlar om de fattiga (och bruna) som farliga och dyra. Varje politiker som tar ställning för deras villkor tar ställning mot ”vanliga svenskar”. Godtar vänstern den verklighetsbilden, har man själv krympt utrymmet för skattehöjningar, välfärdssatsningar och ekonomisk omfördelning till ingenting.
Den andra verklighetsbilden formas utifrån insikten om att demokratin är under attack, och att vår civilisations livsbetingelser hotad. Utifrån den formas en politik som ser vikten av såväl globalt samarbete som starka lokalsamhällen där tillit och trygghet byggs. När fattigdom är ett samhällsproblem och inte en individuell skuld finns utrymme för en solidarisk välfärd, ett samhälle som finns för den som är utsatt i dag, så jag kan lita på att det finns för mig den dagen jag behöver. En alltmer komplex samtid kräver möten och bildning, en skola där barn med olika bakgrund pluggar i samma klassrum och alla får växa till de bästa vuxna de kan vara.
Den verklighetsbilden kan många samlas runt: liberaler, frihetlig vänster, gröna och, ja, socialdemokrater. Men då kan man inte samtidigt kasta dem som i dag blir hårdast ansatta av högerpolitiken under Tidöavtalets ångvält, för den politiska taktikens skull.
Motståndet mot Magdalena Anderssons uttalande blev så starkt att hon lite i skymundan på fredagskvällen bad om politisk ursäkt (alltså ett förlåt utan att erkänna fel) på sin Facebook.
Kristersson bröt mot sitt skattehöjarstopp och höjde skatten – på cykelreparationer och skräddare.
